Förutsättningar för Trumps framgång: ett perfekt sammanfall
Trump är inte ett isolerat fenomen – han är resultatet av flera samtidiga förutsättningar som råkat sammanfalla. Han har lyckats skapa en stark lojalitetskultur, där en inre krets och stora delar av hans väljarbas upprätthåller en bubbla som filtrerar verkligheten genom hans eget narrativ. Det är en bubbla där kritik avfärdas som partiskhet eller konspiration, och där lojalitet belönas med symbolisk närhet till makten.
Samtidigt måste man erkänna att Trump har adresserat vissa frågor som andra politiker, särskilt inom det etablerade republikanska och demokratiska etablissemanget, under lång tid undvikit: globaliseringens förlorare, industrinedläggningar, invandringspolitikens baksidor och ett allmänt missnöje med Washingtons avstånd till vardagslivet. Det är ur detta vakuum hans stöd växer.
Den amerikanska partistrukturen är också en del av förklaringen. Till skillnad från många europeiska partier är de amerikanska i praktiken löst organiserade varumärken, snarare än ideologiskt styrda rörelser. Det har gjort det möjligt för en stark personlighet som Trump att inte bara dominera sitt parti, utan att i praktiken omforma det i sitt eget namn.
Till detta kommer den amerikanska inställningen till staten och det offentliga, som skiljer sig markant från exempelvis den svenska. I USA finns en djupt rotad skepsis mot myndigheter och statlig inblandning, något som Trump skickligt utnyttjat genom att presentera sig som ett verktyg för att "dränera träsket" i Washington.
Och slutligen: alternativen till Trump har varit svaga i väljarnas ögon. Joe Biden har av många uppfattats som ålderstigen och trött, medan Kamala Harris ännu inte lyckats etablera sig som en trovärdig framtida ledare för Demokraterna. I brist på starka alternativ upplevs Trump av många som den enda som verkligen tar strid – vilket ytterligare förstärker hans position.
Bakgrunden som format Trump
Donald Trumps agerande i offentligheten präglas av en konsekvent strategi: gå till attack, ljug om det krävs, erkänn aldrig fel, forma verkligheten via media och utmåla sig som ett offer för etablissemanget. För att förstå varför han gör som han gör måste vi förstå vilka som lärt honom hur man gör det.
Fred Trump: Tävlingsinstinkt och absolut kontroll
Donald växte upp i ett hem där framgång var det enda som räknades. Fadern Fred Trump var en hård affärsman med en svartvit världsbild: vinn eller förlora. Svaghet var föraktligt. Donald skickades som 13-åring till New York Military Academy – en miljö som ytterligare befäste budskapet att auktoritet, tuffhet och dominans var värdegrunder. Att alltid framstå som nummer ett blev ett överlevnadsbeteende.
Joseph McCarthy: Symbol för rädsla och retorisk attack
Under 1950-talet skapade senator Joseph McCarthy en rädslofylld politisk kultur i USA. Han anklagade utan bevis, pressade vittnen, manipulerade opinionen och byggde sin makt på krisretorik. Trots sin slutgiltiga fall från politiskt inflytande, blev hans metoder ett arv för framtida populister.
Roy Cohn: Trumps mentor och McCarthys väpnare
McCarthys närmaste rådgivare Roy Cohn utvecklade sina taktiker till en permanent strategi för maktutövning. På 1970-talet blev han Donald Trumps personliga advokat och mentor. Cohn lärde Trump tre principer: erkänn aldrig fel, gå alltid till motattack, och använd media för att äga din egen sanning. Trump tog till sig allt.
Från arv till strategi
Trump förfinade dessa lärdomar i sin affärskarriär och sedan i politiken. Varje gång han kritiseras svarar han med smutskastning. Han skapar en alternativ verklighet där han alltid är den förföljda hjälten. Genom att utnyttja medias logik och politiska motståndares förutsägbara indignation håller han fast vid sitt narrativ.
En publik redo för samma saga
McCarthy blev aldrig så folkligt fäst som Trump, men likheten är tydlig: båda har använt rädsla, konflikt och ett fiktivt fiendeskap mot etablissemanget för att samla lojala följare. Båda lyckades kanalisera misstro till kraft. Och båda använde media – då traditionell press, nu sociala plattformar – för att forma opinionen. Då var det världskommunismen som var hotet, idag är det invandring, klimat, globalism och den korrupta eliten i Washington.
Rättsliga processer som bränsle
Där McCarthy föll på sin bristande trovärdighet, har Trump lyckats göra rättsprocesser till en styrkefaktor. Genom att utmåla sig som offer för en politisk häxjakt får han sin bas att sluta leden. Ju fler åtal – desto större lojalitet.
Slutsats: En metod, inte en slump
Trumps agerande är inte nyckfullt. Det är inlärt. Hans fars krav, Cohns metoder och McCarthys anda är delar i samma konstruktion. En strategi för dominans som bygger på konflikt, förnekelse och kontroll av verklighetsbilden. Det är inte något han ärvt genetiskt, utan en metod han lärt och förfinat. Och tills den slutar fungera, finns det inget som tyder på att han kommer att byta spår.
Till skillnad från många politiker, tenderar Trump att faktiskt genomföra det han lovar – även om det går käpprätt åt helsike. Han är förmodligen världsbäst – på det också …
Du kan skaffa dig ett bättre liv!
Du kan faktiskt ha ett bättre liv! För vissa handlar det om små justeringar, för andra om stora förändringar. Problemet är att många inte vet att förändring är möjlig. Man tror att man måste stå ut, hålla tillbaka, acceptera att man inte vågar eller kan – och att det alltid blir fel.
Men här är sanningen: Väldigt mycket av hur vi mår rent mentalt och känslomässigt går att förändra. Du kan ha ett bättre liv – mycket bättre! Det handlar ”bara” om att förstå varför vi fastnar i gamla mönster och vad som krävs för att förändra dem. Och få hjälp med hur det går till.
Dina beteenden är inlärda – och går att förändra
Nästan allt vi gör, känner och uppfattar om världen runt oss är inlärt. Vi har tagit in det genom livserfarenheter, precis som vi lärde oss matte, språk och biologi. Skillnaden är att mycket av denna inlärning har skett omedvetet.
Särskilt skuld, skam och rädsla påverkar oss kraftigt – de får oss att hålla tillbaka, anpassa oss och förminska oss själva. Så gör nästan alla, i olika grad. Men vissa människor når en punkt där de på riktigt inser:
"Nej, jag vill inte längre leva på det här sättet. Jag vill förändra mig. Jag vill ha mer liv i mitt liv."
Känner du igen dig?
Många behöver komma till den punkten flera gånger innan de tar tag i det. På riktigt.
Hur du kan börja förändra ditt liv
Att ändra sitt beteende är egentligen inte mer komplicerat än att lära sig en ny sport eller ett nytt språk. Det kräver rätt kunskap, insikt och träning, bara motivation och vilja finns. Och precis som med allt annat – vissa förändringar går snabbt, medan andra tar tid, särskilt om vi har övat på det som inte är bra för oss i 20, 30 eller 40 år.
Men en sak är viktig att förstå: Dina problem handlar oftast inte om nuet. De handlar om gamla minnen.
Föreställ dig att de svårigheter du kämpar med idag – din rädsla, din oro, ditt sätt att reagera – många gånger ”bara” är spår från tidigare upplevelser. Det kan ha varit svåra, smärtsamma erfarenheter, men idag existerar de bara som minnen. Och ofta glömmer vi orsaken, men ändå styr de ditt liv.
- "Jag är sån här..."
- "Jag kan inte göra så..."
- "Jag måste..."
- "Vad ska andra tänka?"
Vi går alla omkring med en osynlig regelbok – ett system av tankar, rädslor och kontrollmekanismer som begränsar oss. Men vad händer om du kan lära dig att förstå och förändra dem?
Hur min kurs kan hjälpa dig
Mitt arbete handlar om att hjälpa dig att se, förstå och förändra dessa osynliga regler som styr ditt liv. Jag guidar dig genom en process där du:
✅ Upptäcker vad som ligger bakom dina beteenden.
✅ Lär dig hur gamla mönster påverkar ditt liv idag.
✅ Får konkreta verktyg för att förändra och skapa nya sätt att agera.
Detta går vi igenom i kursen "Bättre relationer – ett bättre liv". Där får du steg-för-steg-instruktioner för hur du förändrar ditt sätt att tänka och reagera, så att du kan leva friare och mer autentiskt.
Vill du få en första insikt?
Då ska du delta i mitt kostnadsfria webinarie, där jag går igenom VARFÖR vi fastnar i dessa mönster och VAD vi kan göra åt det. Kursen ger dig sedan HUR du praktiskt går till väga.
Om du inte redan är anmäld så kan du ➡ Anmäla dig till webinariet här:
Om du vill veta mer om mig och mitt arbete kan du också kika in på min hemsida: alexanderrudenstam.se
Hoppas vi ses snart!
Jag har läst Alex Schulmans senaste krönika i DN (9/9), där han ställer frågan om en utrikesminister inte behöver kunna utrikespolitik. Han vidareutvecklar det till att ifrågasätta om politiker överhuvudtaget behöver vara sakkunniga inom sina områden. Jag vill ställa en liknande fråga tillbaka till Schulman: räcker det att vara en bra skribent som kan stava rätt för att skriva krönikor? Behöver man inte förstå ämnet man skriver om?
Schulmans resonemang visar tydligt att han inte riktigt förstår vad politik handlar om, och han verkar sakna insikt i politikens förutsättningar. Trots det får han ändå bre ut sig i en av Sveriges största tidningar. På sätt och vis liknar krönikörens roll politikerns. Båda kan i princip "klara sig" utan att helt förstå sitt ämne, så länge de fyller sina respektive krav: krönikören levererar tecken till tidningen, politikern tar ställning till beslutsunderlag. Men frågan är: måste någon av dem verkligen förstå vad de hanterar?
En avgörande skillnad ligger i att politik bygger på förtroende – och det förtroendet sträcker sig ända till människor som Alex Schulman. Ta till exempel förtroendet för en politiker som Billström och hans efterträdare. Förtroende är inte samma sak som expertis. Du kan säkert ha träffat en läkare som är expert inom sitt område, men som inte lyckats vinna ditt förtroende. Förtroende är något som andra ger en – det kan inte förvärvas genom kunskap eller utbildning.
Så här ligger det till, Alex: Förtroendet för en minister kommer från statsministern, som i sin tur fått sitt förtroende från riksdagen, och riksdagen får det från oss väljare. Det handlar inte om att den mest sakkunnige alltid är bäst lämpad att fatta beslut. Processen övervakas av tjänstemän, journalister och andra aktörer som noggrant följer upp att politiska beslut genomförs enligt regler och lagar. Om en minister visar sig ha "lik i garderoben" kommer detta troligen att avslöjas, och politikerns förtroende kan ifrågasättas, från statsministern, riksdagen, eller väljarna.
Krönikören, å andra sidan, representerar bara sig själv – eller möjligtvis sin tidning – så länge arbetsgivaren är nöjd. En krönikör kan i princip skriva vad som helst, och det spelar ingen roll om det är sant eller inte, så länge inte tillräckligt många klagar. Och även om läsarna missar eventuella fel, kan texten fortfarande spridas digitalt och mäta sin framgång i antalet visningar, oavsett innehållets kvalitet.
Politiker, speciellt på hög nivå, måste däremot leverera, även när det är svårt, till exempel som under Sveriges NATO-process. Jämförelsen i Schulmans krönika med busschaufförer och svetsare visar bara hur lite han förstått om representativ demokrati. Politiker behöver inte vara experter – det är därför de har sakkunniga tjänstemän. Politikers uppdrag är att representera oss väljare, både inrikes och utrikes. Det viktigaste är gott omdöme och sunt förnuft, snarare än teknisk sakkunskap.
Busschauffören och svetsaren, som Schulman jämför med, har i regel reglerade arbetsförhållanden och anställningstrygghet. En politiker har ingen sådan trygghet – när förtroendet brister, försvinner också deras uppdrag.
Så Alex, istället för att klaga, borde du vara tacksam för att det finns människor som Billström, som är villiga att lägga ner den tid, energi och engagemang som krävs för att tjäna i politiken. De representerar oss, väljare, som inte är experter men som förlitar oss på deras omdöme. Låt istället experterna ta fram beslutsunderlaget. Förtroende är nyckeln – något som till exempel en krönikör inte behöver bekymra sig om.
I århundraden har undervisningen följt samma mönster: en lärare förmedlar "sanning" till en passiv grupp elever. Denna "korvstoppningspedagogik", som har dominerat vår syn på lärandet sedan kyrkan och staten började organisera undervisning under 1800-talet. Idag indoktrineras vi i hur, var och när vi ska lära oss, redan från tidig ålder. Detta trots att vi i praktiken lär hela tiden och på en mängd olika sätt.
Människans tillvaro på planeten Jorden står inför stora utmaningar. Teknik- och kunskapsutvecklingen, numera med AI i spetsen, automatiserar allt fler arbetsuppgifter. En utveckling som möjliggjort en global befolkningsexplositionn och en mängd positiva saker för människan, men som samtidigt även lett till bl a förstörelse, brister, förgitfning, utrotning, sårbarhet och minskad mångfald. Idag hotar vårt ohållbara resursutnyttjande människans framtid på planeten, på fler sätt än ett. Vi behöver göra stora förändringar, ta fram nya verktyg och metoder för en mera hållbar tillvaro och bättre kunna anpassa oss till en mera föränderlig värld.
Lärandet är en central del av lösningen. Vi behöver lära om och lära nytt, både för att hantera kortsiktiga och långsiktiga utmaningar och på alla nivåer. Vi måste frigöra oss från den traditionella skolans begränsningar och utnyttja mänsklighetens fulla potential. Alla människor är unika och vi behöver, så långt vi kan, ta hänsyn till det.
Här kommer AI in i bilden. AI kan spela en central roll i att skapa en mer individualiserad, relevant och engagerande undervisning. Den kan anpassa lärandet till individuella behov och inlärningsstilar, göra utbildningen mer relevant och engagerande. Vi behöver t ex lära oss historia för att förstå vårt samhälle idag och för att undvika misstag som tidigare generationer gjort. Inte för att veta vilket år en gubbe för hundratals år sedan blev kung.
Men AI kan inte bara revolutionera lärandet, utan också bidra till en mer hållbar värld. AI kan användas för att utbilda om hållbarhetsfrågor, driva forskning för att hitta nya bättre och effektivare lösningar, och till och med utveckla smarta verktyg som hjälper oss att leva mer hållbara liv.
För att AI ska kunna nå sin fulla potential krävs det dock arbete. Vi behöver förändra vår syn på lärandet, dess former och strukturer. Vi behöver utveckla pedagogiskt välgrundade och användarvänliga AI-verktyg. Vi behöver säkerställa att AI används på ett etiskt och ansvarsfullt sätt. Vi behöver utbilda lärare i hur de kan använda AI i undervisningen. Framförallt behövs vi behöver modiga och visionära ledare som vågar bana väg för en annan syn på lärandet och omfamna den här nya tekniken.
AI är inte en magisk lösning på alla våra problem. Men den är ett kraftfullt verktyg som kan ge oss hopp om en bättre framtid. En framtid där alla har möjlighet att nå sin fulla potential och där vi tillsammans kan skapa en mer hållbar värld för kommande generationer.
Napoleon lär ha sagt att man då och då måste man avrätta en general för att hålla alla generaler på tå… Putin verkar ha avverkat en bunt generaler, men det beror nog mera på att han startat något han inte borde ha gjort.
Själv har jag kickat min General efter en 45+ årig lång relation. Efter lång och trogen tjänst har relationen nu gått i graven. Det var inte helt enkelt, och det är Putins fel.
Generalsnus tillverkas av Swedish Match som ägs av Philip Morris, som fortfarande är verksamma i Ryssland. Det innebär skatteinbetalningar till Putin som därmed blir en medfinansiering av det djävla idiotpuckovansinniga kriget som Putin startade.
Det vill jag inte bidra till. Så min General blev kickad! Istället blir det Smålands brukssnus. Låter gediget och hederligt, och jag har ju dessutom lite smålandsrötter. Så det blir nog bra.
En liten, symboliskt gest i vardagen.
PS. Det gäller även andra gamla numera inte så hederliga snussorter som Grov, Ettan, Göteborgs Rapé, etc. Som plåster på såren så kostar den snåle smålänningen några kronor mindre.
Självklart är vår yttrandefrihet en grundläggande rättighet som vi ska värna om och försvara, oavsett hur kontroversiella åsikterna kan vara. Samtidigt måste vi vara medvetna om de möjliga negativa konsekvenserna av dess tillämpning. Sverige befinner sig i ett globalt sammanhang, där förståelse och kunskap om demokratins spelregler inte alltid är given. Tvärtom.
Förutsättningarna för informationsspridning har förändrats på gott och ont. Medvetna eller omedvetna felaktigheter kan snabbt bli sanningar i en digital tillvaro. Teknikutvecklingen har gett oss ett direkt och globalt informationsflöde, vilket gör det viktigt att vara extra tydliga och medvetna om hur yttranden i Sverige kan påverka relationer med andra länder.
I länder där demokrati saknas och där mänskliga rättigheter inte respekteras, kan det vara svårt att förstå skillnaden mellan opinionsbildning, politik, myndighetsutövning och livsåskådning. I Sverige och stora delar av västvärlden har vi under några hundra år tränat på att förstå skillnaden och lärt oss respektera varandra. Så det är klart att brist på denna träning kan leda till missförstånd och därmed medvetet eller omedvetet utvecklas till spänningar mellan Sverige och andra nationer. Särskilt då det finns krafter i skuggan som för sin egen vinning underblåser missförstånd och bristande kunskap för att skapa kaos och konflikter.
Därför bör vi, menar jag, vara försiktiga med VAR vi tillåter yttrandefrihetsmanifestationer om det kan påverka våra internationella relationer negativt och manifestationen inte har ett parlamentariskt stöd. Det är en stor och grundläggande skillnad på om det som skapar reaktioner utgår från manifestationer av enstaka knäppgökar i det fria, eller utgår från en parlamentarisk process.
Vi lever också i en komplex värld där yttrandefriheten kan missbrukas av olika aktörer för att skapa kaos och destabilisera samhällen. Vi bör vara medvetna om detta och agera ansvarsfullt för att skydda oss mot skadliga influenser från extrema och våldsamma grupper. Sverige och många andra demokratiska länder befinner sig faktiskt indirekt i krig mot Ryssland och stundtals direkt med välorganiserade islamiska extremister. Och vi vet att dom och andra med stalinistiska och auktoritära värderingar har resurser, kunskap och vilja att bidra till kaos.
Vi prioriterar yttrandefriheten framför risken att kränka någons livsåskådning och denna prioritering har ibland utnyttjats av krafter, ofta i instabila länder och odemokratiska länder, vilket har lett till politiska konflikter och diplomatiska problem. Något som vi har en lång rad tydliga exempel på de senaste två-tre åren.
En möjlig lösning för att minska risken för missförstånd och negativa effekter på våra internationella relationer är att fastställa riktlinjer för var vissa manifestationer av yttrandefrihet inte får äga rum. Det skulle ge den tillståndsgivande myndigheten möjlighet att undvika känsliga platser och därmed även minska risken för dramatiska händelser inom eller utanför våra gränser. Självklart måste sådana bedömningar vara en färskvara och kontinuerligt uppdateras.
Sammanfattningsvis är det viktigt att vi försvarar yttrandefriheten som en grundläggande rättighet, men samtidigt agerar ansvarsfullt och balanserat.
Vi måste vara medvetna om att verkligheten gäller, inte vår bild av hur det borde vara. Vi lever i en värld där den starkes rätt alltför ofta dominerar över demokrati och mänskliga rättigheter, och det behöver vi förhålla oss till. 2 miljarder är fler än 10 miljoner. Så enkelt är det.
Nästa steg, i demokratisk anda, är att tillsätta en parlamentarisk utredning för att formulera konkreta förslag med svar hur det hela rent tekniskt ska gå till. Sverige som nation ska, med bibehållen yttrandefrihet, lättare navigera i ett globalt informationskaos där halvlögner och osanningar lätt kan bli stora gruppers sanning.
/Alexander
Om 4 månaders regeringskris, samarbete, framtiden, en skitig spik och summa sumarum.
Intressant att sitta på läktaren och se på det politiska spelet. Att se demokrati i praktiken och se att det fungerar - more or less. Sen kan man alltid ha synpunkter på detaljer och resultaten, men det är en annan sak. Systemet verkar fungera i alla fall. Till och med de partier som inte ska få något inflytande kan påverka.Det ser ut som att vi får till en regering och undviker extra val - en god svensk tradition. Kompromissen. Pragmatism. Rädsla.
Du som läst det jag skrivit tidigare minns kanske att jag inte direkt brukat skriva om allmänpolitik, utan mer om individer, relationer, skam, rädsla, nyfikenhet... Men det är så att jag kan känna igen oss i några av de viktiga frågorna. Oss som människor, medborgare, föräldrar, kvinnor, kollegor, vänsterhänta, bögar, kristna...
Nu behöver bara kandidat Löfven trösta Jonas Sjöstedt och hans vänsterpartister vars ilska jag har all förståelse för. De har verkligen tagits för givna av den socialdemokratiska maktapparaten. Plötsligt oväntat grus i maskineriet och pappa Löfven måste nu ge Vänstern lite uppmärksamhet och en klapp på huvudet, så är han en tolererad regeringsbildare på fredag.
Vänstern lär knappast driva sina krav till sin spets och tvingas släppa fram en annan regering.
Det blir samma regeringspartier som tidigare, men med en förändrad, mer liberal agenda.
Relationskontraktet mellan S och MP har fått skrivas om - denna gång har även C och L haft inflytande på det arbete S och MP ska göra.
Det intressanta på lite sikt är hur det kan påverka samhället? Att bryta blockpolitiken? Vad kommer utvecklas ur det som en gång var Alliansen? Som var ett organiserat samarbete över 4 partigränser. Nu när några av deltagarna börjat samarbeta och driva politik tillsammans med några andra. Och gå över blockgränsen... Och hur ska det gå för sossarna att driva "högerpolitik". tänk om de plötsligt tänker nytt och blir sexiga? Kommer det leda till en ökad rörlighet inom politiken? Göra det ok att byta, beroende på förändrade förutsättningar.
Visst, kanske det politiska projektet Alliansen är över och det kanske är bra. Nu är en annan tid som kräver andra lösningar. Och så länge som det finns brist på dom lösningarna så kommer partier som exploaterar oro och rädsla att växa.
Jimmys gäng lär nog finnas kvar i riksdagen så länge som det finns negativa känslor att exploatera. Och att på lite sikt fortsätta låtsas som att 15-20 % av väljarna inte existerar fungerar inte. På samma sätt som Vänsterpartiet sakta släppts in i finrum efter finrum, så kommer det även ske med SD. För det är ju människor som möter varandra vid sammanträdesborden. Människor som är våra grannar, släktingar och kollegor.
Det känns faktiskt bra att det sker en del större förändringar, sådana som bryter det förväntade och som kan leda till något nytt och bättre. Nu bryts blockpolitiken, och det är förhoppningsvis bra. Vi lär oss att tillvaron inte är svart/vit. Jag var en gång aktiv i partipolitiken och hamnade ofta i situationer där det som avgjorde var min tillhörighet - inte om mina idéer var bra eller dåliga. Och såklart hade jag lärt mig att göra likadant i förhållande till dom i andra blocket.
