Alexander Rudenstam

Inspirerar till förändring – ett steg i taget

Skillnaden mellan en krönikör och en politiker

En kritik av Alex Schulmans krönika om politikers behov av expertis, och ställer motfrågan om det räcker att vara en skicklig skribent för att skriva krönikor. Politik handlar om förtroende snarare än sakkunskap, och att politikers roll är att representera väljarna, inte att vara experter. Samtidigt kan en krönikör uttrycka vad som helst utan större konsekvenser så länge arbetsgivaren är nöjd. Texten avslutas med en uppmaning att uppskatta politiker som tar på sig ansvaret, trots att de inte är ämnesexperter.

Jag har läst Alex Schulmans senaste krönika i DN (9/9), där han ställer frågan om en utrikesminister inte behöver kunna utrikespolitik. Han vidareutvecklar det till att ifrågasätta om politiker överhuvudtaget behöver vara sakkunniga inom sina områden. Jag vill ställa en liknande fråga tillbaka till Schulman: räcker det att vara en bra skribent som kan stava rätt för att skriva krönikor? Behöver man inte förstå ämnet man skriver om?

Schulmans resonemang visar tydligt att han inte riktigt förstår vad politik handlar om, och han verkar sakna insikt i politikens förutsättningar. Trots det får han ändå bre ut sig i en av Sveriges största tidningar. På sätt och vis liknar krönikörens roll politikerns. Båda kan i princip "klara sig" utan att helt förstå sitt ämne, så länge de fyller sina respektive krav: krönikören levererar tecken till tidningen, politikern tar ställning till beslutsunderlag. Men frågan är: måste någon av dem verkligen förstå vad de hanterar?

En avgörande skillnad ligger i att politik bygger på förtroende – och det förtroendet sträcker sig ända till människor som Alex Schulman. Ta till exempel förtroendet för en politiker som Billström och hans efterträdare. Förtroende är inte samma sak som expertis. Du kan säkert ha träffat en läkare som är expert inom sitt område, men som inte lyckats vinna ditt förtroende. Förtroende är något som andra ger en – det kan inte förvärvas genom kunskap eller utbildning.

Så här ligger det till, Alex: Förtroendet för en minister kommer från statsministern, som i sin tur fått sitt förtroende från riksdagen, och riksdagen får det från oss väljare. Det handlar inte om att den mest sakkunnige alltid är bäst lämpad att fatta beslut. Processen övervakas av tjänstemän, journalister och andra aktörer som noggrant följer upp att politiska beslut genomförs enligt regler och lagar. Om en minister visar sig ha "lik i garderoben" kommer detta troligen att avslöjas, och politikerns förtroende kan ifrågasättas, från statsministern, riksdagen, eller väljarna.

Krönikören, å andra sidan, representerar bara sig själv – eller möjligtvis sin tidning – så länge arbetsgivaren är nöjd. En krönikör kan i princip skriva vad som helst, och det spelar ingen roll om det är sant eller inte, så länge inte tillräckligt många klagar. Och även om läsarna missar eventuella fel, kan texten fortfarande spridas digitalt och mäta sin framgång i antalet visningar, oavsett innehållets kvalitet.

Politiker, speciellt på hög nivå, måste däremot leverera, även när det är svårt, till exempel som under Sveriges NATO-process. Jämförelsen i Schulmans krönika med busschaufförer och svetsare visar bara hur lite han förstått om representativ demokrati. Politiker behöver inte vara experter – det är därför de har sakkunniga tjänstemän. Politikers uppdrag är att representera oss väljare, både inrikes och utrikes. Det viktigaste är gott omdöme och sunt förnuft, snarare än teknisk sakkunskap.

Busschauffören och svetsaren, som Schulman jämför med, har i regel reglerade arbetsförhållanden och anställningstrygghet. En politiker har ingen sådan trygghet – när förtroendet brister, försvinner också deras uppdrag.

Så Alex, istället för att klaga, borde du vara tacksam för att det finns människor som Billström, som är villiga att lägga ner den tid, energi och engagemang som krävs för att tjäna i politiken. De representerar oss, väljare, som inte är experter men som förlitar oss på deras omdöme. Låt istället experterna ta fram beslutsunderlaget. Förtroende är nyckeln – något som till exempel en krönikör inte behöver bekymra sig om.