Så det händer en del, som kan bidra till nya öppningar och möjligheter. Förändringar i det politiska landskapet visar att de är möjliga och att vi inte ska stirra oss blinda på historien. Vad är egentligen viktigt? Och förutsättningarna är klart förändrade. Det finns en övergripande fråga om förändring.
- Blockpolitiken på nationell nivå har förändrats och kommer minska i betydelse.
- Socialdemokratin kommer lägga Alliansförslag som moderaterna varit med att ta fram. Och de ska försvara det gentemot intern opposition, LO och inte minst Vänsterpartiet...
- SD har fått sin förste kommunstyrelseordförande och ingår som fullvärdiga medlemmar i flera politiska majoriteter.
- EU befinner sig i en utdragen kris.
- Den gamla höger-vänster-skalan känns lite gammaldags. Vänsterns idéer har förlorat, de känns ointressanta och bakåtsträvande.
Nu ligger spänningarna mellan:
• lokalt, globalt och centralt,
• nationellt och internationellt,
• hållbar utveckling och snabba vinster,
• eget ansvar och statens,
• etablissemanget och dom som är utanför.
• tillit och rädsla
Här måste M och KD akta sig så att inte dagens besvikelse och ilska, förblindar och man långsiktigt glider in det s k konservativa block som Jimmy Åkesson bjuder in till. För hur man än vrider och vänder på det, så finns det en del ideologiska beröringspunkter mellan SD, M och KD. Det har Jimmy rätt i - jag förstår precis vad han menar. Och man kan visa på gemensamma punkter mellan SD, C och L, eller mellan SD, MP och V om man så vill. Det beror helt och hållet på det urval och den utgångspunkt som väljs. Om inte annat kommer det bli tydligt under det kommande riksdagsarbetet.
Och, mot bakgrund av t ex Kristerssons ord kring att det behövs fler vuxna i rummet så behöver alliansvänner och deltagare från M, KD, C och L ta ett vuxenansvar och acceptera den ilska och sorg som manifesteras från olika för att det blivit såhär. Det blir en dag imorgon... För det fanns väl mer gemensamt än organisationen?
Och socialdemokratin måste i praktiken förstå att maktepoken verkligen är över - alla behöver respekteras, inte bara en förödmjukad Jonas Sjöstedt. S är numera ett parti bland många andra - inte en del av systemet. Och det ska verkligen bli intressant att höra den tillträdande regeringen försvara politiska förslag och verkställa politik som tidigare beskrivits som en högerpolitik. Vilken kommer väljarnas dom att bli? LO´s ogillande har redan mullrats från LO-borgen. Kanske dags för att klippa banden till det särintresset?
Det ser ändå inte ut som att det går helt åt fel håll. Demokrati är ett sätt att alla har fått vara med om diskutera, fatta beslut och komma vidare. Det har vi utövat. Och den politik som ser ut att bli resultatet är förändrad i förhållande till hur den var innan, och det ligger i riktning med valresultatet.
Antagligen hade det även varit bra att få in andra chefer och initiativtagare i den offentliga apparaten. Inte minst därför att det är alltför lätt att bli en del av systemet och tappa eller inte leta efter det nytänkande som är så viktigt. Men, tyvärr, valresultatet var inte tillräckligt.
Någonstans inser vi nog alla att förutsättningarna som vi själva har givit oss i form av valresultatet, var lite som att koka soppa på en spik. Och att den där spiken dessutom var brunt rostig och skitig gjorde inte saken lättare. What to do?
Låt nu detta bli en jätteläxa för de partier och inte minst politiker som önskar påverka i framtiden.
Vad händer om strömmen försvinner och inget vatten kommer ur din kran? Om livsmedelsaffären inte får leveranser? Om olyckan är framme, du behöver komma i kontakt med blåljusen - och du inte kan ringa? Allt sånt där ska ju bara fungera. Men hur självklart är det egentligen? Och vem bär ansvar för att det fungerar?
Kanske har du följt TV-serien på SVT som tar sin utgångspunkt i ett el-avbrott i hela landet, och börjar förstår hur det påverkar oss?
Så om du vanligtvis inte brukar fundera över såna här saker, läs vidare. Det handlar om både om sårbarhet och hållbarhet - för det är två sidor av samma mynt. Lite trist ämne kanske, men fan så jobbigt om och när det inte fungerar... Och man kan fundera över: Vem har ansvaret? Och är det rätt saker som sker?
Vet du att det finns stora risker för att det uppstår el-brist i t ex Stockholmsområdet om bara något år? Att fler och fler områden i Sverige har problem med vattenbrist? Att vi är tvugna att importera sopor för att elda i värmeverken som levererar värme och vamt vatten och att förra årets torka blev ett hårt slag mot vår egen livsmedelsproduktion och vi tvingas bli mer beroende av utlandet?
Sårbarhets- och hållbarhetsfrågorna är mycket närmare dig än du kanske tror och handlar inte enbart om klimatet. Hållbarhet får fler och mer nära och påtagliga dimensioner. Att köpa ekologiskt, sluta flyga och att köpa en elbil är inte är svaret. Och frågan om: Vem som har ansvaret? blir hängande i luften...
Nu har jag flyttat inom "Stockholmstrakten", från ett tättbefolkat Bromma utåt skärgården, till Stavsnäs ute på Värmdö, närmare bestämt. Det tar ca 50 minuter med bussen in till Slussen. En geografisk förflyttning på mindre än 5 mil och sakta inser jag verkligen hur sårbart samhället vi lever i är - fast jag bara bor 4-5 mil från regeringskansli och riksdagshus. Alltså inte långt bort i norrlands inland eller i de småländska skogarna. Och nu tänker jag på allt sånt som vi tar för givet i vår vardag. Rent vatten, el, värme, mat, transporter och kommunikation. Såna där saker som i andra länder, långt borta, skapar rubriker, konflikter, flyktingströmmar och mänskligt lidande. Sånt som inte händer här - eller...?
Sårbarhetsfrågor av olika slag dyker upp och de är direkt relaterade till hållbarhet som jag ägnat en hel del tid åt det senaste tiden. Bara en sån sak som; hur värmer vi bostaden och lagar mat - om det uppstår ett strömavbrott? Frågan är högst relevant ur mitt perspektiv då Stavsnäs var en av de orter som drabbades vid senaste vinterstormen.
Och varför använder vi rent dricksvatten då vi spolar i toaletten när det skulle fungera lika bra att spola med vattnet från disken eller tvätten? Särskilt här ute i vid kusten, där vattentillgången är en utmaning.
Hållbarhet och sårbarhet har alltså blivit allt viktigare för mig, men inte direkt utifrån det globalt klimatperspektiv, eller kring konsekvenser av väderkatastrofer i Långtbortistan. Utan nu som praktiska problem i min egen vardag. För det är väl så dom allra flesta av oss fungerar - när vi personligen börjar bli berörda.
Och i grunden handlar det även om ansvar. För vem är det som har ansvaret egentligen? Någon annan, eller jag? Rätt så oklart, i synnherhet för någon som jag, som växt upp i en kultur där politikerna och offentliga sektorn gett en bild av att de har koll och att de ska lösa problemen. Och genom MSB fick vi förra året en broschyr som talar om för oss medborgare vad vi ska göra, om det uppstår en kris eller ett krig. Men perspektivet där är bara några dagar och att du har följt deras råd. Så OK, vad händer för att minska vår sårbarhet? Vad händer för att öka vår hållbarhet?
Gör våra politiker, myndigheter och beslutsfattare rätt saker? Nyligen hade vi en valrörelse där den här sortens frågor tillhörde en av de viktigare. Hur används våra skattepengar? Om det här är en realitet så nära Stureplan och kungens slott i Gamla stan, hur ser det ut när man skrapar lite på ytan eller på andra mera avlägsna platser?
Det
här handlar inte om klimatproblem i andra länder eller om
att konsumera mera medvetet, även om allt det där nog så viktigt. Det här handlar om vår egen förmåga, om att minska vår sårbarhet och att öka vår hållbarhet. Men känslan som växer fram nu är den motsatta. Gör våra beslutsfattare verkligen rätt saker? Känns inte riktigt så...
Många grundläggande frågor dyker upp:
- Vad menas egentligen med hållbarhet och alla begrepp som på något sätt ska signalera något bättre? Eller är det
fossilfritt? Grönt? Ekologiskt? Miljövänligt? Biologiskt? Klimatsmart? Ekologiskt? Bio? Naturvänligt? Det finns massor av begrepp som används - men vad betyder de egentligen? Få, om ens någon har koll. Och sen beror allt på vad som menas. Krångligt? Ja, här är ett exempel:
Är t ex elbilar bra ur ett hållbarhetsperspektiv? Svaret är inte så självklart som man skulle kunna tro.
Om man enbart ser till när bilen tar sig från punkt A till punkt B och batteriet är laddad med el från ett vindkraftverk så är svaret ja. Men om man även tar hänsyn till tillverkningen av bilen och batteriet så är el-bilen inte längre särskilt hållbar. Batterierna kräver naturresurser som är mycket begränsade och det finns inte heller något bra sätt att hantera batterier när de byts ut. Och vi vet ju alla att uppladdningsbara batterier förr eller senare måste bytas ut och tas omhand. Sen har vi det där med el-produktionen. I Sverige har vi i huvudsak använt kärnkraft, vattenkraft och fossila bränslen för att producera el. Om vi nu skulle ha några torra år, som t ex 2018, så kommer det kraftigt påverka möjligheterna att producera el från den källan. Kärnkraften verkar vara politiskt död för närvarande och då återstår enbart fossila källor. Dvs kol och olja, där användandet påverkar klimatet.
För något år sedan lärde jag mig en enkel "tumregel". Vi har bara en planet där kretsloppen behöver vara i balans. Allt som inte växer är ändligt och mycket av det som växer behöver minst 50 år för återväxt. Och målet är att överlämna en planet som är i minst lika bra skick som när jag kunde börja ta ett eget ansvar.
- Hur effektivt använder
beslutsfattarna de styrmedel (t ex bidrag, skatter, regler, lagar) som
finns för att hjälpa oss att leva mer hållbart? Känns inte särskilt övertygande. Det verkar mest som att de mest försöker lappa i ett system som redan från början var fel, att byråkrater mest administrerar och skriver rapporter, det som är konkret är inriktat på symptom och att ledarskapet lyser med sin frånvaro.
- Var går gränsen mellan mitt ansvar och någon annans ansvar? Jag är uppväxt i ett Sverige där jag tidigt fick lära mig att någon annan hade ansvaret. Socialförsäkringar, sjukförsäkringar, trafikförsäkringar, lagar, förordningar, regler, beslut, utredningar, rättigheter till omsorger, utbildning, säkerhet, trygghet, föräldrar, lärare, byråkrater.... Såklart att det mest grundläggande är ordnat - i alla fall inom planlagda områden. För om myndigheterna ska ha rätten att beskatta mig, bestämma om jag får sätta upp ett redskapsbod utanför huset - då ska de även uppfylla sin del av samhällskontraktet. Men när det kommer till dessa områden så verkar en hel del vara oklart kring vem som har ansvaret.
Vi har byggt stora centraliserade system som utgår från idéer som präglade tiden efter 2:a världskriget fram till 70-talet, att det alltid ska finnas tillräcklig tillgång till sånt som råvaror, el och vatten. Men nu visar det sig att vara en hel del problem med den utgångspunkten. Och på vissa håll i världen orsakar de flyktingströmmar och lidande - vilket självklart även får effekter i våra trygga gillestugor.
Ingen har väl missat de strömavbrott som ständigt skapas av stormar och just det är inte så mycket jag själv kan göra något åt mer än att ladda upp med ved för värme. Men hur gör t ex el-bilsinnehavaren som uppmanats och subventionerats av politiker? Man skulle ju kunnat tro att det borde finnas någon sors reservel. Särskilt här där det bor tusentals människor och strömavbrott i kustområden är ju ständigt återkommande problem. Men så är inte fallet - här ute i Stavsnäs var det flera som drabbades bara för några veckor sedan. Och eftersom mobilmasterna även drabbas så försvinner även möjligheten att kommunicera.
Och det finns fler problem. Vattentillgången är inte längre något helt självklart, särskilt ute i skärgården. Men det kanske inte är så konstigt när vi byggt stora centraliserade VA-system som dels läcker och dels där vi t ex glatt spolar ut kristallklart dricksvatten i våra toaletter...
Sverige har ett gigantiskt transportbehov, bland annat för att vi importerar större delen av våra livsmedel som sen körs runt i lastbilar över hela landet, bland annat ut till ICA-butiken här ute. Det finns en enda väg hit ut, så för oss som bor där räcker med en större bilolycka eller att ett träd faller över vägen så blir det totalstopp för alla pendlare, dagliga transporter av livsmedel eller mer akuta behov med blåljus på taket.
Så rubrikerna jag läst i tidningarna om politikernas olika utspel - särskilt i samband med höstens valrörelse - för att minska sårbarheten och ökad hållbarheten blir mest ett skämt. Inte fan hjälper det med att t ex några tusentals personer har råd att köpa subventionerade elcyklar eller elbilar, vars totala klimateffekt som kanske skulle kunna vara någon tusendels promille, och som dessutom kan ifrågasättas ur ett hållbarhetsperspektiv. Det känns verkligen som att dom skattepengarna skulle - ur samma perspektiv - kunnat användas på ett betydligt bättre sätt. Och det finns fler exempel där de konkreta resultaten mest blir pappersprodukter, möten.
Sen kommer det till kommunikation. All informaionshantering och kommunikation ska ju ske via internet. Bredbandsutbyggnaden, som pågått i 20 år, visar sig ha stora hål. Möjligen kan vi hit jag flyttat, få fiber om 1-2 år. Det gamla kopparnätet för fast telefoni, som kan användas för ADSL, håller på att avvecklas. Det var ju tänkt att "alla" snabbt skulle få bredband. Såklart att operatörerna slutar dra nytt och/eller underhålla koppartråden. Så det uppstår ett stort glapp mellan den politiska retoriken, löftena om hur det var tänkt, och hur det är i verkligheten. I kontakten med olika internetleverantörer får jag hela tiden svaret att jag kan få ADSL - men jag får rätta dem: verkligheten är en annan. Det finns inga koppartrådar dragna, oavsett vad olika kundtjänster säger.
Jahapp - då blir det bara mobilt bredband som gäller ett tag framöver. Men inte heller det är problemfritt eftersom det, liksom allt annat drabbas av vädrets makter, dvs strömavbrott, någon reservel finns det knappt och masterna är dessutom enkla att sabotera om någon skulle vilja... I huset där jag bodde innan, i Bromma, fanns två mobilmaster med tillhörande batterier i källaren. Batterier som vid något tillfälle var påväg att börja brinna och något som enkelt skulle kunna sättas ur spel med hjälp av t ex en leksakshammare. Och batteribränder hör vi ju talas om då och då, och risken för sabotage är en annan realitet.
Så när det blir stömlöst drabbas inte bara min egen tillgång till internet och mobiltelefon, utan även larmfunktioner för t ex personer som behöver ha omsorg, vars vardag och överlevnad hänger på möjligheten att snabbt kunna få hjälp.
Så, som jag lärt mig, ska det finnas någon ansvarig. Någon som har ett ansvar för att förutsättningarna ska finns för att jag och alla andra, ska kunna ha tillgång till självklara saker som värme, el, livsmedel, kommunikation och kunna använda allmänna vägar. Men där finns ingen. Var och en harvar inom sitt område, pekar på någon annan, vilket leder till att ett och annat hamnar mellan stolarna. Det kunde vi till exempel se i samband med sommarens skogsbränder. Och dessutom är i regel utgångspunkten i det de gör, är att lappa och laga i det gamla eller "såhär brukar vi alltid göra", istället för att ha en samlad bild och göra det som behövs.
Akademiens förfall och tragedin kring chefen för Stockholms
stadsteater är liksom skenande sjukskrivningar, utanförskap, kulturkrockar och
#metoo exempel på ett av vår tids stora problem. Vår oförmåga att hantera
relationer på ett bra sätt. Och det rullar bara på! Var finns insikterna, nytänkandet och
framförallt det personliga modet? Särskilt bland dem som söker vårt förtroende
i höstens val?
Har du en relation? När frågan ställs har vi lärt oss att den
handlar om kärleksrelationen – gift, sambo eller singel – och det skapar en idé om
att vi bara har en relation. Och visst är just den relationen viktig i vår
tillvaro, det kan nog alla hålla med om – en relation med stor förmåga att
påverka. Till exempel, se bara vad otrohet och svartsjuka orsakat genom historien.
Men vi har
ju många fler relationer, och är det så även i dem? Att de kan påverka oss på
liknande sätt? Och att vår bristande kunskap om relationer får oss att
acceptera, abdikera och konstatera: Jag
är sån. Och så rullar eländet på.
Vi träffar massor av människor – på jobbet, hemma, vänner, grannar
och släktingar. Vi relaterar till ALLT och ALLA. Det är genom relationerna vi
navigerar i världen och tillvaron, och viktigast, vi har en relation till oss
själva. Där finns våra föreställningar och vår personliga historia, sådant vi
ständigt bär med oss. Viktigast, därför att det är därifrån som vi relaterar
med vår omvärld. Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi
förstår.
"Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi
förstår."
Så våra relationer är många och de väcker olika intresse. Finns det
energi i relationen så är den intressant därför att den väcker en känsla/drivkraft
– som kärlek, rädsla, skam, hat, lust, hunger, äckel, ilska, passion, ömhet, stolthet,
samhörighet, irritation eller panik. Energin i en relation kan förändras både i
styrka och i kvalité. Exempelvis i relationen till en nära vän som du upplever
har svikit dig, eller till en livspartner som funnits med under en längre tid –
relationer som innehåller många känslor. Om de tappar energi, blir de
ointressanta och vi går vidare. Jag brukar tänka mig de olika känslorna utmed
en axel som beskriver kvalitén på känslan eller drivkraften bakom ett beteende.
I ena änden finns kärlek, som präglas av nyfikenhet, i den andra finns rädsla som
präglas av kontrollbehov – sen finns allt däremellan. Men utan energi – blir det
ointressant.
Det jag upplevt genom mina relationer är alltså en utgångspunkt för
det beteende jag lär och utvecklar. Viktigast är barndomens relationer, då vi
suger åt oss, är lättlärda och där perspektivet är barnets med allt vad det
innebär. Där läggs grunden till den där viktiga inre, personliga platsen – ur
vilken vi relaterar och utvecklar beteenden och som vi senare, som vuxna, tar med
in i olika sammanhang, t ex till jobbet, krogen och in i familjen. Vi förminskar
oss och kan bli destruktiva. Och eftersom vi inte har rätt kunskap så tänker vi:
Jag är sån!
I den dåliga relationshantering finns förklaringar till de problem
som berör oss människor – för det är ju det vi gör hela tiden – relaterar. Allt
fler mår psykiskt dåligt, blir stressade, utbrända och sjukskrivs. Det kostar
gigantiska summor år efter år i form av sjukpeng, rehab, produktionsbortfall och
mänskligt lidande. Här finns en förklaring till varför vi fått uppleva
fenomenet #metoo. Därför vi skapat en kultur där det är ”ok” att relatera till
kvinnor på ett visst sätt, i kombination med att vi har svårt för att relatera
till sådant som rör sexualiteten. Det bidrar till kulturkrockar, utanförskap
och segregation. För självklart uppstår det relationsproblem när människor
uppvuxna i mellanöstern kommer hit och möter vårt samhälle och människor
uppvuxna här. Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar
vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda.
"Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar
vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda."
Relationsproblemen skapar problem på alla nivåer, och i ALLA
sammanhang där vi relaterar till varandra. På Rinkeby torg, på jobbet, runt
Akademiens sammanträdesbord och hemma i TV-soffan. Men istället för att våga gå
till orsaken – relationsproblemen – så siktar vi på symptomen. I politikens
fall blir det åtgärdspaket, som utgår från rädsla och kontrollbehov. Fler
poliser skapar inte långsiktiga lösningar på problem som bottnar i utanförskap.
Lagstiftning om samtycke kommer inte få bort sexuella övergrepp. Strängare krav
på Försäkringskassan får oss inte att bättre. Möjligen sker marginella och
kortsiktiga förbättringar – the show can go on – men grundproblemen finns kvar.
Nu kanske du anar att det här är stort. Vi alla har många relationer
och de har förmågan att påverka vårt beteende och våra val. I stort och i smått
– ofta negativt. Problem som kan minskas om många fler får kunskap. För ”jag är sån” är inte sant!
"För ”jag är sån” är inte sant!"
Relationer kan
förändras, beteenden är inlärda och vi kan lära om. Jag har sett det själv och
vi alla har den erfarenheten. Men eftersom vi sen blöjåldern har fått lära att
det är någon annan som har ansvar för hur vi mår och känner, så har vi – både
som individer och kollektiv – tappat kontakten med den egna förmågan och
ansvaret. I grunden är det inte så konstigt. Men, det behövs kunskap, stora
förändringar, tid och stöd, eftersom det inte fungerar med en burk lyckopiller
och en broschyr. Mycket av den kunskap som behövs finns redan och den används,
men bara marginellt. Den är dessutom fragmentiserad och ger inte en helhetsbild.
Och som vanligt finns även ett motstånd till förändring (rädsla och
kontrollbehov), särskilt från dom som får sitt levebröd och sin status från
nuvarande problembild. Så förändringar kräver insikt, engagemang och mod.
Det konstiga är att så få av oss förstår vad det betyder. Betyder
för att kunna hantera vår tillvaro och de utmaningar vi står inför – att här
finns stora vinster att göra på samma sätt som vi tidigare gjort med till
exempel ”Håll Sverige Rent” och energisparandet. Vinster på individnivå, organisationsnivå och nationellt. Det handlar om vår vardag, de
olika sammanhang vi befinner oss i och nationellt. En folkbildningskampanj behövs för
att fler ska se sitt eget ansvar och förstå ”Jag kan ändra”.
I år har vi val. Vi ska välja väg inför framtiden. De etablerade
partierna söker förnya sig, men misslyckas. Vi erbjuds gammal skåpmat – även om
det är i nya skålar. Ingen verkar på allvar ha fattat den dolda potential som
finns i det här med relationer, man pratar mest om symptomen. Men, kanske är det inte så konstigt eftersom det krävs
ödmjukhet, sårbarhet och personligt mod. Mod att ställa sig upp och ifrågasätta,
visa ledarskap, ändra perspektivet och inleda färden åt andra hållet – för mera kärlek och
nyfikenhet. Ett mod som ni politiker inte verkar ha. Eller?
Några intressanta länkar för den som vill veta mer
Wow! Jag blir förbannad, glad, ledsen och stolt!
På en och samma gång!
Plötsligt så händer det. Lite som Heinz ketchup. Vi är många som har varit med och skakat, skakat, skakat och skakat. Och så plötsligt kommer ni ut – ni bara väller ut ur skamdimman.
För vi alla har nog vetat och förstått, men alltför många har vänt bort blicken. Känt sig obekväma. För man pratar ju inte om ”sånt”.
Tack alla ni modiga kvinnor! Det var inte en sekund försent! Vi är många som har väntat! Tack för att ni vågar trotsa rädslan för skammen! Rädslan för vad andra ska säga eller tänka! Tack för att ni vågar berätta att ni drabbats av så kallade sexuella övergrepp och sextrakaserier.
För det är bara så vi kan åstadkomma den förändring som behövs! Att ni gör såhär visar
omvärlden att ”problemet” inte är något som bara händer någon annan – därborta. På en annan plats. I en annan kultur. I ett annat land.
Det händer även här! På landet, i förorten och på fina gatan. På midsommarafton, på tisdag, på fyllan, på festen eller på jobbet. I idyllen såväl som i gettot. Det händer här, mitt ibland oss! Varje dag. De som drabbas är våra systrar, våra partners våra döttrar, våra mödrar, våra grannar, våra kollegor eller våra ministrar. Ingen kvinna går säker. Och det är bara därför att hon är – kvinna.
Hur djävla pucko är inte det?!
Genom att göra det ni gör. Genom att bryta tystnaden som skambeläggning och stigmatisering skapar, så tar ni ett avgörande steg mot att en förändring kan börja hända på riktigt. Ni lägger skammen där den hör hemma. Hos förövarna. Och även hos dom som vänder bort blicken och inte säger något. Vi alla måste våga börja prata – även om det kan kännas obekvämt! Förändringen börjar inte hos någon annan, den börjar hos var och en av oss.
Via sociala medier kan jag se kvinnor runt om i världen som kommer ut med sina upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. #metoo
Det är allt från grova fysiska övergrepp till ”lättare” kränkningar som kanske bara några rader på Facebook. Och så kan jag höra den vrålande tystnaden från alla dom kvinnor som inte överlevde …
Sexuella kränkningar är dessutom inte bara ”det” som hände vid en viss tidpunkt. För händelsen hänger kvar och ”stinker” långt efteråt. Och på olika sätt. Kanske blir det som tydligast här i den svenska kulturen, i en rättegång långt efteråt, där kvinnan som utsatts även ska behöva förklara sin klädsel eller beteende, som om det skulle ha någon betydelse. Hon möter ovidkommande frågor, skambeläggning, stigmatisering och omgivningens tystnad … Och stanken från händelsen hänger kvar genom våra tysta tankar.
För – hon borde ju vetat bättre. Eller?
I andra kulturer – där så kallad hederskultur är stark, där machokulturen dominerar, är det inte ovanligt att kvinnan dessutom blir utfryst från familjen, gemenskapen, klanen, byn och i värsta fall dödas …
Hon borde ju vetat bättre!
Och i alla dom där fallen så är drivkraften rädslan. Rädslan för att känna skam. Rädslan för vad man tror att andra ska tycka. Hennes rädsla - och omgivningens rädsla. Rädslan för att någon annan ska känna stanken …
Dessa övergrepp påverkar oss alla – även mig. En vit man i 55-års åldern. Därför jag är uppväxt i en liten medelsvensk kommun där vi trodde det var OK att tafsa på tjejerna i skolan. Därför jag lever i en värld där många män under hundratals år ansett sig ha rätten att kränka kvinnor - även då de sagt nej. Därför att jag lever i en värld där alltför få har ställt sig upp och sagt ifrån - utan istället hukat tyst i bänkarna. Därför att jag lever i en värld där vi låter rädslan för skammen, rädslan för att känna sig obekväm, rädslan för vad andra kanske ska tycka tystar den stora majoriteten.
Därför jag lever i en värld där alltför många kvinnor inte vågar gå ensamma hem på kvällen. Därför jag lever i en värld där vi inte vågar prata om sådant som kan bli kopplat till nakenhet, sårbarhet, skam och sexualitet. Därför jag lever i en värld där sårbarhet är något vi inte ska visa.
Det här handlar inte bara om dom kvinnor som drabbas - det handlar om oss alla. Därför att vi alla tjänar på en förändring!
Och jag ska avslöja en sak för den som inte redan vet. Det vi kallar för sexuell kränkning och sexuellt våld handlar inte på något sätt om sexualitet. Det är och förblir inget annat än ett tragiskt uttryck för problem hos den som är förövare. Men genom historien har förövarna lyckats lägga över skulden på kvinnan - och då kallas hon hora.
Så, genom att kliva fram, genom att ta risken att kallas för hora. Genom det som #metoo innebär i praktiken så lägger ni en grund för den förändring som måste komma!
Med djup respekt bugar jag mig inför er kvinnor som samlat mod och klivit ut ur skamdimman.
Jag hoppas att ni inspirerar era systrar som fortfarande gömmer sig, att kliva fram. Genom att börja prata om de övergrepp ni utsätts för, så skingras dimman och stanken kommer sakta att försvinna. Genom att börja prata blir det svårare för förövarna att gömma sig bakom tystnaden. Och det är ni som måste börja prata - för annars tassar majoriteten runt problemet - i förhoppningen om att slippa känna sig obekväma, eller kanske rent av komma i kontakt med något jobbigt hos sig själv. Jag vet av egen erfarenhet.
Jag lovar att göra det jag kan, för jag vill att vår värld ska präglas av nyfikenhet, kärlek och respekt för varandra. Jag vill möta kvinnor som vågar säga ja eller nej, som inte gömmer sig i skamdimman och som inte är rädda för att de råkar vara kvinnor. Jag lovar att ställa mig upp och säga ifrån när jag ser eller hör att någon inte blir respekterad. Jag lovar att försöka kliva fram, även i situationer där jag själv kan känna rädslan för skammen, rädslan för vad jag tror att andra ska säga och rädslan för att känna mig obekväm.
Jag inser även att dessa förändringar är något som inte kommer över en natt. Inte heller är något som rättas till med fler poliser - även om det kortsiktigt kan hjälpa till att förhindra kränkningar. Vi har skapat den här situationen genom idiotiska värderingar och beteenden som växt fram genom historien. Men det betyder inte att vi ska låta bli. Det handlar om ett långsiktigt arbete där vi alla lär oss att själva förstå att det i grunden handlar om respekten för oss själva som människor. Det är ett arbete som börjar redan med barnen i pottåldern och pågår resten av livet.
Så jag blir förbannad över att vi människor som själva skapat den här situationen. Glad för att det här – #metoo – kan vara början till något konkret, istället för mummel, kosmetiska åtgärder och en undvikande blick. Ledsen för att så många kvinnor drabbats och slutligen stolt över alla som vågar möta rädslorna förknippade med att kliva ut ur skamdimman.
Tack!
PS. Jag har tidigt skrivit några ytterligare blogginlägg tidigare kring dom här frågorna.
Om hur vi väljer att se det enkla och struntar i den stora frågan. (hösten 2017)
Om hur vi kan göra något konkret. (hösten 2016)
Om moralpoliser i våra förorter (våren 2017)
Om det jag har möjligen kan ha gemensamt med min gamla iPhone 6S och frågan om företag/arbetsgivare i första hand är ute efter sänkt medelålder? Eller?
Ja, jag söker jobb!
Under det senaste året har jag varit involverad i ett projekt i Wien, och bott i Stockholm. Men, till slut kändes det lite långt att pendla, så jag har börjat undersöka vilka möjligheter som finns här i Stockholm. Att köra eget företag har jag insett inte är min grej – då handlar det om alla de krav som staten lägger på företagaren. Been there, done that! Så jag har börjat söka jobb…
Efter att ha hållit på ett tag nu så börjar jag inse något. I alla fall misstänka – när nästan de enda svaren som kommer är – tack, men nej tack. När jag inte ens blir kallad till jobbintervju, till jobb som i alla fall jag tyckte verkade solklara. Kan det vara så att jag drabbas av åldersdiskriminering? Och på LinkedIn, webbsajten för allt möjligt med jobbet som utgångspunkt, ser jag att väldigt få besökare kommer från rekryterare eller företag jag sökt jobb hos. Rimligen borde det ha varit rätt många där som tagit en titt. Det är ju på LinkedIn man ska vara … men icke. Så när blir man gammal – alltså för gammal – när blir jag gubbe? Eller kanske jag rent av redan blivit gubbe – utan att ha fattat det själv – och egentligen hamnat på mänsklighetens sophög. Och jag har inte fattat det …?
En av våra större mobiloperatörer erbjuder en tjänst som innebär att man alltid har senaste mobilmodellen. Ett erbjudande som för tanken till att det bara är det nya man ska ha. Förra årets modell är liksom passé.
Är det så med oss människor också?
För många år sedan stötte jag på begreppet åldersdiskriminering. Jag minns att jag tänkte att så korkad kan väl inte en arbetsgivare vara?! När man anställer någon så borde det väl vara med syftet att utveckla den mänskliga resursen som man har i företaget? Inte att sänka medelåldern! Att kunna göra mer eller att kunna göra något nytt?! Eller?
Så läser jag i DN idag – om olika former av diskriminering på arbetsmarknaden. Ingen munter läsning för en person i min sits. Googlar lite och läser om en rapport som hävdar att åldersdiskrimineringen börjar redan vid 40-års ålder. Att åldern blir en nackdel. Ålder som i regel innebär erfarenheter, kunskap, insikter - ja sådant som en yngre vanligtvis har lite mindre av - och förhoppningsvis lite visdom. Ja, som i mitt fall.
Jag minns när jag var 16-17 år, att jag då kunde tänka att människor som var 30-40 år var gamla. Såklart de var, i jämförelse med den där tonåringen som jag var då. Och då ska man ju inte ens tänka på dom som var över 50, de var ju verkligen gamla.
Så tänker jag efter, och inser att jag faktiskt har två barn som kommit en bit över 20. Det räcker som bevis för att snabbt inse att jag varit med ett tag. Nu är jag själv över 50, över 55 till och med. Fast jag känner mig inte alls särskilt gammal – inte alls så gammal som de där andra jag såg som tonåring. Kanske bara några år äldre än den där tonåringen. Jag har ”bara” så mycket mer kunskap och erfarenheter.
Eller som skådespelerskan Ingrid Bergman lär ha sagt: Ålder är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd, men får mycket bättre utsikt.
Så rimligtvis borde jag ju vara ett kap för en arbetsgivare som söker en person med min kompetens. Dessutom, erfaren, inga småbarn, lugn, fungerar både i lagspel och solo, inte längre så vassa armbågar och vill göra ett bra jobb.
Men, så kommer jag ihåg: Oj, jag har en två år gammal iPhone…
PS. Om du som läser detta känner till någon som söker en person som är mycket kreativ, bra med människor, enagerad, samhällsintresserad, kan "digitalisering", projektledning, verksamhetsutveckling, driva processer, stå framför grupper, ta fram förslag, bygga nätverk, arrangera något stort, hantera relationer, identifiera möjligheter, internationellt erfaren... Jag finns här! Hör av dig!
Sexualitet, illusioner, horor och madonnor. En text som handlar om hur människor hellre reagerar på något enkelt, istället för att vilja se den större bilden och framförallt den egna rollen. Ett beteende som skapat och ständigt återskapar en situation där vi klänger fast vid illusioner, förnekar oss själva och pekar finger åt andra.
Texten handlar inte om Anders Borg, utan om rädslan
för vad andra kanske tycker - och den reaktion det väcker. Den handlar om att inleda förändringen där vi tillåts få vara en människor - på
riktigt. Istället för att sträva efter gamla påhittade ideal. Och inte minst - att etablissemanget vågar stå upp för de mänskliga rättigheterna - även om det kan kännas obekvämt!
Så ta en liten stund, läs och fundera - för texten handlar
om mig – och dig.
Svarta rubriker: Anders Borg i fylleskandal! Hora, slampa, tafsande, blackout...
Jag blir så
djävla förbannad och ledsen när något sånt här händer. Men kanske inte av
riktigt samma anledning som många andra. Låt mig förklara, visserligen är texten kanske lite lång, men den är viktig - och jag hoppas att den ger dig något att fundera över.
Först hade vi själva händelsen för några veckor sedan, där
Anders bar sig idiotiskt åt ute på en sommarfest i skärgården. Det borde
han få ”pisk på rumpan” för - inget snack om den saken! Därefter den oproportionella reaktionen på den händelsen. Där mängder av
människor, från sina piedestaler, pekat finger. I media, krönikor, bloggar, på
sociala medier …
Det som upprör mig är att få verkar vilja se den större bilden, orsakerna bakom. Eller kanske väljer att inte se. Fokus på symptomen, och orsakerna tillåts ligga dolda i skuggan. Händelsen på skärgårdsön var faktiskt bara ett "fjuttigt" litet exempel - med en väldigt öm tå. Något otillbörligt hände, det är alla överens om. Alltså - ingen rök utan eld. Men alltför få går vidare och funderar över: Varför denna gigantiska rökutveckling?
"Alltså - ingen rök utan eld. Men alltför få går vidare och funderar över: Varför denna gigantiska rökutveckling?"
Så länge som vi väljer att stanna kvar ute på
festen på skärgårdsön, där det är tydligt och enkelt att "någon annan" gjort något dumt, kommer ingen förändring att ske. För det
här handlar egentligen väldigt lite om Anders Borg. Sen får han vara hur
offentlig och känd som helst. Det handlar om oss alla!
I det som utspelade sig, både händelsen och reaktionen i social medier efteråt, finns mycket att lära. Det”berättar” något viktigt om oss människor, och det elände vi själva skapat. Och fortsätter att skapa.
Så länge som
majoriteten av oss och våra potentater (dvs politiken, organisationer, myndigheter och massmedia) väljer att stanna kvar
i händelsen på skärgårdsön, kommer det inte ske någon förändring. En
förändring som börjar med att titta på oss själva - och vårt eget elände. Inte genom att peka på andra. För vi behöver titta närmare på våra egna värderingar, våra egna normer och vårt eget beteende.
Eländet - med rötter i värderingar och normer som
människorna själva hittat på under historien. Och vi har klivit upp på religiöst
utsmyckade piedestaler, där det pekas finger åt andra. Även då vi
inte riktigt vet vad som hänt. Särskilt viktigt verkar det vara när det handlar om sådant som är kopplat till sex, relationer och kön. Den här
gången – tyvärr – extra kryddat med alkohol.
I den stora rökutvecklingen – alltså i det så kallade drevet
– efter Borgs inledande förlåt-inlägg på Facebook, har jag läst en del lite längre texter i
både gamla och nya medier, som handlat om händelsen på skärgårdsön och där kvinnohat
kommit upp. Han hade använt nedsättande ord om kvinnor, så det är inte är så
konstigt.
Men, tyvärr är många skribenter onyanserade och deras utgångspunkter
kan sammanfattas i antingen "djävla kvinnohatare" eller ”djävla feminister”.
Ståndpunkter de hade innan. Och såklart fanns partipolitiken, där man försöker skaffa sig poäng genom att indirekt säga – såna där manshatare har vi minsann inte hos oss.
"Jag inser att jag skriver den här texten med risk för att bli missuppfattad."
Jag inser att jag skriver den här texten med risk för att
bli missuppfattad. Det är en öm tå. Men risken är jag villig att ta. För det här är så viktigt. Jag vill ställa frågan:
Varför händer något sånt här över huvud
taget? Hur kommer det att väldigt få ser det bakomliggande? Att försöka förstå orsakerna. Inte som vanligt, stanna vid
symptomen. Det som människor blev så upprörda över är ju inte något ovanligt, inte ens
ute på en idyllisk svensk skärgårdsö. Om vi lyfter blicken och försöker se den större bilden och orsakerna bakom - så är det mycket värre! Men det hörs knappast något om det.
För att vara övertydlig, när jag skriver "kyrkan" i det här sammanhanget, menar jag först och främst den organiserade delen av judendom, islam och kristendom. Det som representeras av större/mindre församlingar, med sina präster, mullor, patriarker, påvar, imamer, biskopar, kardinaler och rabbiner … Gubbar som under historiens lopp har talat om för oss "dödliga" hur saker och ting ”verkligen” ligger till.
Jag hävdar att den här sortens problem uppstår, därför att
flera av mänsklighetens kulturer har utvecklat ideal och
värderingar som iklätts kyrkans illusioner, och som inte stämmer överens med
dom vi verkligen är. Illusioner och ”hittepå”. Särskilt när det gäller
sexualitet och synen på kvinnan. Visserligen kan någon hävda att kyrkan inte
spelar någon större roll i Sverige idag. Men det menar jag är fel.
Vi
har ärvt våra värderingar från våra förfäder och kyrkans tusenåriga ambition att styra oss. För även om kyrkan i Sverige idag, inte spelar en tydlig och aktiv
roll i kultur- och samhällsbyggandet, så har den haft en central roll i
formuleringen av värderingar och normer som idag är många
människors sanning och som legat till grund för många nuvarande värderingar, traditioner, lagar och
regler. Och inte minst får vi det till oss från USA, vars dubbelmoral sprids via olika medier. Se till exempel moralpaniken när en kvinnlig bröstvårta syns på ett foto på Facebook. Detta samtidigt som är USA världens största marknad för porr. En attityd som inte minst visades upp av Donald Trump, som valdes till president.
"...centrala inslag är att mannen äger kvinnans sexualitet och att kvinnan ska vara underordnad mannen."
Det räcker att vi skrapar lite på ytan – till exempel får en
blackout i en viss situation – för att det som ligger där och skvalpar i vår
egen skugga, och även den gemensamma, ska riskera att poppa upp. Ideal som växt
fram ur gamla skäggiga gubbars idéer om den sanning som de ansett ska råda i
samhällen, länder och kulturer. Där kvinnan, i framförallt situationer som handlar om att
relatera till män, bara kan betraktas på två sätt. Antingen är hon en hora eller
madonna (vilket inkluderar mamma till mannens barn såklart). Idéer som skapats
för att bevara och förstärka maktrelationer där centrala inslag är att mannen
äger kvinnans sexualitet och att kvinnan ska vara underordnad mannen.
Idéer som kidnappat vår frihet i allmänhet och sexualitet i
synnerhet. Med hänvisningar till så kallade heliga texter, framtänkta, tolkade
och beslutade ”sanningar”, eller rättare sagt illusioner som sedan tvingats på
oss. Tvingats på oss genom århundraden. Tvingats på oss genom sagor, historier,
myter, ritualer, hot, belöningar, förtryck, löften, misshandel, våldtäkter,
tortyr, regler, lagar. Så klart att det påverkat oss, och det blir tillslut en
del av ”vår sanning”.
"...vi behöver inte åka till galningarna i till exempel Syrien eller Afghanistan för att möta dessa ”sanningar” i sina extrema former. "
Idéer som vi möter i sina extrema former hos galningar i till exempel
Syrien eller Afghanistan och i det Sverige eller Europa som fanns bara
för några hundra år sedan. Där till exempel
kvinnor brändes på bål, och där kvinnan mest betraktades som en förlängning av mannen.
Men tyvärr har en del galningar hittat hit norrut och finns mitt ibland oss. Nu. Idag. Vi kallar dem terrorister ibland. Nyligen i Åbo, i vårt grannland Finland, fick vi
uppleva det då två kvinnor mördades och flera skadades. Just därför att de var
kvinnor.
Och tidigare i år kunde vi läsa om hur en pappa – här i
Sverige – mördades, därför han vägrade döda sina två döttrar. Han mördades av
en släkting som ansåg att döttrarna hade brutit mot ”regler” för hur de skulle umgås med killar i sin egen ålder. I släktens ögon hade döttrarna
klivit över gränsen – blivit horor – så skammen och det de trodde att
andra skulle tycka, hotade släktens heder.
"...två kvinnor mördades och flera skadades. Just därför att de var kvinnor."
Men det behöver inte gå så långt som till mord, även om det
är då de stora rubrikerna tas fram. Vi har under senare tid - i takt med att vi tagit emot människor från andra kulturer fått ta del av berättelser om hur allt fler kvinnor här i Sverige behandlas sämre än män och där de kränks på olika sätt.
Heders- och machokulturer som har utvecklats ihopväxt med kyrkorna behöver inte alltid ta spektakulära uttryck - utan är även småsaker i vardagen. Att den inställningen lever på olika sätt är tydlig om vi riktar blicken söderut. Där den den är en tydlig del av vardagen, liksom den även är det här i vårt – förhållandevis – jämställda land.
Jag minns från 70- och 80-talen, som tonåring och ung man. Tjejer betraktades som horor och slampor, om de hade sex med många killar. Medans killar som gjorde detsamma var tuffa och blev beundrade. Sen spelade det ingen
större roll om jag bodde i Jönköping, Washington eller Gislaved. Då handlade
det inte om några extremister som läste ur några heliga skrifter för oss. Det
var vardagsnormer för västerländska tonåringar. Tyvärr gäller samma än idag. Och
inte bara i våra förorter.
"Det här handlar om vår kollektiva oförmåga att erkänna att vi alla är sexuella varelser."
"Vi" har skapat en situation där vi förnekar att
människan är en sexuella varelse. Och att sexualiteten, och allt som förknippas med
den, gjorts till något vi försöker undvika. Något som skambelagts, reglerats och gömts undan. I synnerhet om det riskerar att bli
personligt. För när det kommer nära oss, när det börjar bli personligt, så
riskerar vi komma i kontakt med våra egna dåliga erfarenheter och inlärda
känslor. Situationer förknippade med skamkänslor och rädslan för
vad vi tror att andra ska tänka. Moralpaniken slår till, piedestalerna
kommer fram...
Där finns kanske förklaringen till den stora rökutvecklingen
jag nämnde tidigare. Nu var det inte en flykting från en annan kultur. Det var
inte heller någon från samhällets bottenskikt. Det var vår egen hyllade, före detta finansminister som fick en ”blackout”. Skärgårdsfesten kom att fungera som en gigantisk spegel vi inte ville titta in i.
Såklart det väcker starka reaktioner. Plötsligt börjar piedestalerna kännas
svajiga och illusionerna vi lever i får sig en smäll – igen. När vi inte längre kan
peka finger åt dom där andra som tillhör en annan kultur.
Shit -– det är en
av oss...
Så till alkoholinslaget, den så kallade blackouten. ”Kryddan”
som gav många möjlighet att lite förlåtande fokusera på själva fyllan. Istället för det större och bakomliggande.
Fyllan, som trots allt känns mindre obekväm för de
flesta. Och vi ju är rätt många som själva har erfarenheten av mer eller mindre
pinsamma fyllegrejor. Och en och annan sådan har ju även gått att skratta bort…
Tänk, att bara på några dagar falla från att vara en
respekterad och beundrad person och med tunga uppdrag i näringslivet, till att
hamna i skamträsket, måste vara för djävligt. Att först göra bort sig
ordentligt och sedan dessutom bli föremål för ett obarmhärtigt drev som skapar
både hönshus och hönssoppa av några fjädrar.
"...den ”rök” som utvecklades från den där lilla elden var inte rimlig."
Jag är Facebook-vän med Anders och
under 80- och 90-talet i Östergötland kände vi varandra. Det
var innan jag lämnade partipolitiken. Och, jag har svårt att tänka mig att han
skulle ha utvecklats till en ”kvinnohatare” sedan dess. Då skulle han inte fått det förtroende
han haft från den offentliga omgivning han levt i. Och han skulle inte heller
haft de två starka och självständiga kvinnor som funnits vid hans sida. Varken
då han var gift eller nu.
Så jag inser att den där, jämförelsevis, lilla händelsen ute
i skärgården inte är någon unik företeelse – inte ens i vårt jämställda land.
Tusentals och åter tusentals kvinnor i Sverige och miljoner kvinnor runt om i
världen blir kränkta på det där sättet och mycket värre – dagligen. Men i det här fallet ”skapade”
den offentliga personen Anders Borg förutsättningen för den gigantiska
rökutvecklingen. Drevet gick igång, pekfingrar stack ut från svajande
piedestaler. Nu djävlar måste det rytas till!
Suck …
Ja, Borg klev över gränsen, och några personer
upplevde det som obehagligt. Men i
förhållande till allt annat som händer och har hänt, som jag menar är den
större bilden, så blir engagemanget och reaktionen med fokus på den där
skärgårdsön obegriplig. Om det inte är så att det ligger något i det jag
skrivit om här...?
"Alla, även den som lever i celibat måste förhålla sig till denna i mänskliga, starka och i grunden väldigt positiva aspekt och livsenergi."
Jag tror inte på centrala ”kampanjer” och potentaters inblandning i människors liv. Det är den sortens agerande som skapat den här sörjan, som utvecklats till en mänsklig mardröm
under hundratals år och som gång på gång poppar upp på olika sätt.
Försöken att pressa tillbaka människan som en sexuell
varelse har i alla kulturer istället tvingat fram groteska, grymma och
obegripliga handlingar och beteenden. Alla, även den som lever i celibat måste
förhålla sig till denna i mänskliga, starka och i grunden väldigt positiva aspekt och
livsenergi. Det förhållningssätt vi fått lära är ungefär som att försöka trycka
ner en uppblåst badboll under vattnet. Kräver massor av energi för att tryckas
ner, och trots det poppar den upp ändå – vid sidan av – och då helt
okontrollerat.
Vi har lärt känna eländet i form av accepterat; sexuellt
slaveri, barnäktenskap, förtryck, häxbål, avrättningar, våldtäkter, stening och
andra fysiska övergrepp i samhällen där extremister haft eller har
makten. Accepterat i bemärkelsen att det varit och fortfarande är inbyggda beteenden i olika kulturer. Visste du till exempel att det fram till 1962 var tillåtet för en man att våldta sin hustru - här i Sverige?
Men mera vanligt och mindre spektakulärt har dessa idéer blivit
delar av kulturer, språk och beteenden. Att kvinnan betraktats som mindre värd
än mannen. Sanningar där människans sexualitet tvingats in i skuggan genom
lagstiftning, regler, tradition och skambeläggning. Och såklart när det poppar
upp på fel sätt, fördömts från - just det - piedestalerna.
"Sanningar där människans sexualitet tvingats in i skuggan..."
Den som inte förstår, att när även kvinnor och till och med
småungar i skolan – också här i Sverige – kallar varandra för hora eller fitta som något nedsättande. Eller när det värsta som kan sägas till någon som bor söderut, är att hens mamma är en slampa.
Och hur många kvinnor har inte fått stå ut med frågor om utmanande klädsel och beteende i våldtäktsrättegångar?
Så beteendet är inte är något som
hittats på i stundens hetta eller fylla. Vi har fått i oss det redan från pottåldern. Och obehaget och/eller rädslan som kan dyka upp i såna här sammanhang är något inlärt. För det är ju sådant man inte ska säga. Och hederskulturen har även djupa rötter även i den svenska myllan. Så, istället för att känna efter vad det väcker hos oss själva har vi lärt oss att försöka hitta någon annan att peka på. Någon därborta...
Den som inte förstår det, eller vill inte förstå, uppträder som en illusionernas försvarare och som en nyttig idiot.
"...beteendet är inte är något som hittats på i stundens hetta eller fylla."
Och för att nämna några väldigt aktuella exempel på vårt sätt att skapa nya "skärgårdsfester": Den pågående krisen inom Vänsterpartiet som speglar problemet ur ett "kulturkrocksperspektiv" och centerkvinnornas förslag där de tror att det kan vara möjligt att skydda barnen genom förbud/åldersgräns.
Varför inte - som centerkvinnorna även föreslår - satsa på utbildning, men i betydligt större skala och mer djupgående än vad de föreslår? Förbud - när det gäller det här området - har historiskt sett bara orsakat andra problem. Dessutom visar flera studier att porrsurfandet ligger i topp, i länder där det råder förbud.
Det här är alltså ett arv som påverkar vårt sätt att se på varandra i allmänhet och relationer i synnerhet. Något som vi,
vårt samhälle, vår kultur och vi som individer går och bär på – och det ligger
i skuggan. Något vi inte gärna pratar om. Vi klamrar istället fast vid illusionerna. Så det är inte utan anledning att potentaterna vill förbjuda, vill kontrollera och upprätthålla illusionerna. Det är inte utan anledning att de sista formella murarna i väst varit eller är just kyrkans motstånd mot kvinnliga
präster, mot abort och preventivmedel och mot homosexualitet. I Sverige har vi i alla fall, trots starkt motstånd, kommit så
långt att vi idag har en kvinna som högsta ledare för Svenska kyrkan. Men
föreställ dig en kvinna som påve, eller patriark, eller imam … Det ligger
låååångt bort.
"...användandet av nedsättande ord om kvinnor en naturlig följd av vår historia..."
Med den här bakgrunden och insikten blir till exempel
användandet av nedsättande ord om kvinnor en naturlig följd av vår historia och
det arv, eller ur den illusion som så många är med och upprätthåller än idag. Att låta fokus stanna kvar vid en enskild individs idiotiska beteende kommer aldrig föra oss framåt. Oavsett om vi är en Anders Borg eller något annan. Det skulle kunnat vara du eller
jag. Det kommer fortsätta. Business as usual. Om inte vi – du och jag, och
du, och du och du … bestämmer oss för att kliva ner från piedestalerna och börja knacka ner illusionerna.
"Att vara människa är också att man kan vara hora. Det gäller även mig som vit, äldre man i sina bästa år."
Vi, som kultur måste erkänna att vi också är
sexuella varelser, med allt vad det innebär. Och om någon skäggig gubbe för länge sen definierat det som att vara en hora – so what?! Att vara människa är också att man kan vara hora. Det gäller även mig som vit, äldre man i sina bästa år. Att vara människa innebär även att man kan vara snäll, glad, ilsken, madonna, fotbollsspelare,
förälder, politiker, korvförsäljare, näringslivstopp, flykting, fattig, pajas,
professor, sagoberättare, förlåtande, närvarande, kärleksfull, revisor eller statsminister…
Vi har
potentialen att vara allt möjligt – det är en av våra mänskliga kvalitéer. Sedan finns det mänskliga kvalitéer av oss själva som vi kan hantera bättre. Aspekter som är avsevärt skadligare för oss som människor. När
vi är fördömande, fega, mördare, grymma, terrorister, respektlösa, manipulerande och elaka. Det är sådant vi behöver försöka hålla tillbaka.
"Vi är alla – oavsett vårt kön – värda lika mycket..."
Om det är något som våra nuvarande potentater - det vill säga politiken, massmedia och myndigheter - ska göra, så är det att bidra till en sådan förändring. Det har svårt att se en bättre insats - både på kort och lång sikt. Det förutsätter att vi går till orsakerna, till rötterna. Att vi alla blir medvetna över vilken roll de spelar, att det är inlärt och att de kan förändras. ÄVEN om olika religiösa, kulturella, etniska eller politiska intressen skulle protestera och hänvisa till det ena eller andra i historien. Dom historierna har vi hört förut, och nu räcker det! För mig är de mänskliga rättigheterna viktigare än ekon från historien. Det handlar inte om att kränka andra, det handlar om att stå upp för de mänskliga rättigheterna. Om det sedan skulle leda till att någon känner sig kränkt, inte mycket att göra åt.
"För mig är de mänskliga rättigheterna viktigare än ekon från historien."
Vi är alla – oavsett vårt kön – värda lika mycket, vi har
samma rättigheter och skyldigheter. De mänskliga rättigheterna har vi definierat tillsammans. Nu behöver vi tillämpa dom i grund och botten.
Vi behöver förändra våra värderingar i grunden och inte minst vara klara och tydliga över det som gäller i förhållande till människor som kommer hit. Vi måste riva illusionerna och att se hela människan - även den sexuella aspekten - inte bara de delar som godkänts av olika potentater. Den långsiktiga förändringen kan bara ske genom utbildning och träning i skolan. Där vi börjar med att lära oss respektera dom vi är och de människor vi möter. Det i kombination med att vara stenhårda gentemot människor som kommit hit. Det finns inga ursäkter!
Vi ska inte
behöva försöka göra om oss till dom som andra vill eller kräver att vi ska vara. Eller som vi tror att de vill. Det är där
vi måste börja - att acceptera och ta ansvar för dom vi är. Det är först när vi känner en trygghet i att få vara oss själva – som vi på ett
trovärdigt sätt kan vi vända oss utåt – gentemot andra utan rädsla för vad andra kanske kan tänkas tycka.
Då spelar det ingen roll om någon annan, till exempel en packad festdeltagare eller unge kallar mig för hora, gubbe eller idiot.
Det finns betydligt viktigare och intressantare saker att fokusera på.
Några länkar till källor och lite att fundera över:
En brittisk dokumentär från 2015 i tre avsnitt om hur
Kristendomen har format västerlandets attityder gentemot kön, gender och
sexualitet genom historien. Serien visades i SVT augusti 2017 - tyvärr fanns
den bara under en kortare tid på SVT play.
[if gte mso 9]>
0
0
1
2659
15162
Alexander Rudenstam AB
126
35
17786
14.0
Normal
0
false
false
false
SV
JA
X-NONE
[if gte mso 10]>
Några frågor till Mohamed Nuur (s) och många andra!
Jag såg Kalla Faktas TV-program om moralpolisen i våra förorter. Och jag blev inte särskilt förvånad, tyvärr. Det var ytterligare en, bland en myriad av bekräftelser på det problem som påverkar en stor del av vår planet och våra relationer som människor. Jag har även mött det i Japan, i Colombia, i Malmö... Förtrycket av kvinnorna - även om det kan ta sig lite olika uttryck. Vi påverkas alla, både män och kvinnor. Men de som drabbas absolut värst är kvinnor i områden där religiösa livsåskådningar dominerar. I Sverige har det blivit tydligt i områden där Islam dominerar, till exempel i Tensta. Så det är inte bara kvinnorna utan även männen som drabbas därför att det förväntas av dem att de ska uppträda på ett visst sätt. Så kallad "heder" är viktig och machoattityder är vanliga. Det gäller i Tensta och Rosengård men även i Tokyo, Bogota.... Kvinnor ska hållas i schack och det är framförallt männens roll att se till att så sker, i den mån som familjen och skolan inte lyckats.
I TV-programmet kunde vi se hur präglingen börjar redan i tidig ålder. Tjejerna ska veta sin plats, till och med i skolbussen. Och den som inte gör det ska minsann tvingas till det. I andra delar av världen - där mänskliga rättigheter inte existerar - stenas, piskas eller dödas den kvinna som uppträder fel. Attityder och värderingar, som är "moralpolisen" rättesnöre, är knappast skrivna i några protokoll eller stadgar - i alla fall inte i väst. De finns i uppfostran, de finns i umgängesformer, de finns i det sociala samspelet i hemmet, i skolan. Den världsbild och livsåskådning - den sanning - som dominerar skapar rädslan för att vanära och skam ska drabba gruppen. Och föreställningarna om "vad andra ska tycka" blir en drivkraft. Så grupptrycket räcker väldigt långt. De kvinnor gör "fel", som i t ex TV-programmet, ska korrigeras. Att bara vistas på vissa platser (hemma), att vara klädd på visst sätt, att uppträda på visst sätt, att förstå att mannen är överordnad kvinnan….
Så här kommer några frågor till Mohamed Nuur och alla andra som står på samma sida som du.
Hur kan du/ni se det??? För att bara ta några vardagliga saker:
- Hur kan du se den rädsla som till exempel gör att en kvinna väljer att låta bli att ta ett glas vin, iklädd bikini i sin egen trädgård?
- Hur kan du/ni se det inlärda beteendet, som gör att en kvinna väljer att inte gå på kafféet?
- Hur kan du/ni se den rädsla, som gör att en kvinna väljer ett klädesplagg framför det hon egentligen skulle velat bära?
- Hur kan du/ni se de unga tjejer som tvingas, in i äktenskap som de inte valt?
- Hur kan du/ni se den tjej som väljer, att inte gå ut för det börjar skymma?
För i vardagen behövs i regel inte glåpord, tegelstenar eller våldtäkter och hedersmord. Det är inlärt. Det är blickar. Det är kommentarer. Det är uppfostran och hot. För när det förtrycket fungerar som effektivast är när den den som förrycks tror att det ska vara så. Hur ser du/ni det?
Hur tror du att du kan se de värderingar och normer som blir den osynliga moralpolisen? För här i Sverige är det bara undantagsvis som moralpolisen blir synlig i form av glåpord, stenkastning och trakasserier. Då omgivningen ger sitt godkännande genom att acceptera och tillåta förtrycket?
Jag vill understryka att det här inte är ett problem som handlar om Islam specifikt, utan det är mycket större än så. Större än några stenkastande ungar i Tensta eller en caféägare i Tensta. För den osynliga moralpolisen finns även på Östermalm och i Vita huset. Men just nu och här i Sverige, så kan vi allt oftare skymta moralpolisens fula tryne i den islamiska skepnaden.
Jag har haft den här bloggen sen början av 2015. Tidigare så hade jag överlåtit texten eller skrivandet till någon annan. Den var hennes, min exhustrus. Hon var ju journalist, författare - så ordet blev ju hennes område. Såklart, det tog henne en timme att skriva det som tar mig många timmar. Och hon skrev dessutom bra. Eller skriver ska jag väl skriva. Så jag ägnade mig åt bilden och var konstnärlig på ett mer visuellt sätt och hon skrev. Så var det sen vi träffades 2003. Men 2015, efter vår separation/skilsmässa började jag skriva. Och det har blivit några olika inlägg. Om att bryta upp, om ensamhet, om skam, om barndom... Om sådant som är jobbigt och som vi ofta undviker.
Och jag funderar över vem det är som läser? Hur många läser? Jag kan ju se antalet sidvisningar, men det är ju inte samma som antal läsningar... Jag kan konstatera att mitt eget skrivande fyller två funktioner. Att sortera upp röran i mig själv. Försöka förstå det som händer i mig, när det känns mycket och framförallt jobbigt.
Går det att få till fler intressanta möten? Möten kring ämnen som är intressanta? Och här på nätet finns ju även möjligheten att delta i "samtalet" anonymt... Vi är ju i den digitala världen. Det skapar intressanta möjligheter. Det har jag inte minst märkt när jag varit ute och rest den senaste tiden. Ur digital synvinkel har jag funnits kvar på samma ställen. Visserligen har tekniken knasat ibland - men på det stora hela har jag kunnat finnas kvar på dom digitala mötesplatser som finns. Varav den du läser nu är en. En annan av mina digitala mötesplatser är Facebook. Antar att även du har sådana - om inte annat kanske en Facebooksida.
Snart är jag uppe 20 000 läsare. Inte dagligen, men totalt på den här bloggen. Det är rätt många personer om man skulle ställa dom i en lång rad... Ja, jag vet att det inte är så mycket i förhållande till vad en del andra har. Men det är ändå ett gäng.
Du som läst såhär långt, vem är du? Jag är lite nyfiken. Har du läst mina texter tidigare, eller läser du för första gången? Varför läser du? Ja, det dyker upp en bunt funderingar... Jodå, jag får jag likes och några kommentarer ibland - men det leder tyvärr rätt sällan till ett djupare utbyte. Men visst händer även det ibland. Och men vet aldrig vad en kommentar kan leda till. Livet levererar ständigt överaskningar. Ömsom vin, ömsom vatten...
Plötsligt blev jag till exempel Brommabo, i november. Jag som inte ville behöva ha på mig strumpor och skor flyttade tillbaka till den köld och det regn som är så typiskt för Sverige i november. Eftert lång tid i ett betydligt varmare Portugal, ett sommarvarmt Wien, en konstant sommarvärme i Colombia, ett fuktvarmt Tokyo och ett stekhett Grekland. Kanske värsta månaden att komma tillbaka till Sverige?
Regn, snö, grått, regnigt, mörkt, kallt, blött... Jag lyckades även hamna mitt i en djäkla snöstorm i bilen på väg upp från Skåne då jag hämtat lite prylar. Ja, datorn såklart. Så lite annat, det som fick plats i den lånade bilen. (Har insett att "lastutrymmet" inte kan ha varit ett säljargument för en cab- ) Sen visade det sig att kläder jag haft packade i en resväska blivit mögliga.. Skinnjackan helt förstörd, liksom skinnbyxor och flera tröjor. byxor, skjortor. Kändes trist... Men samtidigt var det någon sorts hint om att jag verkligen skulle göra mig av med det förflutna. Sånt som så ofta inte var mitt eget och som skavt, bildligt eller bokstavligt. En liten generalisering: Anta att du är man som jag, och inte särskilt intresserad av kläder, men har ändå några idéer. Och så får du kläder av din partner. Sådana som hon gillar, men inte i linje med dig... Hur känns dom? Skaver lite...? Så om du föreställer dig värderingar och beteenden som kläder som skaver. Vissa skaver mycket och andra mindre...
Så, vem är du? Vore kul att få lite mer feedback. Från dig kanske? Sen får vi se hur det går. Skulle tro att enklast är att svara i ett PM (private message) som ett mail, eller ett meddelande på FB... Eller i en offentlig kommentar, här eller på Facebook. Om du är nyfiken så kolla in min websajt. Ja, jag vet att jag behöver minska textmängden.
Ja, jag är i Stockholm nu och jag är terapeut, inspiratör och genomförare - såklart jag söker sammanhang där jag får vara med som sådan.
Och så kommer du som läsare inte kunna se det faktiska utfallet. Risken finns ju att det inte är någon alls som reagerar på min uppmaning. Det har jag lärt mig som arrangör av olika slags evenemang, att det är djäkligt svårt att få människor att agera.
Så, om du har tid/lust - hör av dig till mig. Behöver inte vara en uppsats. Några rader räcker.
Jag jobbar med förändring och människor. Det kan handla om din egen roll i ditt eget liv eller på jobbet. Det kan handla om en grupp som behöver bli medvetna över hur relationerna kan användas för att förbättra arbetet.
Mitt särskilda fokus ligger på självkänsla, relationer, lust och sexualitet.
Jag är sexsibilitycoach och kroppsterapeut
Läs mer här på min hemsida. AlexanderRudenstam.se
---------------------------------------------------
Aktuellt:
Meditationskvällar varannan tisdag i Stockholm.
Att landa i mig själv och möta livet
När jag började skriva den här texten satt jag drygt 12 km
upp i luften. Det var ungefär för en månad sedan. Jag var på väg från London
till Wien… Tillbaka till det som då var min vardag i Österrikes huvudstad. Att
skriva tar tid ibland. I mitt fall har det bland annat berott på att det har skett en hel
del i mitt liv. Sådant som är härligt, fantastiskt och underbart – samtidigt
som det är läskigt, utmanande och får mina rädslor kring ensamhet att vakna till liv.
Jag har fått reaktioner (Tack!) på tidigare ensamhets texter
och en av dom reaktionerna tog mig till London. Bland annat. Men nu var jag på
väg tillbaka till Wien. En plats dit jag kom i slutet av april tidigare i år, utan
att känna någon egentligen mer än två bekanta som jag träffat några månader
tidigare i Medellin, Colombia. Nu, när jag kunde känna en tydlig förändring som
inte hade något att göra med att jag hunnit bli bekant mer fler österrikare. En
förändring som helt och hållet handlade om hur jag kände det i mig själv.
Livet har många sidor och en viktig sida av mig själv är hur
jag ser och känner mig själv då jag upplever att jag finns i ett sammanhang som
känns meningsfullt och viktigt, t ex
familjen, en kärleksrelation, på
en arbetsplats eller bland vänner.
"En sida är då vi fysiskt är själva och en annan är då vi ”bara” känner oss ensamma."
En sida är då vi fysiskt är själva och en annan är då vi ”bara” känner oss ensamma. Ensamheten är en känsla som är beroende av hur
vi betraktar oss själva. Själva känslan att vara ensam, är inte samma sak som
att vara själv. Känslan kan finnas även då jag befinner mig tillsammans med
1000 personer, likaväl som när det bara är jag som finns i ett rum. Att vara
ensam har en utgångspunkt i en idé att vi måste
finnas i ett sammanhang, att det inte räcker med att vara själv. Utgångspunkten
blir sammanhanget, inte oss själva. Det vill säga att det inte räcker med att
vara jag – det måste till något. Och eftersom vi är människor - inte är ett sammanhang
- så blir det problem och det som skulle kunnat ha varit själv förvandlas till
en brist hos oss och blir ensamhet. Ett tillstånd där vi inte är närvarande och
vår bild av oss själva hämtar sina föreställningar om tillvaron från vår
historia, speciellt vår barndom.
Rädslan kan till exempel vara för att inte bli accepterad, eller
att vara för mycket, eller att inte höra hemma i det aktuella sammanhanget…
Rädslan kan vara för något som en annan person bara skulle skratta åt och tycka var löjligt. Just rädslan
har fötts någon gång i historien och har fått växa sig stark – eftersom den
aldrig utmanats.
Under de senaste månaderna har jag klivit in i något som får
en del av mina gamla inlärda ensamhetskänslor att triggas och utmanas extra
mycket. Till exempel under mitt besök i London. Det är något viktigt som händer
mig, och mina – vid det här laget i livet – för mig välkända beteenden och mönster
kickar igång. De är starka och har blivit vältränade under ett långt liv. Starka, för att de utmanas av viljan att släppa taget och låta livet ta plats, istället för att förminska. Starka därför att de vill förhindra mig från att kliva ut i ljuset. Starka därför att de vill förhindra mig från att göra något som kan vara en risk. Starka därför att de klänger fast vid idéen om att get går att ha någon sorts kontroll.
"Nu finns det finns någon som vill ta plats i min tillvaro och skapa ett nytt sammanhang tillsammans med mig."
Nu finns det finns någon som vill ta plats i min tillvaro
och skapa ett nytt sammanhang tillsammans med mig. Det finns någon som jag -
när jag är närvarande och är mig själv - vill vara helt naken och sårbar inför.
Att ta klivet ut ur ensamheten och visa mig själv.
Och när jag ställs inför möjligheten att ta det där klivet
till mig själv, kan jag känna de gamla bekanta och inlärda varningssystem slå
larm. Det är inre röster som säger åt mig att vara försiktig och inte ta några
risker. Röster som hämtar sin energi och bild av verkligheten ur gamla
erfarenheter, föreställningar och fantasier. Minnen från olika slags
separationer och livserfarenheter ur min barndom, uppväxt och tidigare
relationer. Röster som kommer från en plats i mig som lever i tron att jag inte
kommer bli accepterad, inte bli älskad för den jag är. Särskilt om jag visar
mig naken och sårbar.
Ensamheten är trots allt ”trygg” i bemärkelsen att den är
något bekant, något jag känner igen. Och inte minst jag vet hur mitt elände är.
Att ta risken skulle ju kunna innebära att det blev ännu värre. Att någon annan
skulle se min sårbarhet och att jag inte blev mött. Och hur djävlig ensamheten än kan vara så är
det något jag under mitt liv lärt mig att känna någon sorts trygghet i, eländet
är bekant. Eller som en workshopsledare
uttryckte det – utan några omskrivningar: Du väljer att krama dina egna
bajskorvar…
Dessa välbekanta röster – som vill mig väl – vill inte att
jag ska ta några risker. Så det blir en balansgång på närvarolinan, som är så
lätt att trilla ner från. Ett fall som är värre än att t ex falla handlöst ner
från det flyg som tog mig från London till Wien.
Så att kliva ut från den där ensamheten, handlar om att våga
ta klivet. Våga ta risken. Att förstå att den rädsla som håller mig tillbaka
till största del, eller kanske helt och hållet är något som inte handlar om det
som händer idag. Det är en del av mig som hellre stannar i det som varit, än
leva i nuet.
När jag haft rollen som terapeut eller lett en workshop eller en utbildning har jag glatt
uppmanat andra att ställa sig själv frågan när rädslan dyker upp: Behöver jag
ringa polisen?
"Behöver jag ringa polisen?"
Det vill säga, är det som rädslan vill skydda mig från något
farligt? Farligt på riktigt alltså? Och såklart kommer vi snabbt fram till att i
regel är den rädsla som känns är något som bara finns i tankevärlden hos den
som är rädd. Så lätt för mig att säga, men betydligt svårare att tillämpa
själv. Så jag tar djupa andetag och vågar – för det mesta.
Det är som med allt jag inte behärskar till fullo – jag
misslyckas ibland. Och så är det med nästan allt jag ägnar mig åt, oavsett om
det är matlagning, fotografering eller min förmåga att vara närvarande. Det
handlar om att träna. Träna, känna träningsvärk, falla, resa sig upp och träna
igen…
Så jag får träna på att kliva ut ur min ensamhet. Det har
blivit väldigt tydligt under de snart 18 månader sen jag lämnade den bostad jag
hade. Den resa som tagit mig till olika platser i världen, utan att veta vad
som skulle hända. Jag har fått träna på att känna mig själv. Träna på att våga
ta risken att visa mig själv inte ensamheten, för den är en tankekonstruktion.
Träna på att vara närvarande och att känna att jag i grunden måste utgå från
mig själv. Att förstå att jag inte kan möta någon så länge som jag känner mig
ensam. Utan att mötet först kan ska när jag känner och är mig själv.
Vad händer då med ensamheten i en situation som min? Där ett
fantastiskt VI håller på att växa fram? Ensamheten, som är resultatet av mina
egna tankar. Den ensamhet jag kan känna i en sal med hundratals människor eller
tillsammans med en annan person? Den ensamhet som är förhindrar nära, djupa och
fantastiska möten? Möten som kan vara både med mig själv och med andra?
Jag befinner mig i den inledande fasen av ett nytt
sammanhang. Där allt är rosa fluff och där jag tidigare undvikt komma i
närheten av sådant som skulle kunna riskera få mig att komma i kontakt med min egen
ensamhet. För 3 månader sedan visste vi inte ens om att vi fanns. Nu befinner
vi oss i Lissabon tillsammans. Det har gått snabbt, det känns rätt och det är
stundtals väldigt läskigt. Nu är jag i en situation där jag, många gånger
tidigare låtit mina egna föreställningar och idéer hålla mig tillbaka.
Idéerna
som hållit mig kvar mig i ensamheten. Ensamheten baserad på min egen idé att
hon inte förstår mig. Hon tycker nog si. Hon tycker nog så. Hon kommer att
reagera si… Och såklart, när mitt
ensamma jag gör en tolkning, så är den till min nackdel. Det är så lätt. Så
lätt att jag utgår från katastrofen. Att jag riskerar bli dömd, riskerar bli
lämnad och ännu mer ensam. Och ensamhetens drivkraft blir rädslan att jag bli ensam
igen. Ensamheten har vunnit och jag har kört ”safe”.
Och eftersom vi lärt oss att vi ska undvika ensamheten,
istället för att möta den, ta hand om den och transformera den till att kunna
vara själv, så blir det lätt att tillvaron blir pucko. Att jag försöker leva
upp till något som inte är mitt eget och samtidigt försöka hantera ett jag som
inte känner sig accepterad. Och bristen på acceptans kommer – från mig själv. Känslan
liksom bara kör igång som ett sprinklersystem för att släcka bränder. Och det
intränade beteendet är att springa iväg i panik, istället att stanna upp och
undersöka om det verkligen finns en brand.
"Så nu väljer jag medvetet att möta rädslan för ensamheten och exponerar mig."
Så nu väljer jag medvetet att möta rädslan för ensamheten
och exponerar mig. Jag tar klivet ut i ljuset. Jag köper lotten. Jag frågar mig
om jag behöver ringa polisen. Jag kollar om det verkligen brinner. Jag släpper
mina bajskorvar, kliver in i sårbarheten och tillåter mig att bli sedd. Jag
kliver ut ur ensamheten – och in i mig själv. Jag blir närvarande och upptäcker
att ett fall från linan inte är så farligt. Det avgrundsdjup som min rösterna
varnat mig för bara var 10 cm – och jag landar.
Jag landar i mig själv, tar större plats i min tillvaro och
kan med mer nyfikenhet, kärlek och glädje möta livet…
Det här är det andra inlägget av tre, som handlar om
lärdomar och reflektioner kring att känna sig ensam, att vara själv… Det första kan du läsa här.
Nu när jag skriver sitter jag i centrala Wien, bara några
kvarter från Operan. En stor lägenhet som jag fått hyra "billigt". Enbart badrummet
är större än det rum jag hade i Tokyo. Ikväll får jag klara mig utan internets alla
möjligheter till kontakt.
Tekniskt fel - igen… Har råkat ut för det rätt ofta,
och det blir som klippa en navelsträng som annars finns tillgänglig, hela tiden. Nyttigt, därför
jag plötsligt och oväntat inte kan ha kontakt med andra. Jag blir själv eller
ensam – oavsett vad jag vill eller känner just då. Internet är ett underligt fenomen,
som blivit en del av vår tillvaro. En förlängning av oss själva?
Funderar över Facebook och varför det används av så många,
så mycket. Det känns ibland som stor del av användandet är rop på bekräftelse på
att man finns, i ett sammanhang. Ibland en sorts illusion av att inte vara ensam. Någon
därute som klickar Gilla på min bild,
på min text, någon klickar en kommentar – alltså är det någon som ser mig. Ibland blir det en chatt. Jag är inte helt ensam, jag får någon sorts bekräftelse. Och så plötsligt,
fungerar inte tekniken.
"Det känns ibland som stor del av användandet är rop på bekräftelse på att man finns, i ett sammanhang. En sorts illusion av att inte vara ensam."
På ett brutalt sätt tas jag ur illusionen som jag hamnar i
ibland. Det understryker att ingen annan är här just nu. Att jag är själv. Just
den här gången sätter jag mig framför datorn och skriver. Jag möter mig själv,
jag undersöker. Jag kliver in i mitt inre, men
tillåter mig sväva ut en del utanför mig själv också. Just nu känner jag mig
inte ensam - mera själv. Och det känns ok. Även om det är irriterande att inte ha tillgång till nätet.
Det händer då och då att
ensamheten blir så stor att den nästan känns omöjlig att hantera. Som att
befinna mig i mörkret, i kallt och stormigt hav. Jag kämpar för att överleva, och i den kampen dyker det upp frågor som:
Vad fan gör jag här? På den här platsen där jag är just nu?
Vad gör jag med mitt liv? Vad är meningen? Det måste ju finnas något mer än
detta? Vad ska jag göra nu?
Eftersom jag inte längre har något att luta mig mot som de flesta andra har.
Vad är du? Var bor du? I vilket sammanhang finns du? Vilka relationer har du? Vem
bryr sig? Vem är jag utan min historia? Ja, en central del av tillvaron är mina relationer de
sammanhang jag brukade finnas i. Och jag inser att under större delen av mitt
liv har jag levt i en nära relation – först
min familj och sedan i olika kärleksrelationer.
Och nyligen blev jag på ett oväntat sätt
påmind om relationen till Charlotte, som jag skiljde mig från, runt årsskiftet 2014/2015.
Jag har fått frågan flera gånger. Hur kändes separationen
från Charlotte? Och jag måste konstatera att det tog ett bra tag innan hela jag,
även min kropp, fattade förändringen. Någon har sagt att det tar 7 år innan den är ur kroppen. Ja, kanske... Och hur jag skulle hantera det här i
förhållande till andra? Framförallt om jag skulle skriva om separationen och
min upplevelse? För jag vill ju inte utlämna någon annan. Men jag vill beskriva min upplevelse nu i
alla fall. För det var ett VI, som blev ett JAG. Ett VI som på något sätt fanns i
varandra. Och såklart, när vi levde så nära som vi gjorde, så blev relationen
en del av mig. Så Charlotte, jag ber om ursäkt, om du skulle känna dig
utelämnad. Men - what to do? Nu skriver jag om den ensamhet jag mött och möter,
och om min egen upplevelse…
"En sak jag blir påmind om är att vi inte kan lova något om framtiden. I alla fall inte när det gäller relationer."
Något jag blir påmind om, är att vi inte kan lova något om
framtiden. I alla fall inte när det gäller relationer. Det Ja vi säger vid bröllopsceremonin
är början på en av alla de illusioner vi lever i. För varken jag eller någon
annan vet inte något om vad vi kommer tycka och känna om ett år, eller om 10
år… Ändå så säger vi Ja, tills döden skiljer oss åt. Skilsmässan i sig, var
ju ett väldigt tydligt bevis. Och detta var min andra skilsmässa. Så varför skulle andra utfästelser kring en
relation hålla?
Så vi fortsatte att lova varandra, trots vi jobbat så mycket med oss själva och våra inre resor. Trots att vi någonstans borde veta detta - i alla fall jag. Vi liksom gjorde en ny "överenskommelse". Vi skulle hålla kontakten. Vi skulle fortsätta vara vänner. Fortsätta att finnas där för varandra - fast på ett annat sätt. Sen
kan man ju alltid fundera över hur en relation ska definieras?
Så vår relation var inte slut, den förändrades, sa vi.
Trodde vi. Eller rättare sagt, jag trodde. För jag kan bara beskriva min
upplevelse. Kanske var det vad vi båda ville och behövde då. Och vi for iväg åt
olika håll. Inte bara geografiskt.
"För jag kan bara beskriva min upplevelse. Kanske var det vad vi båda ville och behövde då. Och vi for iväg åt olika håll. Inte bara geografiskt"
Nu ser jag att jag släppte allt när jag fattade mitt beslut
att inte bo någonstans, att resa. Nästan allt jag samlat på mig under hela livet släppte jag. Ungefär som att ge mig ut och simma i havet - det är inte mycket man kan ta med sig. Det är vatten hela
tiden och överallt, men hela tiden är det nya vatten. Förändringarna sker ofta oväntat, nya
vattnet som ibland kan kännas obehagliga och ibland även livshotande. Ibland ljummet och
skönt, ibland kallt, ibland lugnt, ibland stormigt. Och för mig så är de få nära relationer jag
har viktiga. Relationerna har varit som små öar, där jag kunnat ta mig i land. Och vissa öar har varit viktigare än andra.
För några månader sedan kom först en önskemål om
att inte klicka Gilla eller kommentera hennes texter på Facebook, från min exhustru Charlotte alltså. Att bara hålla mig
till formella saker. och det kändes lite jobbigt. Det var ju inte så att vi hade kontakt varje dag eller var särskilt personliga. Men ibland är det sådant som vi inte kan eller får, som på något underligt sätt kommer i fokus. Och med tanke på att hennes yrke är texten så har jag verkligen kommit att uppskatta hennes texter under åren. Att finnas med i en diskussion eller ett samtal, kring ämnen och frågor som engagerade oss båda. Men nu var önskemålet att inte finnas där. Några veckor senare, plötsligt, utan förvarning, så hade
just denna ”ö” försvunnit helt och hållet. Jag upptäckte att vi inte längre var vänner på
Facebook och lite senare upptäckte jag och läste hennes blogginlägg. Ett inlägg
som handlade om att det var jobbigt att behöva se sitt ex (dvs mig) i
facebookflödet.
Visst kan jag ha förståelse för det behovet. Men att
upptäcka det, på det sätt som jag gjorde, var jobbigt. Utifrån det vi pratat om och sagt till varandra och
till omvärlden, så trodde jag att jag var mer än ”ett ex”. Jag trodde vi var
nära vänner och hade därmed en uppsättning egna idéer och föreställningar såklart. Sättet det skedde på triggade något djupt i mig. Vi hade haft en
bra kontakt, även efter skilsmässan. Men sakta hade jag känt att kontakten blev allt mindre
personlig, mer sällan och mer selektivt. Och plötsligt, var relationen till en nära
vän, bruten. Det var jobbigt att upptäcka.
En av de viktigaste och närmaste relationer
jag haft sen 2003 – klipptes av. I smyg kändes det som, utan att se mig i ögonen först, utan att säga något i förväg. Reducerat till
att ett blogginlägg för alla andra att läsa först. Det väckte många saker hos mig. Inte
minst fick den där ensamhetskänslan sig en rejäl kick.
Och vi människor vill ju på olika sätt känna oss lite speciella och igenkända. Känna oss lite bekräftade, om det så bara är ett igenkännande hej från den som jobbar i min kvartersbutik.
Allt som skett innan kändes på något sätt självklart och
förutsägbart, fram till detta. Vi var klara med vår kärleksrelation så separationen
och skilsmässan var en naturlig fortsättning på det som kommit att bli.
Sorgligt, ledsamt och jobbigt, men ändå inte oväntat.
Och nu blev jag blir påmind om att vi inte kan lova något om framtiden. En lärdom
som gör ont. Det känns både i det jag kan kalla mitt inre barn då det triggar
gamla erfarenheter, och det känns även i
den vuxne och närvarande Alexander.
"Frigörelsen som behöver ske, sker inte bara från en annan person, utan även från sina egna föreställningar, idéer och rädslor."
Och kanske måste det vara så ibland. Vad vet jag? Frigörelsen
som behöver ske, är inte bara från en annan person, utan även från
dom egna föreställningar, förhoppningar, drömmar, idéer och rädslor som byggts upp under relationen. För det är ju vad en relation är. Gemensamma referensramar. Relationer bygger på en gemensam historia. Så det är därför jag inte känner samma saker till någon jag precis träffat på en middag - även om vi bott på samma gata. Eller om jag drabbas av minnesförlust. Personliga relationer tar tid att bygga, kräver engagemang - och ett ok minne. De växer fram, och behöver omvårdnad och omsorg. Ta till exempel de möten jag hade med släktingar i Colombia. Personer jag inte träffat eller haft kontakt med på många, många år, så kändes möten med dom, inte något speciellt. Vår gemensamma historia var i praktiken noll. Och jag är inte heller uppväxt i en kultur där vi matas med idéen att blod är tjockare än vatten, på det sätt som ofta sker i andra kulturer.
Så även om jag kände henne väl,
så har vet jag inte så mycket om den inre resa som skett hos henne efter
separationen. Och det finns nog inga recept för hur en frigörelse ska gå till. Men
ur mitt vuxna perspektiv så hade jag behövt ett mera medvetet och personligt avslut.
Det blev oväntat som när jag plötsligt upptäckte att internet inte fungerade
när jag kom hem idag. Eller den ö, som brukade finnas där, plötsligt
var borta. Den relation, den kontakt som fanns där, som jag trodde var
självklar, kapades helt. Och med tanke på att jag under min historia utvecklat
strategier som inneburit få nära vänner – så kändes just den förlusten så
mycket mer. Och som så ofta i livet, förändringar som sker är oväntade och överraskande.
"En annan sak som slår mig är hur enkelt och lätt det är för mig att trilla dit i olika slags relationer."
En annan sak som slår mig är hur enkelt och lätt det är för mig att trilla dit i olika slags relationer. Det är något jag också insett de här 12 månaderna. Kanske är det en omedveten vilja till att hitta och manifestera ett sammanhang - även om det inte finns? Hur vi snabbt skapar egna idéer och pumpar upp illusioner. Människor jag träffat runt om i världen och som blivit en del av en vänkrets - eller kanske bekantskapskrets är mera korrekt. Samtal och idéer som kanske formulerats till projekt där även deras engagemang varit en förutsättning. Och så händer inget. Ibland som om det vi kommit överens om inte sagts.
Åter igen blir jag påmind om att vi faktiskt är själva här på planeten, även om vi finns med olika människor i olika sammanhang. Det är människor jag nyligen träffat. Vi kanske har setts några gånger, och den gemensamma historia som ändå bygger en relation den finns inte eller är väldigt grund. Och till skillnad från affärsvärlden finns inga juridiska överenskommelser, eller annat som är grunden för relationer där företag och organisationer är en eller båda parter. Som människor så är det enda som inte är en illusion, är att vi föds, upplever och dör helt själva.
"Under det här året, när jag varit ute på vift, har jag verkligen insett och lärt mig att hur jag mår – mentalt och känslomässigt – i stor utsträckning handlar om mig själv och mitt inre."
Under det här året, när jag varit ute på vift, har jag
verkligen insett och lärt mig att hur jag mår, mentalt och känslomässigt, i
stor utsträckning handlar om mig själv och mitt inre. Och om det känns jobbigt och svårt,
så är det i regel min egen skit som jag kliver omkring i. Det är min historia,
mina erfarenheter, mina idéer och föreställningar som gör sig påminda. Det kan ibland
kännas som jag befinner mig ensam, i en mörkt, kallt och stormigt hav. Känner
mig liten. Väldigt liten och hjälplös, innan jag till slut kan bottna och komma iland. För
det gör jag alltid till slut, även om jag stundtals glömmer det och tror att jag
kommer sjunka till botten och stanna där, tyngd av det som varit.
Så jag andas. Tillåter känslorna som finns där att vara kvar. Andas och jag försöker betrakta mig själv. Jag rör på mig. Rör på kroppen
och får kontakt med nuet. Lyssnar på musik. Dansar i min stora lägenhet här i
Wien. Eller i det lilla rummet i Tokyo, eller på mina altan i Medellin eller i
mitt tält på Lesbos. Sakta hittar jag tillbaka till den där kontakten med mig
själv till, närvaron och nuet. Och komma ihåg att jag faktiskt har en egen flytväst. Den där flytvästen som gör
att jag inte behöver kämpa för att överleva. Att jag kan slappna av och möta vågorna
på ett annat sätt – utan rädsla för att drunkna och utan någon annans hjälp. Jag kan bli mer närvarande och slappna av. Dansa,
och låta vågorna gunga mig tills jag hittar tillbaka till fast mark. Och att
komma tillbaka till mig själv, till närvaron och nuet.
"Dansa, och låta vågorna gunga mig tills jag hittar tillbaka till fast mark. Och att komma tillbaka till mig själv, till närvaron och nuet."
Efteråt kan det hända att jag gråter… Jag tillåter den djupa
sorg som finns inom mig att få finnas. Sorg över något jag inte riktigt vet, men
som nu fick en möjlighet att kliva fram och ta plats. Längtar efter en famn som kan omsluta mig.
Som kan hålla mig och där jag kan våga att tillåta mig vara liten och sårbar. För känslan av ensamhet, till skillnad från att vara själv, har en koppling till vår barndoms minnen. Då det fanns ett faktiskt och konkret behov av "den andra" för att kunna överleva. Vilket även betyder att någonstans är känslan kopplad till en fråga om liv och död, ur barnets perspektiv. Och vi behöver inse och lära om, att vi inte längre har samma behov. Att vi är vuxna och kan så mycket mer - än det lilla barnet.
[if gte mso 9]>
96
Normal
0
21
false
false
false
SV
X-NONE
X-NONE
Men, så påminns jag om att jag ska iväg på något, och jag
skakar av mig det jag kan. Vevar igång mina försvar, mina inre murar, snyter
mig och går ut ur lägenheten. För att möta världen och tillvaron som pågår där
ute, helt ovetandes om min upplevelse.
Du kan läsa det första inlägget om ensamhet här.
Detta är den första av tre blogginlägg som kommer att handla om att vara på egen hand, att vara ensam - och något av det jag lärt mig under de senaste
12 månaderna. Detta är en översättning och utveckling av den ursprungliga och
engelska texten.
Wow! Livet tar mig verkligen på en åktur ...
Det är mer än ett år sedan jag lämnade idén med att ha ett
hem. Och snart exakt ett år sedan jag lämnade Sverige. Att inte riktigt veta
vad som skulle hända. Att vara ensam – eller själv. Att åka på en joyride...
Ibland har resan tagit mig ner, djupt ner i mitt inre... Till
en plats där jag verkligen inte tycker om att vara. Där jag inte vill vara... Till
en plats där det känns som att vara ett ensamt och övergivet barn, som har ett stort behov av
någon annan. Den andre. Att känna sig sedd, att känna sig älskad och önskad.
Och djupt där någonstans, finns en rädsla som lurar. Rädsla för att inte bli accepterad, att vara
helt ensam - i resten av mitt liv. Och naturligtvis, har jag fått möta den rädslan...
Jag ska kanske lyfta fram, att jag under större delen av
mitt liv valt att göra som de allra flesta människor. Att inte känna den där
känslan. Inte acceptera. Och haft en rad intränade och antagligen omedvetna strategier
för att undvika känslan. I regel strategier där jag valde att rikta mig utåt. Att blir rebell, ledare, ordförande, projektledare… Att vara ironisk och ibland lite sarkastisk. Andra människor, beroende på vem de
är, deras historia och unika egenskaper – kanske väljer helt andra strategier.
Och ibland, någonstans i kroppen, finns förståelsen att
känslan och rädslan kommer från min egen barndom. Något jag fortfarande kan känna,
även om själva upplevelsen hände för länge sedan. Det är ett minne, en erfarenhet som väcks.
Något som triggas, som rör vid ett sår och jag kan känna ekot från min barndom. Som att komma nära ett avgrundshål. Jag kan känna det i kroppen – en stark olustkänsla - rädslan för att trilla ner i avgrunden. För när vi är
barn behöver vi verkligen den andre. Någon annan - troligen en vuxen, till exempel föräldrar,
lärare, äldre syskon... Då kan det vara en fråga om liv och död - ur barnets perspektiv. Och många gånger tappar vi själva orsaken - kvar finns rädslan och de strategier och beteenden som utvecklades - för att slippa känna.
Känslan av att verkligen ha den där kontakten skapar någon sorts grundtrygghet.
En kontakt som finns där och går att lita på. En kontakt som skapar
tillhörighet och möjlighet att slappna av och släppa taget. Att vara lugn. Att från den positionen leva livet. Inte i skuggan av rädsla och kontroll, utan
i skenet av kärlek och nyfikenhet.
Och upplever man att kontakten inte finns, ja då behöver man bygga något eget som skyddar,
något som förmodligen gäller oss alla. Något som jag behövde, när jag var 6-13
år… "Hålet" som jag upplevde fanns där började övertäckas av en det ena och en det andra. Så
där fanns säkert en orsak till att rebellen inom mig växte sig stark. Rebellen
och den som ska klara sig själv. Ingen djäkel skulle komma och säga åt mig.
Rädslan
för att inte bli accepterad och att bli ensam skapade strategin att vara kaxig,
ironisk, utmanande och ledande. Det är inte utan orsak jag var ordförande i
elevråd från högstadiet ända tills jag slutade gymnasiet. Att jag engagerade
mig elevfackligt, politiskt, värnpliktrörelse, opinionsbildning och arrangerat festivaler.
"Så där fanns säkert en orsak till att rebellen inom mig växte sig stark. Rebellen och den som ska klara sig själv. Ingen djäkel skulle komma och säga åt mig."
Ett barn har väldigt svårt att överleva på egen hand,
speciellt på i nya sammanhang och okända miljöer. Och just det, var något jag tvingades göra. Flera
gånger behövde jag starta om i min tidiga barndom. Att komma ”utifrån” till nya
platser, till ett nytt land, en ny stam, en ny kultur, ett nytt språk, en ny
familj, en ny klass, en ny berättelse, en ny sanning... Och att göra det under
den tid som gruppen och jämnåriga fick en allt större betydelse, blir extra
känsligt. Och med känslan av att inte ha den där kontakten och eftersom jag var
liten och i behov av andras acceptans så blev just den rädslan extra viktig.
Rädslan för att inte bli accepterad - och att bli ensam - skulle bli
bekräftad, och starkt påverka min tillvaro.
Vad jag kan också känna i dessa stunder - när jag känner mig
ensam - är frånvaron av den vuxne och närvarande delen av mig. Den del av mig som
faktiskt är en vuxen man och som ska berätta för den del av mig som känner sig
liten och rädd, att:
Att jag kan ta det lugnt, att det är bara ett minne. Saker
och ting är annorlunda nu. Jag är inte ett barn längre och jag inte måste
förlita sig på andra...
De gamla känslor och det gamla beteendemönster som varit en
del av mig under en lång tid, är svåra att släppa såklart – som med alla vanor.
Även om vi inte tycker om dem, så är de bekanta och trygga. Man vet vad man har.
Eventuella ifrågasättanden eller risktagningar skulle ju kunna leda till något
värre. Och just här kunde jag – i backspegeln – känna igen mycket av det jag
mötte i Japan, och fick mig att skriva en text om japanerna – världen äldsta
barn. Eftersom den japanska kulturen, under århundradena, byggt in mängder av hinder för att
kunna lita på sig själv.
Men jag har arbetat på det – och den vuxna delen, den
närvarande delen i mig kliver fram och blir tydligare – även om det sker
långsamt.
Ibland behöver vi förmodligen släppa taget och låt oss riskera att
hamna i botten av brunnen från tid till annan. Riskera att möta vår rädsla. Som
i just mitt fall, att inte vara accepterad och att känna mig ensam. Därför
att vara ensam är ett sinnestillstånd, och har ingenting att göra med
verkligheten. Jag kunde känna mig ensam i en stad som har 38 miljoner invånare.
Jag kan känna mig ensam i en grupp av människor. Jag kan känna mig ensam i
en kärleksrelation. Och då är det behovet av den där ”kontakten” som saknas.
Den där kontakten som jag kan utveckla till mig själv, till den vuxna och
närvarande Alexander.
"...att vara ensam är ett sinnestillstånd, och har ingenting att göra med verkligheten. Jag kunde känna mig ensam i en stad som har 38 miljoner invånare. Jag kan känna mig ensam i en stor grupp av människor. Jag kan känna mig ensam i en kärleksrelation."
Så ibland vågar jag släppa taget och riskera att hamna på botten. Jag vågar, därför jag lärt mig att jag kan resa mig igen. Därför att jag lärt mig att jag
kan hitta den där kontakten, att komma hem – i mig själv. Men det är inte alltid jag kommer ihåg det - och det finns ett inlärt motstånd. Man VET ju aldrig vad som ska hända.
Att tillåta mig att känna känslan av att vara ensam är
förmodligen en av de saker jag har utforskat främst det senaste året. Kanske
inte i på ett medvetet sätt hela tiden. Och jag har varit fysiskt själv/ensam mycket
de senaste 1-2 åren. I länder som Grekland, Japan och nu Österrike blir denna
känsla ännu starkare. Avsaknaden av att förstå det lokala språket skapar lätt idén
av att vara ensam, när gruppen jag är del av talar sitt eget språk - som jag inte förstår. Och jag antar
att de flesta i gruppen skulle reagera med "ah sorry, inte tänka på det".
Så, även
om det ibland varit jobbigt, så har det varit intressant att se vad som händer
i mig - när jag finns i en grupp – och ändå känner mig ensam.
Känslan i kroppen finns någonstans i mitt bröst och mage.
En känsla som suger energi, uppmärksamhet och det är något som vill
kontroll och struktur. Det får mitt hjärta att slå snabbare och jag blir på min
vakt, men är inte säker mot vad.
Och när jag behärskat språket så har mina strategier
fungerat. Istället för att äga och tillåta känslan - och det är vad jag har
gjort större delen av mitt liv – så har de strategier jag formulerade för länge,
länge sedan fått dominera.
"Att våga släppa taget och riskera att hamna på botten. Därför jag lärt mig att jag kan resa mig igen. Därför att jag lärt mig att jag kan hitta den där kontakten, att komma hem – i mig själv."
Just den känslan är något som jag har arbetat med en stor del av
mitt liv, på ett mycket omedvetet sätt. Dvs jag har ansträngt mig för att försöka undvika känna känslan av att
vara en som inte tillhör. Och nu vet jag - mer eller mindre - var den känslan kommer ifrån. Men den
kunskapen ändrar inte mycket om jag inte använder den. Att förstå och inse att
JAG kan förändra. Att JAG kan lära om, är ett grundläggande steg. Att förstå att JAG har
makten att göra något åt det. Ingen annan…
Kanske det var en av anledningarna till varför jag tog
beslutet att lämna allt som var känt, som var bekant och alla jag kände. Att ta risken. Jag
klev ut till världen för att se vad som händer - utan en plan - och på min
egen. Livet erbjöd mig en möjlighet att uppleva och att träffa min egen ensamhet
...
"Livet erbjöd mig en möjlighet att uppleva och att
träffa min egen ensamhet ..."
Först blev ett VI ett JAG. Separation och skilsmässa. Och
det var inte bara ett äktenskap och en mycket nära relation, det var även på
professionell nivå. Vi hade arbetat och levt tillsammans under många år - så
förändringen var enormt stor. Vi hade även blivit ett varumärke - och nu vi bröt
upp. Vi kunde inte se någon annan lösning, men vi försäkrade varandra att vi
fortfarande skulle vara bästa vänner. Att detta förhållande inte var slut, det det
bytte ”bara” karaktär. Vi fick fantastisk vacker feedback från vänner och
bekanta, om hur moget och kärleksfullt vi gick igenom förändringen. Jag kommer
att återkomma till detta senare - men nu när jag tittar i backspegeln så kan
jag se att det inte riktigt blev så... Såklart att ensamheten har fick energi från den erfarenheten.
Sedan kom mitt beslut en natt mycket nära min födelsedag
förra året:
Att inte ha ett hem och att resa och se vad som händer ...
Att inte ha någon vid min sida.
Inte har någon trygghet utanför mig.
Att inte ha ett mål.
Ja, det var min födelsedag. Eller återfödelsedag i en
mening. Jag hade hittat någon form av vila i tanken att inte ha ett hem, inte
ha något mer än jag kan bära... Jag kan fortfarande känna hur en enorm tyngd på
mina axlar försvann med det beslutet. Men jag visste inte riktigt vad jag hade
bestämt, och vad det egentligen betydde.
"Jag visste inte riktigt vad jag hade bestämt, och vad
det egentligen betydde."
Kanske var jag ute efter äventyr, nya möten, nya
erfarenheter och nya öppningar. Också ute
efter friheten att gå vart min näsa
pekade, utan att behöva vara någonstans. Utan att behöva göra. Jag gjorde
aldrig det när jag var ung. Jag besökte min far i USA flera somrar medans mina
vänner reste runt i Europa och hade kul. Och jag kan komma ihåg att en av
anledningarna till att jag gjorde det var också därför att det lät coolt att
komma tillbaka till skolan att säga att jag tillbringade sommaren i USA, när de
andra kanske hade varit i sommarstugan i Halmstad, eller två veckor i Spanien
eller Grekland. Och jag minns de somrar, i USA, där jag var hos min pappa och
hans familj. Det var ensamma somrar. Eftersom jag inte hade det naturliga
nätverk ett barn har med sig från att leva och gå i skolan där. Jag var en
besökare utifrån. Från Sverige. Eller var det Schweiz?
Så den natten, i vårt hus i Malmö förra året kände jag
plötsligt att: Jag behöver inte "leva" på en speciell plats. Jag ska
att kliva ut i livet, och se vad som händer. Jag ska släppa taget ...
Jag bestämde mig för att träna på leva varhelst jag befinner
mig - just nu. Det spelar ingen roll om jag är på en varm grekisk ö, eller Tokyo en
myllrande världsstad, eller i ett osäkert område i Medellin Colombia, eller i det
högkulturella Wien. Fast allt det där visste jag ju inte då. Så i mitten av
juni, efter två månader i källaren (mitt tonårsrum 2.0?) hos en god vän, så klev
jag ut.
Jag åkte - till Grekland närmare bestämt Lesbos. Ett land i politisk och valutakaos och en ö som invaderades av människor som tvingades fly från extremistpuckon i Mellanöstern.
Och jag tänkte: Okej livet! Visa mig!
(Detta inlägg är 1: a tre om att vara ensam, är själv ...)
[if gte mso 9]>
96
Normal
0
21
false
false
false
SV
X-NONE
X-NONE
This is the first of three blogposts that will be about being on my own, being alone - and teachings from that, during the past 12 months.
Wow! Life really takes me for a ride...
It´s been more then a year since I left the idea of having a home. And soon its a year since I left Sweden. Not really knowing what was going to happen. Being on my own. On a joyride...
Sometimes that ride has taken me down, deep down...
To places where I really don´t enjoy to be, where I don´t want to be... To a place where it feels like being a child that has a huge need of someone else. The other. To feel seen, to feel loved and wanted. And deep down there somewhere, there is a fear lurking. Fear of being totally alone - for the rest of my life. And of course, it happened...
Also, sometimes and somewhere in my body, understanding that the feeling and fear comes from my childhood. I can still feel it, even if the actual experience happened long time ago. A memory. A trigger, something touches it, and I can feel the echo of my childhood. I can feel it in the body - the fear. As children we really needs the other. Someone else - an adult, for example parents, teachers, older siblings...
A feeling of having and being able to rely on The connection. A connection that creates belonging and possibility to relax and let go.
To be at ease.
A child can not survive on his/her own, specially in new territories. And that is something I needed to conquer, several times in my early childhood. New territory, and coming from the outside, to a new land, a new tribe, a new culture, a new language, a new family, a new class, a new story, a new truth... And with the feeling of not having the connection. That´s where the echo I can feel, comes from.
What I also can feel in those moments - when I feel all alone - is the absence of the adult and present part of me. The part of me that should be telling me now, that:
it´s just a memory. Things are different now. I´m not a child any longer and I don´t have to rely on others...
The old feelings and the old pattern in me have been there for a long time, and are hard to put aside. But I have been working on it - and it´s getting better.
"Maybe we need let go and let us touch that bottom of the well from time to time? To face the fear of not having anyone else beside me. Because: Being alone is a state of mind, and has nothing to do with reality. And from that bottom, I can start my journey again. My journey to find home - in me."
Allowing me to feel the feeling of being alone is probably one of the things I have been exploring mostly the last year. Maybe not in a consious way all the time. And I have been physically by myself very much the past 1-2 years. In countries like Greece, Japan and now Austria this feeling becomes even stronger. The lack of knowing the local language creates this bubble of being alone, when the group I´m in talks their own language. I guess that most of the time it was just a matter of "ah sorry, did not think about that". But it has been interesting to see what happens in me - when being in a crowd - and the feeling of being alone has been there.
The feeling is located somewhere in my chest and stomach. And it´s a feeling that is sucking energy, attention and there is something about control and structure. It makes my heart beat faster and it puts me on guard. I´m not sure against what.
And when I´m with others I have the option of not owning it - and that´s what I been doing most of my life, using all kinds of strategies to keep it away.
So that feeling is something I have been dealing with most of my life, in a very unconscious way. I have always had the feeling of being the one who does not belong. And now I know where that feeling is coming from. That knowledge does not change much, but it´s been a major step in understanding.
Maybe that was one of the reasons why I made the decision to leave everything that was known, that was familiar and everyone I knew. I stepped out in to the world to see what happens - without a plan - and on my own. Existence offered me a possibility to experience and to meet my loneliness...
"Existence offered me a possibility to experience and to meet my loneliness..."
First a WE became an I. Separation and divorce, and it was not only a marriage and a very close relationship, it was also on the professional level. We had been working and living together for many years - so the change was huge. The two of us also had become a brand name - and now we broke up. We could not see any other solution, but we reassured each other that we would still be best friends. That this relation did not end, it was just changing. We where getting beautiful feedback from friends, about how mature and loving we went through the change. I will come back to this blogpost - but things did not go that way...
And then came my decision one night very close to my birthday last year:
Not to have a home and to travel and see what happens...
Not having anyone by my side.
Not having any safe heavens.
Not having a goal.
Yes, it was my birthday. It was my re-birthday in one sense. I had found some kind of rest in the idea of not having a home, not having anything more then I can carry... I can still feel how a huge load on my shoulders vanished with that decision. But, I did not really know what I had decided, and what it really ment.
"I did not really know what I had decided, and what it really ment."
Maybe I was looking for adventure, new encounters, new experiences and new openings. Also looking for the freedom to go wherever my nose was pointing, without having to be anywhere. Without having to do. I never did that when I was young. I visited my father in USA several summers while my friends travelled around Europe, partying. And I remember that one of the reasons why I did it was also because it sounded cool coming back to school saying that I spent the summer in The US, when the others maybe had been two weeks in Spain or Greece. And I remember those summers, in The US, visiting my dad and his family. Those where summer I spent a lot of time on my own. Since I did not have the network a kid usually has from school. I was a visitor, from the outside - from Sweden. Or was it Switzerland?
So that night, in our house in Malmö, last year I suddenly felt that:
I do not have to "live" in a special place. I will step out, in to life, and see what happens. I will let go...
I decided to practice living wherever I am - right now. It does not matter if I am on a hot Greek island, or Tokyo, the worlds biggest city, or in one of the less safe districts of Medellin Colombia or in the cultural Vienna. So in the middle of June, after living two months, in an other city, in a friends house - in the basement, in what I would call a teenage room. I took of - to Greece.
OK life! Show me!
(this blogpost is 1st of three about being alone, being self...)
I left Colombia, four days to late. Since I have not been dealing with extended visas before and not looking at the small handwritten note in the passport. I thought that the new 90 days started when my first 90 days had passed, not at once. And since I had 4 days left, when it was renewed, I came to the imigrations exit at the airport 4 days to late... Well I hope that the fines I had to pay is doing some good in Colombia.
In Vienna - as when I came to Colombia - I have very few contacts. Could actually count them on my left hands fingers... And now I have started the process of finding friends who would like to "Shake Vienna". And doing this, starting from 0, from scratch is a big challenge. Starting something new - again. As I have done so many times before.
But this time, I have something that really motivates and helps me. I have a reason to get in contact, to connect and to network. I´m on my mission on
The last 12 months has been a year of changes. In every possible way. In how I live. In how I deal with "things". In relationships and also in how I see myself. And I, the grownup me, has taken steps forward. But it has not been easy, and it is not easy. But it´s relaxing and it feels good, when I can get to that part of me.
I have lived in a tent in Greece, in a small room in Tokyo, in a basemant in Helsingborg... And I have been looking for home,
After a month in Japan I´m writing about my impressions in a series of blogposts. This is the second - about meeting the Japanese attitude towards life - and what I as a "westerner" can learn from that.
I will touch issues like shame, fear, history, parenting, childhood, rules, punishment, tradition, security...
And fear, shame, shame and some fear...
If you want you can read the first post, that is more a general perspective and explains some of my point of view when I look at the Japanese, and how I "know" this...
This is how I would like to describe my Japanese experience in one sentence, in a metaphor:
"The Japanese people are children, scared of being kicked out of the family."
A Japanese default
A grown-up way to treat children is by using advice (which are expected to be followed), rules, threats, mental punishment and in worst case violence. Threats in a sense that ”if you don´t do this or that - something bad will happen”.
And in Japan it feels like the worst that can happen is that the the group one belongs to, will disapprove of ones behavior and in worst case kick you out.
And since the Japanese people are being brought up with the idea that the group or the collective is the default and most important. So, the idea of loosing support from the group, or to loose a position in the group or in worst case loose the membership of the group - has to be very scary. This is something that a japanese person learns from being a baby, and this idea becomes part of everything in society. It becomes part of traditions, cultural expression, ceremonies, sports... It becomes part of "the japanese truth".
And since "the group" is fundamental for a japanese childs survival - everything that threats that relationship will be fearful - specially from the point of view of someone who is growing up and needs support. So japanese children also lerns to not bring shame to the family.
"Japanese people are driven by fear, and the fundamental fear is the fear of shame."
And the interesting thing is that most people have only experienced real shame in childhood. And after that kind of experiences a couple of times, just the thought of the fear of shame is enough to influence a persons behaviour, or a groups behaviour or a whole cultures behaviour. The truth. Somthing that just is, and a part of being human.
Very few reflects over that it could be any other way. And I claim that this attitude towards life leads to costs and problems for the individual and the whole country:
- 70-80 suicides/day.
- Not enough children being born. And it´s becoming a problem - a huge problem.
- A society that dont know how to deal with depressions and other mental problems. About two-thirds of psychiatric disorder go untreated; and only one-forth of sufferers recieve som sort of medical help.
- Not enough entrepreneurs in the japanese industry, the whole economy has had problems since the late 90´s.
- Japan has a huge porn industry - and young people are less interested in sex.
- About 1 000 000 Japanese young men locking themselves in their bedrooms for years.
- Their low self-esteem and unhappiness are obvious in the government's annual survey of the country's youth, aged between 13 and 29. Fewer than half of those surveyed (45.8%) said they were happy with themselves, compared to 86% in the US, 83.1% in the UK, or 71.5% in South Korea.
- A very low crime-rate and a society with very little violence.
Fear, fear and fear some more...
The fear of feeling shame and/or guilt are two important motivators for human behavior in general. Guilt is something that in one way is easier to deal with - because it focuses the action, and there is a way to handle that. For example asking for forgiveness, paying back, remorse etc… Some people say that in a culture like the American, guilt has a dominating role. And in Japan it´s all about shame, that is more difficult to handle, because it focuses your being, your existence. For example:
I can't really ask for forgiveness for being gay, have red hair or need thick eye-glases
Shame works with our history, our experiences, our imagination and most important - the other. And the other - is a group and can be the family, school class, work, team, etc. Shame brings up the question: What will others think about this? Implying that they will disapprove, dislike or even laugh at you. Shame goes to the big archive thats called "your past" and looks for things that gives it energy and creates assosiations with past experiences that have been shameful. And we all have our unique history of experiences.
Shame works with a combination of feelings, emotions, beliefs, behaviour and actions. And before even getting to shame, there is something surrounding it. That´s fear. The fear of feeling the shame. So most of us never really get to feel how shame really feels. As soon as we start feeling the fear, we react and move away. Maybe not knowing what we are avoiding. To protect ourselves, we create behavior that exclude alternatives that might lead to fear. We shrink our own world and repress ourselves. This is what is happening in Japan.
"Notice that shame really does not need anyone to say or do anything. It is enough that a person believes - and the "circus" starts."
Notice that shame really does not need anyone to say or do anything. It is enough that a person believes - and the "circus" starts. Shame aims at my existence. Shame, tells me that I am wrong as a human being. Shame tells me that I have failed. Shame shrinks my life space.
Shame reduces our ability to feel and build self esteem. And self-esteem is a perishable, and something you need when you are a Japanese person and: step out of line, or out of the box, or being questioned, or something shameful happens... Or you avoid those situations - that what most Japanese people do.
Self esteem, is something that you have work on all the time. It´s like your ATM, you can’t make withdraw after withdraw without making deposits. And if you dont make any deposits...
In Japan fear is always present , but hardly ever noticed. - It´s supposed to be like that.- It´s a part of life. - You can not do it any other way...
Difference between fear and fear
One important thing about fear first. Fear is not a bad thing. It keeps us alive. And that is good. So I´m not questioning fear itself. What I question, when I write about fear, is when it's being felt. Because if the big elephant is afraid of the small mouse, something has to be wrong...
What if I fear things that aren't dangerous? I mean REALLY dangerous?
Dangerous like, a lion is just about to eat my leg.
Or dangerous as in, there is a maniac with a gun in his hand standing in front of me.
Or the house is on fire.
Feeling fear in situations like that is probably why humanity still exists. So, thank you for that kind of fear.
No, the fear I focus when I write about fear, is something that really serves something or someone else. It wants us to:
- be and act in a specific way
- understand our excistence in a specific way
- relate to others in a specific way
And very often there are some old documents and/or traditions in the background...
Who runs your life?
During our lives we make we make billions of decisions. Some decisions are unaware and some aware. And the interesting question is - how are those decisions made? What influences me? Where do my values come from? Do I have a "picture" inside that shows how it´s supposed to be. The ideal. What happens in a person when the decisions are being made?
From a place of love, curiosity and compassion? From being present? Or from a place of fear, repression and control? From being in the mind?
I would say that the most common place in Japan would be the second. Of course I´m sure that there are also some from the first alternative, but the "default" is the second. From fear, repression and control...
Something or someone else is dictating our lives, in bigger or less extent. And this something/someone - usually is some kind of authority that has power and/or want to gain more power. And this something has an idea of how things should be and uses fear and punishment to make us behave in a certain way. The church could be described like that, and I mean the church in every religion. The organized and very well defined world of spirituality, usually with patriarchs, with big buildings, with old scriptures, with strict ceremonies and rules. With close connections to the more worldly athoroity. Like the king, the emperor, the noble ones... The Japanese "truth" is in many ways very inspired by Shintoism and Buddhism. And Shintoism - in regards of worshipping the emperor and being "superior" to other cultures (also described as nationalism).
So, there is probably one of the explenations to the the lack of knowledge in languages, and therefore also a very week influence from other cultures and ideas.
The fear we can feel in regards to "the other" is usually a fear based on ideas, thoughts, dogmas, stories, tradition, norms, values. There is probably people in Japan who can remember how things where done before the second world war. And in the Japanese "Shogun times", there was probably the fear of getting your head cut of - if you didn´t obey - a legitimate fear.
But that threat is gone since long time, but the behaviour might still be present - because this is the way it is, and we do not want to disturb the harmony...
And like most fear, it´s something we learn as we grow up - or become older.
In Japan there is this respect for the emperor, the history, the traditions, the family - all different structures of authority... And the emperor can represent the old Japanese way, with shoguns, swords and samurais. Imagine a culture and a mind set that only 60-70 years ago - in the end of the 2nd WW - to send thousands of suicide missions by air (kamikaze), sea...
The formal structure of Japan changed a lot after the second world war - it was influenced or dictated by the west and by USA. But the people in that new structure where still the same ones as before, now with a defeat in the war and the emperor having to climb down from his goodly throne and become somewhat more humane.
In Japan the emperor has renounced his roll of being a god, and the noble ones are removed from that type of privilligies that could threaten someones life. So that threat is no more and very few alive today has experienced it. But the behaviour and fear remains, because it has become part of the culture. Part of "this is how it is - and if you try to change things - it will disturb the harmony..."
This is the fear I´m focusing. It´s very often a fear around how others will react to my being, my actions, my ideas, my desires, my needs, my dreams, my belief in myself...
An island and Iceland.
From this point of view it´s also interesting to see how Japan has been able to keep this ideas and culture in a world that is becomings more global and smaller and smaller. Well for one thing, the cultural borders towards the outside, plays a major role. And to start with - Japans is an island - surrounded by water, a natural border.
Language and culture
The language is a great barrier. In Japan people are really bad at other languages. Very bad. And a Japanese person really do not need any other language since everything that they need is in Japanese. Maybe not in some higher education and in international connections between companies or the government. For example, I met a Japanese woman who had been studying tourism on a college level. Her English was more or less, not exsisting. Even the American indians and black Africans speak Japanese - at least in movies and on TV - becase they dub the language (as in many other parts of the world). So people seldom get to hear other languages of other cultures and even less - to connect with their ideas. And having a history where the Japanese culture has had the idea of being superior to others. So, the boundaries are there. Often motivated by economy or tradition - and they protect a way of living - or at least makes it more difficult to change and adapt.
In Iceland the introduction of internet took a few extra years, compared to other countries. Beacuse they did not accept the lack of Iclandic letters. In Sweden the attitude was totally different. One of Swedens biggest companies changed their name just like that, from Skånska to Skanska overnight. This is probably an example of me being from Sweden, where the hugging the nation and Swedens history isn't part of our tradition.
From a Swedish point of view it´s sometimes hard to understand strong emotions and feelings around things like nationality, traditions and history in that perspective. When we come close to it is when Sweden wins in sports like fotball (soccer) and icehockey.
In Japan people - at least on the surface - very much respects the culture, the emperor, their history, and to follows the traditions and keeping the harmony. And one way to keep thing intact and life predictable, is to reduce the alternatives. Even better if people themselves forget the idea of there even being alternatives. This is the way it is! Period!
The fear in the Japanese culture is present in everyday life. Mainly fear of feeling shame. There is:
Fear of being different.
Fear of doing a mistake.
Fear of not contributing to the group.
Fear of being vulnerable.
Fear of showing emotions and feelings.
Fear of not acting according to the rules i a particular group (family, friends, work).
Fear of intimacy…
And yes, there is more. Of course I can find this in most cultures and in most people, but not concentrated to this extreme. In Japan, this leads to that people do not dare to do a lot of things… And they avoid it because of the ideas they have learned about life, relations, their own role and every-day life.
Since it´s so well established in the culture and the society, everything is affected. And probably also designed to support the ideas of behaving in a certain way. It becomes part of the structures, norms, practices, routines, laws, traditions, language, educational system… It becomes a natural part of how people treat and relate with each other. It becomes "the truth". It is what our parents teach us. What our teachers say. What the myths tells us. What history teaches us. What media tells us. Etc...
You have probably heard some of the ”heavy arguments" yourself while growing up. And you might have used them being an adult.
- Thats how it is!
- This is how it always has been done!
- Everyone else does it this way!
- It´s just something you do not do!
- No one else would do it!
Do you recognize these ”arguments” from your own childhood debates with your parents and/or teachers? And in Japan there is also:
- It would disturb the harmony.
And in Japan I could feel that a lot of the rules - their way of living - are based on these kind of arguments.
In Japan, family and history are important - so how they - our ansestors - did it becomes a valid argument. And I feel that this type of arguments falls in to the same category and compared to the west there are a lot of spoken and unspoken rules concerning issues like authorities, behaviour, the group vs the individual and of course, harmony.
Growing up - or only getting older
From that a child is able to communicate the child gets told (in many different ways) about how important it is to behave in a way that does not bring shame on the family, the group, the team, etc. The traditional way of raising kids in Japan is not similar to the western where threats, rules, authority, responsibility - are natural ingredients. In Japan it´s more a mental thing, quiet talks and making the child aware of not bringing shame to the family (- the group that is childs way to survive).
The Japanese mind set is that your behaviors reflect not only on you but those around you, affect not only you but the people in your life and can carry life long reprecussions. Bad reputations, once made, are hard to change.
And when the child becomes older, the school takes over the role of squeezing the person in to the cultural box. School uniforms is one way of creating the next important group in the childs life. Schools tend to handle the problems that occur in class and on campus by denying privelages and club memberships.
And I can remember how important it was to belong - while growing up in Sweden. So in Japan, where belonging to a group is the individuals default state of mind, being shut out of the group must be a huge threat. And on top of that there is also the pressure the kids have in school. To pass and to be the best. Because if they don’t...
And the child really never gets to learn and practice being responsible. It´s usually the childs mother who makes sure that everything is in place when the child grows up. Compared to a western kid - the Japanese children and youths gets very much practical support from home. And the parents stay in the background. Dad delivers the money and mom is at home taking care of the children, teaching them to behave and to deliver results that does not bring shame to the family. And the one who is making most decisions when it comes to the childs and later the youths choises in school - is the mother.
I also understand that childhood in Japan is not something with clear rules and taking responsibility. This lack of rules creates uncertainty and a tendency to step back - since things are uncertain.
Is this safe? Probably not - I´d better take a few extra steps back - just to be sure.
Beacuse when there is uncertainty around something (speaking your mind, for example) that has a potential of bringing something bad to you and the group, its better to be careful and on the safe side.
And if you never learn to handle boundaries, consequenses and responsibility - you will end up being scared of situations that are uncertain - and avoiding them.
Something that comes to my mind is a saying:
The road to hell is paved with good intentions…
Of course the parents have good intentions - we all do. And amongst those good intentions in Japan, there is most likely very strong intention is to raise a child that not disturb the balance and who does not to bring shame to the family…
Behind those good intentions we can once again recognize - fear.
Imagine growing up in that!!?
To behave according to all the rules. Not to bring shame over the family. To pass exams and tests in a career chosen by someone else (mom). And to aim for ideals that has been defined by someone else. If it doesn´t feel good, accept and do not show any feelings. Showing feelings and being vulnerable would disturb the harmony and probably also bring shame on the family. Get a good education and a good job. Get married and have kids. Marriage is not primarily based on love, its a way to get children.
Harmony and order
So when I say that the Japanese are children. I say that from the idea an adult is someone who takes responsibility and makes desicions based on what is - not what might be..
I met a Canadian woman in Tokyo who was really in love with the Japanese culture. She had even learned some of the language. Tokyo and Japan felt like her mental home, even if she still lived in Canada. She was going to buy a kimono, and started to tell me all kinds of things and I understood that there are a lot of rules around this. In our convesation I had the idea of using the spring-kimono in October and I learned - it would would be totally wrong and disturb the harmony. So to her, being a gaijin (not japanese) it was very much about knowing and respecting the rules she had learned. For a Japanese person the idea or wearing a spring-kimono in october would probably never appear since it would go against something fundamental - and probably also bring shame to my family.
While being in Tokyo I was invited to do a touristic tour to see mount Fuji. And wow, how could I say no to that. I knew it would be something I usually don’t do - a ”tourist-bus-tour” - but ok for this time. It was also a way to see Fuji and something else beside Tokyo.
It turned out to be an interesting experience. And I actually got to see her - Mt Fuji. And I understand that I was lucky, since the chance to see the top is only 20% that time of year.
Anyway, a tourist bus and a very eager tourist guide doing her second round. Everyone in the bus was westerners, beside the guide and the driver. And it really felt like she saw and treated us at a bunch of 7 year old kids, or at least believed that our ability to follow instructions was at that level. Beside that she was doing a great job, telling us things about this and that. But her attitude as soon as we would make a stop and leave the bus…
So from now on, when I see a group of Japanese tourists I will see the group of ”children" and their guide/leader/parent, with some kind of ”pony on a stick”.
Security
But it´s not always bad this Japanese culture. Life in Japan becomes a bit more predictable, safe and secure. For example, compare crime rate in Japan with the countries that has been in my life this year. The lower the worse.
Colombia 23rd
Sweden 67th
Greece 76th
Japan 117th
The Japanese mafia, the Yukuza is known for not being violent in a way that would involve ”civilians”, and that affects the whole crime scene in Japan. Of course the crime scene is very much organized, like everything else in Japan. And the Yakuza have their roots from the shogun world with strong hierarchy and rules of conduct. It´s for example very safe to walk the streets of Tokyo at night, as long as you don’t act very, very, very stupid. And if you do - you probably need a lesson. But violent crime is very rare in Japan. Just to compare, in Bogota, it’s safe as long as I keep within certain areas, and that changes at night. While being in Tokyo I never heard or read about that tourists should avoid areas or places because the risk of being robbed.
And even Japanese do act stupid sometimes, specially the men. That is when they allow some of the steam to release. It usually happens with other men, after work, drinking a lot of alcohol - and the next day it´s nothing that is mentioned. During the 80´s when Japans economy was growing this was also a moment when a lot of Japanese men had intimacy or sex with someone else. And I will come back to this in next post about Japan.
This, a lot of nightlife and groups of men, was something I noticed being out in bars at night. Maybe here is the reason why karaoke is so popular in Japan. And I was surprised that the default kareoke is more private then the one I tried once. I had to sing in front of the whole club, but in Tokyo it´s only your own group. It gives people a possibility to do something ”out of the box” in a safe environment, usually while drinking a lot - and it stays there: A night on the town in the karaoke parlor.
So one big benefit from the control and this honor mentality is that the whole culture follows the spoken and unspoken rules. And if the rules are not followed people get punished - one way or an other. Beside the shame of doing a misstake, there is the cutting of one of the little fingers, as the Yukuza does… That brings even more shame to the ”rule-breaker”, because the punishment becomes hard to hide. Similar punishment - cutting of body-parts, like ears and nose - has also been used within the official system.
With this background, all rules, fear of bringing shame to the group, uncertainty, structure, respect, hierarchy, pressure to perform…
Can you imagine what this does to a person, to relationships and to the idea of exploring ones own ideas and true potential? Forget it!
Problems
This creates problems in many ways and dimensions - if you see this from a ”humanity” point of view. Where fear is the main driving force in life, it keeps people from doing things they would like to explore, keeps people from following their dreams and the society looses something vital. And it definitely keeps people from taking risks, which probably is one of the most important elements of evolution - on any level.
The feeling I get is: Sit down! Don’t rock the boat! Let's wait and hope for something better to happen!
I’m not a bit surprised that the Japanese economy has big problems in recovering to where they ”used” to be. And here the shame-culture becomes a huge problem - again. Japan has really never invented any game changing products (like the car, TV, airplane, smartphone, computer, internet, etc). The Japanese have been experts in improving others inventions and at producing things that someone else invented. But really never invented something relevant. That is one of the big challenges the Japanese industry has. There is a lack of entrepreneurial spirit and an inviroment that supports individuality, stepping out of the box, and doing something differently. Because the educational system and the whole culture raises good ”soldiers” ready to get employed, obey the rules, not bring shame on the group and follow the leaders… Sweden has a similar problem. Compared to other countries we are in a leauge of our own, when it comes to inventions and solutions. But when it comes to take those products and services to a market, to make a business. Sweden is in the lower part of the scale. And in Sweden we have - Jante who has many similarities with the Japanese shame culture.
Anything that has to do with feelings, is being hidden. Japanese people in general and not even the society knows how to deal with feelings and emotions. In the west, in countries like Sweden and The US, there has been a big increase in people being mentally sick, depressed and burnt out. In Japan they do not even talk about it. It´s hardly being recognized since the idea of talking about and showing feelings is taboo. And there are about 25 000 - 30 000 suicides/year.
Next blogpost will focus Japan, nudity and sexuality….
http://www.tulane.edu/~rouxbee/japan/problems.html
http://thediplomat.com/2013/01/searching-for-answers-japans-suicide-epidemic/2/
http://www.abc.net.au/news/2015-07-07/hikikomori-japanese-men-locking-themselves-in-their-bedrooms/6601656
http://nationalinterest.org/feature/japans-biggest-challenge-its-not-china-plummeting-population-11004
http://www.japantimes.co.jp/opinion/2012/02/12/commentary/depression-is-a-national-ailment-that-demands-open-recognition-in-japan/#.Vk0dda4veRt
About 9 months ago I left my house in Malmö Sweden. We had divorced, sold the house and the new owner got the keys the last day of March.
Since then I have pretty much lived in my suitcase... I made the decision to not have a home and everything that comes with that. My home is where I leave my hat - kind of life... Yes I have a few boxes in Sweden, but otherwise I have my belongings with me.
It has been - interesting, and sometimes challenging. After that I have spent time in Greece, Tokyo, Bogota and now Medellin one thing is clear - I can see my own responsibility and will get back to that.
In many ways I have moved from one extreme to the other. From a well organized Sweden, to a less organized Greece. Then on to a super organized Japan, and now in "less organized then Greece" - Colombia.
From Greece, where I was near the nature and the sea the whole time - to Tokyo. City, glas, concrete, cars, people, people and some more people. Tokyo, the worlds biggest city in the world. Imagine more then 38 miljons, that is about the whole population in Sweden, Denmark, Norway, Finland AND Greece... So to keep all those people in order, there are many rules. And after being in Tokyo, one of the safest and cleanest cities in the world, to Bogota. A city where you really cant be safe...
Poverty, drugs, gangs, and a history of civil war since the 50´s. And since last time I was here, 1987, it´s an other country - but it´s still there in the background. And I have had the opportunity to explore this in a totally unexpected way.
I have had the opportunity to visit one of the "worst" areas of Medellin. Wors
About being connected or not, and taking things for granted.
It´s sunday morning in Bogota, I just got back after a +30 hour "trip".
To be without electricity, without knowing it beforehand.
It rained very heavy the day before yesterday, not for very long but enough to create problems. In this block we lost the electricity.
And its one thing to be without electricity if you can prepare, but when it happens surprise style - it´s something else.
Well my devices with recharging batteries where very surprised, not prepared at all, so my mobile died first. And without electricity, is also without internet... And my computer battery was down to 9 %.
An interesting experience. About being alone and loneliness, and how I spend time. Because having this little technological device and to be able to communicate is important to me - even if I don't do it all the time - the possibility is there. Now it was not there during +30 hours, and I got to feel how the lack of this feels. Seeing how me and many others take things for granted.
This reminded me of being here 1987 - and what I feel is that there has been a huge change. The change is not local. The change is internet and communication.
And as I´m writing - right now - the electricity goes away again. The connection I just had with hole world is gone - again. The change I noticed is gone. The possibility I just had, to talk to my daughter in Stockholm or son in Tokyo is gone. The possibility to write this and share with you - is not here at the moment. So I will have to save this and wait for the technology to get repaired.
The computer got a small regarche, to 32 %…
Good thing that most stoves here are energized with gas, so cooking will not be affected and I will get my café con leche and morning arepas :-)
(40 min later the electricity is back...)
Läser Charlottes blogginlägg kring en tågresa och mötet med dom som flyr. Flyr från krig, terror och förtryck. Och jag har läst en del som andra skriver och ställer mig frågan: Är det verkligen ett privilegium att leva i frihet?
Att se det som självklart att kunna besöka andra delar av världen? Att leva i frihet från hot, våld, terror och död? Är det ett privilegium? Att ha någonstans att bo och någon sorts skyddsnät när jag inte kan själv? Är det ett privilegium att få uttrycka sig?
 |
| Flyktingar på Lesbos, aug 2015. |
Nä jag tror inte det! Det är ju förfan normalläget! Det är det minsta varje människa ska kunna förvänta sig - utan att behöva ha en tjock plånbok eller rätt medlemsskap.
Så inledde jag en text för några dagar sedan. Och så sket det sig i Paris.
En del av privilegiet försvann? Tryggheten... Eller? Kanske är det så att tryggheten i regel bara är en illusion. Födseln till detta jordeliv garanterar bara en enda sak - att vi ska dö - men så bygger vi människor illusioner och föreställningar - kanske för att göra livet hanterligt. För nog tror jag att de människor som klev av i Paris nu, som fick lämna sin resa på Jorden, kände sig hyggligt trygga när de gav sig ut i Paris vimmel. Och så hände det oväntade, det ohyggliga, det omänskliga...
Det är så sorgligt, tragiskt och så djävla onödigt. Den här gången kom det nära oss, på vår bakgård. Nu var det inte bara personer som kallas för flyktingar som väcker känslor, tankar och funderingar, nu kom deras vardag hem till oss i väst. För bilbomber, andra bomber, död, avrättningar - är det dom flyr från. Och det väcker något...
Och dom som dör - som nu i Paris - det är bröder, systrar, mammor, morföräldrar, grannar, älskande, söner, döttrar... Även förövarna, enligt vittnen unga och helt vanliga killar. Unga killar som vilseletts och kom med döden den här gången.
Det är ett misslyckande för oss som mänsklighet när sånt här händer. När någon anser sig ha mer rätt än andra, och den rätten rättfärdigar dödandet av oskyldiga. Nu i på vår egen bakgård.
Tänk då på att dödandet av oskyldiga händer varje dag - fast då är det på någon annans bakgård. Men det är fortfarande systrar, vänner, bröder, söner, döttrar, mödrar... som terroriseras, förtrycks och dör.
Och i grunden dör de därför att någon anser sina idéer vara mer rätt/värda än andras... Att det är dom som "hittat" sanningen... Allas sanning. Och den som inte accepterar det blir dödad eller omvänd till den rätta tron.
Ett tanke- och handlingssätt som återkommer gång på gång i människans historia och somliga verkar ha svårt för att lära sig läxan.
"En av de tankar som hänger kvar är:
- Hur möter vi det här?"
En av de tankar som hänger kvar är: - Hur möter vi det här? Genom mera av det som redan nu sker? Ja så verkar det om man lyssnar till beslutsfattarna. Och den reaktionen kan jag förstå. Sorgen, förlusten, kränkningen, chocken, frågorna skapar ett tomrum där hat och idéer om hämnd lätt kan slå rot, samtidigt som inget kan göra det som skett ogjort. Att hämnas känns inte särskilt konstruktivt - tvärtom. Men jag förstår och kan stödja ambitionen att fånga och bestraffa de ansvariga. Men det som har skett - det har skett. Peter Wolodarski på DN´s ledarsida varnar för att vi inte ska låta rädslan styra oss. Tyvärr måste jag säga; Sorry Peter, rädslan har styrt oss länge. Det är rädslan som skapat det här... Det där i Syrien, i Irak, i Afghanistan, i Egypten, i Sudan,
De bröder, systrar, vänner, föräldrar som oskyldigt dör på grund av olika gruppers oförmåga att umgås, de kommer aldrig tillbaka. Denna gång klev de av sin jordelivsresa i Paris, i förrgår och veckan innan dess klev de av någonstans i Sudan, Egypten, Afghanistan eller Tunisien eller kanske Syrien - och alla har fortsatt vidare till en för mig okänd ort.
Så mer av samma - dvs mer kulor och krut och större bomber och granater? Känns inte särskilt lyckat...
Och ingen kan ju direkt påstå att det som skett i länder som Irak och Afghanistan varit särskilt framgångsrikt. Där har ju rätt många varit med och petat - med sina bössor...
Förändring på riktigt?
Själv inser jag mer och mer att det enda sättet att minska viljan till sådana här handlingar är utbildning, öppenhet och kärlek. Med utbildining menar jag inte att lära in texter från gamla skrifter som påstås ha en koppling till något gudomligt, och bli påhejad av en fanatisk lärare kring att utplåna eller förslava dom som har andra idéer. Den sortens undervisning har vi haft tillräckligt av under människans tillvaro.
Jag menar utbildning som främjar individens eget tänkande. Utbildning fri från värderingar, ideal och dogmer. Utbildning som bidrar till att människor vågar lyssna och lita på sig själva.
Tänk om beslutsfattare och andra potentater kunde inse att kampen mellan gott och ont är något som sker i varje människa och valet som sker kan enbart göras av den enskilde? Och vill de vinna ett krig - hjälp då människor att älska och lita på sig själva - så kommer kriget vinnas det han bryta ut i död och förstörelse.
Ja, jag vet att det är önsketänkande. Men en dag som denna kan man ju ägna sig åt lite sådant. Vem vet vart det kan leda? Man vet ju som sagt aldrig vad som kan hända och alla överraskningar behöver ju inte vara negativa, även om det känns rätt mörkt idag...
 |
Bröst anpassade för Facebook. Visserligen finns vårtor på
bilden men inte på brösten, så formellt inte bröstvårtor. Eller? |
Får tips om en artikel i Sydsvenskan som handlar om amerikanarnas inställning till nakenhet och sexualitet. Så jag läser.
Ja, visst ligger det mycket i vad Martin Brusewitz skriver om amerikanarnas inställning till sex som präglas av rädsla, skam, skuld och förbud. Och det riktigt eländiga är att de exporterar sina sjuka värderingar till omvärlden. Det sker "i smyg" genom filmer, TV-serier och t ex regler som finns här på Facebook.
Resultatet i Sverige och andra länder är tydligt efter 20 år av amerikanska TV-terror. Den mera avslappade inställning som fanns t ex här, till nakenhet och sexualitet, är försvunnen. Istället har svensken blivit pryd (rädd?) och även om man skulle vilja, så vågar man inte. Allt som har med nakenhet och ännu värre sexualitet att göra blir farlig.
För känslan som dyker upp hos många är: Vad ska andra säga???
Och rädslan och puritanismen har smygit sig in i politiken. Därför att där handlar det väldigt mycket om "vad ska andra säga?"
Då blir det lätt att låta rädslan styra, istället för att låta ett modigt ledarskap kliva fram. Rädslan för att bli angripen.
Rädslan för att förlora röster.
Rädslan för att tvingas prata om känsliga saker.
Så man duckar. Låter bli att kommentera. Klipper band.
Den där rädslan kickar igång den interna cirkusen. Tankar, känslor, rädsla, fantasier - allt det där som vi redan varit med om så många gånger. Kanske enda sedan barnsben.
Och den som låter sig drabbas:
låter bli,
stoppar,
förbjuder
skambelägger
angriper
...
Det är lättare att göra så, än att tillåta de känslor som dyker upp att få finnas. Det blir nakenheten och sexualiteten som blir skurken. Så slipper man kolla på den egna oförmågan att hantera dom sakerna.
Ja, den som låter sig drabbas. För det är ett val man gör, medvetet eller omedvetet. Och de allra flesta av oss har lärt oss, tränat in "att låta oss drabbas".
Konsekvenser
Tyvärr finns det allför många exempel på hur annars kloka människor drabbas av moralpaniken, vilket i sin tur drabbar andra. Här är ett tragiskt exempel, som några av er som läser, känner till. Men exemplet förtjänar att lyftas fram, då rädslan och fantasierna blir så tydligt:
 |
JoyRide Experience, antagligen den bästa festivalen någonsin,
som blev inställd på grund av rädsla hos politikerna. |
För drygt ett år sedan då sossepolitikerna i Malmö, blev rädda för vad föräldrar (väljarna) i Rosengård skulle tycka om sommarverksamheten Barnens by (som i huvudsak vänder sig till barn boendes i Rosengård, och ofta med rötter i en annan, ännu mera nakenrädd kultur).
Vi hade skrivit ett avtal med stiftelsen som äger stället (och styrs av Malmö stad) och skulle ha en festival om livet där. The JoyRide Experience, en festival om livet.
Tro det eller ej, sexualitet och nakenhet är centrala ocn naturliga delar av livet! Och därmed även självklara inslag i festivalen, vilket ansvariga tjänstemän på stiftelsen visste. Tjänstemannen visste mycket väl vad min dåvarande hustru och jag jobbade med. Relationer, lust och sexualitet - och hon följde oss på Facebook.
Barnens bys reguljära verksamhet skulle vara över för året och vi skulle använda deras lokaler där ute i skogen. Bland annat just för att just kunna vara insynsskyddade och i fred. 250 personer skulle komma + workshopsledare från olika delar av världen + volontärer...
Så när massmedia började skriva om en festival där sådant som nakenhet skulle kunna finnas och ämnen som sexualitet och intimitet beröras,
då fick politikerna krupp. Avtalet sades ensidigt upp en första gång i juni, vi anpassade oss enligt deras önskemål och var sedan överens om att fortsätta. Media skrev mer och moralpaniken gick ännu en gång på högvarv, inför något som ännu inte inträffat. Och avtalet sades upp igen den 17 juli. Det enda som skett var ju att människors fantasier kickat igång rädslor. Vi som arrangör hade verkligen inte gjort något alls, utöver att förbereda själva arrangemanget.
Avtalet sades alltså upp igen - och de konsekvenser det fick - struntade politikerna totalt i. Det viktiga var att de inte skulle "smittas" av det farliga med nakenhet och sexualitet. Sällan har jag blivit så besviken på svenska politiker - som jag tidigare upplevt som relativt hederliga och rakryggade, men rädslan kring nakenhet och sexualitet är mäktig. Och ännu värre "soppa" för dessa rädda politiker blev det då soppan riskerarade att kryddas med integrationspolitik och barnverksamhet - genom Barnens by. För kopplingen till barnen och föräldrarna i Rosengård handlar om Malmö stads integrationspolitik där Barnens by har en viktig roll. Vilket gör exemplet än mer intressant.
Det är med andra ord viktigt att vi är medvetna över denna smygpuritanism som pyser in överallt och som hittar stöd från olika håll, särskilt från dom med mycket relger - dvs olika slags kyrkor.
Ur just det här avseende blir det inte direkt lättare när det kommer hit människor som flyr från krig och elände, vars värderingar och normer oftast är sexual- och kroppsfientliga. Vi har tyvärr flera tragiska exempel på hur den importerade tolkningen av skamkulturen resultert i och resulterar i repression, våld, förtryck och till och med död - och i regel är det kvinnan, dottern, hustrun - som är offret. Ja, importerade tolkningen. För vi har vår egen tappning av skamkulturen här. Men nu gällde det människor från andra kulturer.
 |
Flyktingar från Syrien släpps i land på Lesbos för vidare
transport till bland annat Sverige. |
Jag är den förste att öppna dörren och säga välkommen till den som vill flytta till Sverige eller till den som behöver en plats att fly till, men samtidigt göra klart att de kommit till en kultur och ett folk med en annan syn på en massa saker, som t ex demokrati, jämställdhet, jobb, och så det där med nakenhet, kroppen och sexualitet. Och jag skulle tro att kring det där sista så haltar det rätt så ordentligt. Dessutom kan jag ha en bunt synpunkter på hur dessa människor tas emot och hur vårt system fungerar, men det är en annan fråga. Det jag misstänker starkt är i alla fall att vi (dvs de myndigheter och organisationer som finns med i intetrationsprocessen) är skitdåliga på att förmedla budskapet att de som kommer hit måste förstå att de kommit till en plats där vi tänker annorlunda än vad de gör. Och om något är rätt - så är det vår bild.
Och jag anser att det är den som kommer hit, som måste förhålla sig till det som gäller här - inte tvärtom. På den punkten är jag benhård. Inte för att jag tycker att den iställning vi har i Sverige är så fantastiskt, men det är bra mycket mindre dålig jämfört med värderingar som många av våra nya grannar har med sig.
I det sammanhanget är det viktigt att visa en tydlig riktning, ett ledarskap och civilkurage, även om man är rädd för vad andra ska tycka. INTE göra som sossepolitikerna i Malmö gjorde, dvs bli rädda för vad de tror att andra kanske ska tycka, tänka och säga - och låta rädslor, fördomar, fantasier och panik styra.
Så länge som vi accepterar; skambeläggning, censurerade bilder, retuscherar bröstvårtor, inställda festivaler, tvingar småflickor att ha bikinitop, att andras idéer styra vår egen sexualitet, bryter avtal - alltså handlingar som stoppar, förbjuder, förhindrar, skambelägger, etc. Och å andra sidan lever i ett samhälle där en stor del av medias utbud är sexualiserat och pornografi är något som accepteras men aldrig talas om, Med ett undantag - då det handlar förbud.
Så länge som det här fortsätter, så kommer vi aldrig få en bra relation till sexualitet, lust och nakenhet, vilket i sin tur faktiskt påverkar hela vår tillvaro.
Antagligen betydligt mer än vad de flesta vill tro - och veta.
Vilka tankar och reflektioner väcker detta hos dig?
Dela gärna detta i ditt nätverk, så fler får fundera...
PS. Om någon dag kommer nästa text som handlar om min Japanvistelse... Här tangeras även Japanernas förhållningssätt till sexualiteten som på 150 år resulterat i stora, stora problem. Både för enskilda och för hela Japan... DS
After a month in Tokyo I can really say Sayonara Nippon. It has been a very interesting time and I´m happy to have this experience. It has been a good learning. One thing is for sure - Tokyo, or Japan is not a place I would like to live in - even if there are a lot of interesting things there.
There are to many rules (spoken and unspoken) and shame covers the whole culture like a wet and heavy blanket.
My overall impression is, and I will use a metaphor:
Japanese people are like children, even if they get very old, who are scared of being kicked out of the family.
I can´t say that I know this country, but I can say that I have an impression and its probably not 100 % fair. But I´m sure that my impression is not very far from some kind of truth . Probably not very far from saying - in general. Of course there are other impressions and experiences. And yes, there are explanations going 1000 years back, to why things are the way they are in Japan. But my feeling after this month is still: It´s weird. I would even go so far as to say that the state of humans relating to each other in Japan is sick, at least from my perspective.
I stayed in Tokyo for a month, a city of 38 miljon people, and that should be some influences from abroad, meaning that it´s probably even worse outside.
In this series of blogposts about Japan I will state ”facts” and at the end of each blogpost there are links to the resources where I have found this facts, if you want to read more. Now that being said - over to Japan…
Connecting - not
I have spent almost all this time in Tokyo and I have not had the opportunity to meet as many Japanese persons as I would have wanted. I wanted to learn and try to understand by one-to-one conversations. And I have tried, yes I have really tried. Two explanations might be, the language and also the idea of HOW one should meet. In Japan, people, in general do not know English or are very bad at it. And when it comes to contacts with strangers they are careful (?), specially if the stranger is a gaijin (not Japanese) and they would have to expose their bad English. And there are probably rules that I was not aware of on how connections should be done.
This fear of exposing a bad English was one of the insights I had when meeting and listening to Shin Iwata, who works with foreign investments in Japan. One of his biggest challenges was to speak english in front of an international audience where his bad English would be exposed.
My sources are; talking to people (some Japanese persons and some westerners visiting or knowing Japan), reading a lot about others impressions and experiences (newspapers, blogs, scientific research, etc), walking around in Tokyo, watching, studying, taking a tourist tour, riding metro…
Learning
My learning is that we as westerners, and me as a therapist, coach, guide and inspirer - have a lot to learn about how shame works and how shame affects us as individuals, groups or a whole culture.
In that sense, it does not matter if you and I live in Japan, Sweden where I lived most my life or Colombia where I am right now.
Colombia is a country that has lived under the influence of organized religion (catholic church) for centuries and shame and guilt are tools that are still in use in order to try to get people to behave in a certain way. Specially when it comes to relationships and sexuality. And of course it has repressed people - but compared to the Japanese situation it´s not that bad.
In Sweden, guilt is more present and shame shows up in a different ways. Of course the religious influence is there, even if most people probably have lost the religious connection. What Sweden really has is the "law of Jante" that in many ways has similarities to the Japanese way. Jante, is a negative and condesending attitude towards individuality and success. And yes, there are similarities between the Swedish and Japanese ways of relating, for example in handling conflicts, where avoiding could be used to describe both cultures.
But, Japan is far more advanced when it comes to how shame affects the whole society, from the government, big companies to families, small groups and love relationships to the individual.
So, my experience and my learning after this month is, and I will use a metaphor:
Japanese people are, even if they get very old, children who are scared to be kicked out of the family.
----------------------------------
Om hur Greklands sätt att hantera sommarens eurokris är en intressant illustration av hur vi människor - till exempel jag och kanske du - ofta möter det som känns jobbigt.
Fan, så svårt det kan vara att skriva ibland. Bara tanken att försöka formulera mig väcker ett stort motstånd. Jag kan känna hur motståndet - i det här fallet mitt eget - vaknar till liv, blir stort som en blåval och det blir väldigt lätt att välja att göra något annat istället. Och jag hittar en, inför mig själv, fullt godtagbar anledning att göra som jag gör. Att välja den enklaste (och i regel kortsiktiga) lösningen/perspektivet och hittar en ursäkt att inte göra som tänkt, trots att därinne någonstans finns insikten att mitt val inte var så bra.
Känner du igen det?
När jag lämnade Sverige i mitten av juni hade jag en idé om att jag skulle skriva en mängd blogginlägg. Jag hade och har en massa tankar och insikter att dela med mig av - och så misstänkte jag att tiden i Grekland skulle leda till ännu mer. Och att blogga kändes viktigt, att hålla kontakten med Sverige och inte minst påminna dig som läser om min existens, även om jag inte finns på plats och erbjuder möten, workshoppar, föreläsningar, kurser eller festivaler. Så var min plan - och den kändes långsiktigt viktig för mig!
Kom till Grekland i mitten av juni och drabbades av den grekiska hettan. Värmen. En temperatur som under juli till slutet av augusti sällan var under 30 grader i skuggan, ofta närmare 35. Det gick liksom inte att få ihop några vettiga tankar, än mindre begripliga texter för alla tänkta blogginlägg. Det var verkligen svårt att sätta sig ner och skriva. Svårt att göra något överhuvudtaget - mer än att vara, att ta ett dopp i havet ibland och att prata och umgås med vänner. Det vill säga de saker som vi från nordliga breddgrader så gärna åker söderut för att göra. Själv hade jag dessutom tre timmars köksarbete varje dag, någon workshop att delta i eller hålla, några arrangemang jag höll i, en del praktiskt skapande + en och annan session som terapeut
Nu i backspegeln, när jag sitter i Tokyo i en behaglig sommartemperatur, så kan jag se likheter mellan hur vi som människor - jag själv till exempel - väldigt ofta förhåller oss till det som verkligen är (till exempel min egen plan att skriva eller ”verkligheten") särskilt om det känns jobbigt och det som hände i och med Grekland under sommaren. Då tänker jag inte på den katastrofala flyktingsituation som de drabbats av - utan på hanteringen av och förhållningssättet till skuld- och eurokrisen.
Sakta har det hos mig växt en förståelse för att man i några av eurons medlemsländer mitt på dagen tar några timmars paus - och bara är. Den berömda siestan - fast på grekiska i det här fallet. Och det känns helt självklart. För det är jobbigt att göra något mer än att bara vara i den värmen.
Värmen erbjöd mig dels en ursäkt att slippa möta ”kravet” (eller min egen plan) och dels en upplevelse som så sakteliga gav insikter om den grekiska kris som utspelade sig under sommaren även var en illustration av ett väldigt mänskligt sätt att förhålla sig till något som känns jobbigt på ett individuellt plan. Alltså hur jag och många andra - kanske även du - gör när vi stöter på något jobbigt. Även om jag och tyvärr alltför få andra försöker förändra oss och komma vidare.
På det yttre planet, eller makroplanet - handlade dramat om eurons framtid och det grekiska medlemskapet i euroklubben. Ett spel vars värsta konsekvenser för mig personligen var mest en fråga om tillgången till kontanter - vilket är det enda som räknas i Grekland när man ska betala. Men för det grekiska folket handlade krisen om jobb, bostäder, försörjning - både på kort och lång sikt - även om de då inte ville se det. Inför sig själva och andra ville de mera beskriva det som en fråga om stolthet och andras respekt - vilket kanske kan kännas enklare att lyfta fram än de mer påtagliga sakerna som export, amorteringar, räntor, jobb, etc..
Krisen lyfte även fram grekernas förmåga att vara effektiva, noga och jobba på - som till exempel tyskarnas med kansler Angela Melker i spetsen - som var den andra nationen som hade en av huvudrollerna under själva dramat (visserligen har VW-skandalen skapat en lite mer mänsklig och mindre perfekt bild, men det lämnar jag tills en annan gång).
Men vem fan orkar vara effektiv i den där värmen?
Och vem orkar vara så noga? Så inställningen blir lätt att det räcker med att det fungerar - nåja, nästan fungerar i alla fall. Och vi möts av den där bekymmerslösa Zorba-tillvaron som vi greklandsbesökare tycker är så charmig, när vi är på semester i alla fall. Just så kunde jag många gånger uppleva det jag mötte där i värmen i både sådant som redan fanns på plats eller i samarbete med greker.
Från en av EU’s yttersta utposter gentemot ”de som inte är med i EU-klubben” kunde jag via främst den svenska nyhetsförmedlingen följa spelet - och samtidigt växte en viss förståelse för att det blivit som det blivit. Några av de saker jag insett under tiden i Grekland, utöver värmens inverkan på förmågan att vara en effektiv och strukturerad nordeuropé , är att Greklands möjligheter att ta sig ur den sits de sitter i är små - i alla fall på kort sikt. Det krävs inga djupare utredningar för att inse vissa saker. Och i den debatt som varit och fortfarande är känns det som att den enkla och fundamentala insikten saknas - det tar tid att förändra. Det finns inga snabba lösningar när det handlar om människors värderingar och beteenden - speciellt inte om det saknas en sjävlinsikt och vilja att förändra.
Någonstans i den grekiska folksjälen med rötter tusentals år tillbaka i tiden finns fortfarande bilden kvar från
antiken om Athen (läs Grekland) som världens metropol och atenarna, dvs de som styr och lever där är kulturens elit. Vilket världen borde förstå och inte minst respektera. Det vill säga - man är lite speciell.
Och vem av oss är inte ”lite speciell”?
Grekerna bor och är uppväxta i ett land med politiker och politiska partier som länge och till väldigt stor del ägnat sig åt olika former av korruption och svågerpolitik. De lättlånade pengar som den grekiska staten fick tillgång till genom medlemskapet i euron gick sällan till att bygga upp det gemensamma - utan blev istället ett sätt att sko sig själv och köpa röster och stöd från olika grupper, mer eller mindre förtäckt.
Där finns alltså en hel befolkning vars förtroende för politiker och den verksamhet de leder är obefintlig, näst intill fientlig. Grekerna har präglats ända in i benmärgen, från barndomen att inte lita på överheten i form av regeringen eller andra politiska instanser. Så klart att det får konsekvenser här på samma sätt som inom andra områden som t ex relationer och sexualitet. Det vi lär oss under vår uppväxt blir en viktig del av vår egen sanning. Så de krav som ställs från ”överheten” - i grekernas fall EU och omvärlden upplevs automatiskt som övermäktiga, orättvisa och inte minst fientliga - även om de i det här fallet var korrekta.
Med en sådan bakgrund i kombination med att vi människor har det så lätt för att blunda, vara offer och försöka manipulera och/eller försvara och rättfärdiga våra egna val (särskilt de dåliga), så är det lätt att förstå att reaktionen hos väldigt många av de greker jag mötte och i den lilla del av det grekiska samhället som jag upplevde blev:
Dont worry! Dom ska inte tro att de kan göra vad de vill med oss - låt oss dansa och ha det bra istället.
Och när en populistisk politiker som Alexis Tsipras utan bakgrund i de korrumperade partiapparaterna dyker upp och hötter med näven åt etablissemanget i form av banker, internationella låneinstetut, EU och de gamla politikerna - så skapar det även en möjlighet att göra som vi människor så ofta gör - nämligen att projicera.
Att projicera ut det egna eländet mot något utanför sig själv istället för att se, acceptera och basera besluten på det som faktiskt är, istället för föreställningar och önsketänkanden. Den vältalige Alexis som dessutom blivit premiärminister spetsade även till det hela med: Det var faktiskt tyskarna som var elaka för 60-70 år sedan, så egentligen är det dom som ska sättas åt. Det vill säga peka fingret mot andra och säga att det är dom som borde...
Det är så mycket lättare att välja det minst jobbiga alternativet - i alla fall i 30 graders värme…
Så jag kunde känna igen mig själv och så många andra i det som jag upplevde - och det jag samtidigt kunde se på ett nationellt och internationellt plan. Här var det en nation och ett folk som agerade. Att istället för att förhålla sig/mig till verkligheten som den faktiskt är - som i mitt fall var något så enkelt som att skriva - så valde jag något bekvämare. Visst hade jag kunnat skriva, om jag verkligen bestämt mig för det, även om det skulle varit jobbigare än vanligt i värmen. Men nu var det så enkelt att välja något annat. Och jag kan, om och om se samma sak i så många andra mänskliga sammanhang. Vi väljer oftast det kortsiktigt ”enklaste” alternativet. Vi försöker i det längsta undvika se vårt eget ansvar och sticker huvudet i sanden. Pekar på att andra och säger att det är deras fel…
Hur gör du?
PS. Det jag skriver här är i viss mån generaliseringar, mina personliga erfarenheter och självklart finns det andra bilder av det grekiska. Och jag noterar att hela eller delar av detta resonemang skulle gå att applicera på andra sydliga euroländer.
Om olika slags relationer, om hur vi kan ta större makt över våra liv, om vad som gör oss till människor och andra funderingar med enkla svar - not...
Nära relationer myntades av min exhustru Charlotte och mig för några år sedan - som handlade just om nära relationer. Det handlar om nära relationer och att nära relationer på ett medvetet sätt.
Det här är det första inlägget i en serie inlägg om relationer.
Sitter i halvskuggan på Zorba the Buddha, en bar i ena ändan av restaurang- och barstråket i den lilla byn Skala-Eressos på den grekiska ön Lesbos - precis utanför Turkiets kust. I den här trakten påstås poeten Sappho ha levt och verkat på antiken. Det mest påtagliga spåret av det är några statyer och ovanligt många kvinnor.
Jag kan höra vågorna slå. Från högtalarna hörs soft lounge-musik. Samtal på grekiska, engelska, turkiska runt mig. Större delen av dagarna är jag på ett retreatcenter,
Osho-Afroz, där vi just nu är ca 100 personer varav knappt hälften deltar i en tantra-kurs. De som är här kommer från Grekland, Turkiet, Rumänien, Marocko,
Norge, Australien, USA, Tyskland, Kina, Sverige, Spanien, Malta, Israel, Mexiko, Holland, Venezuela, Sydafrika - världens alla hörn. Många är bekanta eller känner varandra sedan tidigare - och det blir många fina återseendekramar. En del är här för att göra en specifik grupp/kurs och andra är här bara för att koppla av, meditera, umgås, älska, bada, leva...
Jag jobbar i köket några timmar varje dag, med den självutnämnda titeln DJ - förkortning av Dish-Jokey. Jag befinner mig mitt i livet, bland människor som också vill hitta och leva sin sanning och
rätt ofta kan jag trots det känna ensamheten, och på så olika sätt vilket är intressant. Ensamheten - en del av tillvaron som många av oss anstränger sig för att inte känna. Men om man tillåter den så är det en känsla som ibland är jobbig och ibland känns det bara bra. Och det får vara så. Jag bevittnar och noterar det som händer i mig. Jag stiger inte undan.
12 månader
Det har hänt otroligt mycket det senaste året. Min tillvaro har förändrats i grunden och inte minst har jag haft en hel del lärorika erfarenheter. Genomgående har det handlat om relationer av olika slag.
Relationen till mig själv, till min livspartner, till människor jag träffar under korta eller längre möten, till mina barn, familj och släktingar. Affärsmänssiga relationer i form av avtal. Alla är relationer - men är ändå så olika.
Jag kommer skriva några inlägg som handlar om relationer. Reflektioner över vår förmåga eller oförmåga att göra något bra av dessa relationer, hur rädslan ofta är en drivkraft och om möjligheten att påverka och förbättra just den förmågan genom att och låta kärlek och nyfikenhet få större utrymme. Kärlek och nyfikenhet kanske låter lite "corny" i somligas ögon. Och visst, kalla det något annat. Det handlar om den grundläggande känslan vi har inför vår egen tillvaro.
Relationer i vårt liv
Någonstans inser jag att relationer är en av våra viktigaste områden. Kanske det som gör oss till människor. Vissa relationer är helt och hållet formella och hålls uppe av regler som vi människor hittat på. Andra relationer är helt baserade på känslor som skapades i min historia och så finns det sådant som handlar helt och hållet om nuet och om närvaron. Vissa relationer är kopplade till blodet - dvs släktskap, eller etnicitet och kultur.
Intressant att var i ett land som Grekland just nu. Där det å ena sidan handlar om skulder, lån, återbetalning, ekonomi, genomförande, etc . Å andra sidan löften, attityder, samarbeten, stolhet, tillit, identitet, självkänsla, närvaro, historia, skuld, vilja - allt det där som påverkar relationerna....
När jag studerade filosofi för många år sedan så dök en fråga upp i ett samtal. En fråga som snart tog upp hela samtalet: Vad gör mig till människa? Och kanske det närmaste ett svar vi kom då var - att vara bland andra människor gör oss till människor.
Så vårt sätt att hantera dom olika relationer vi har i livet säger även något om hur vi förmår ta tag i de möjligheter som livet erbjuder.
Fundera gärna vad som är drivkraften bakom dina viktiga relationer. Vad är det som kryddar och styr dina relationer? Kärlek och nyfikenhet eller är det rädsla och kontroll? Du kanske inte vet att du kan förändra väldigt mycket själv. För innehållet i dina viktiga relationer är i väldigt hög utsträckning till vad Du gör dem till. Så - gör du det?
Om Grekland, Euro-krisen, den grekiska mentaliteten, vårt eget sätt att förhålla oss till det formella och att kunna få slappna av i en miljö där kärlek, livslust och nyfikenheten får blomma ut. Om att komma från ett välorganiserat och effektivt Sverige och möta den grekiska kulturen och mentaliteten.
Så då är jag i Grekland igen. För den 6e gången och 4e gången på just Lesbos. Det känns bra och inte minst är det varmt. Jag vill ha en temperatur där jag inte behöver fundera på om jag har tillräckligt varma kläder på mig. Som t ex i Sverige där jag större delen av året behöver ta på mig något extra, t ex en jacka, när jag går ut.
När jag landat tidigt på morgonen för ungefär en vecka sedan, tagit bussen in till Mytilini som är den regionala huvudstaden, så hamnade jag till slut på ett ställe jag kände igen. Jag behövde ett cafe som hade öppet, för att få frukost och en plats att slå ihjäl några timmar, innan bussen vidare till slutdestinationen på andra sidan ön. Av en händelse råkade jag hamna på nästan samma ställe som jag besökte tillsammans med Charlotte sista gången vi var här. Den gången åt vi middag kvällen innan vi skulle åka tillbaka till Sverige. Nu, var det morgon och jag fick bacon, chips, toast med skinka och ost och en latte.
Trots att klockan var tidigt på morgonen så var det varmt. Skönt för mig som är mera van vid att i alla fall ha på sig en jacka utomhus, särskilt i arla morgonstund. Men nu var den enda jackan jag hade med mig var nerpackad i min väska.
Något bord bort satt det tre grekiska äldre herrar och drack sitt morgonkaffe. Och sakta under morgonen som hann bli förmiddag innan jag var klar, insåg jag att jag hamnat på läktarplats. Framför mig var mötesplatsen för ett av de tusentals gubbgäng som finns i Grekland. Under förmiddagen kom och gick 15-20 ”medlemmar” i gänget. Alla äldre herrar som verkade känna varandra. Det skulle
varit väldigt intressant att ha förstått den konversation som pågick. Att höra vad de sa var inget problem - men min grekiska är begränsad till några få ord så jag fattade inget. Jag fick nöja mig med att studera spelet som pågick och försöka känna in energierna.
Högljutt och gestikulerande intog de sitt morgonkaffet. Några satt stilla och andra rörde sig, från den ena stolen till den andra. Somliga hälsades välkomna av alla, och andra på sin höjd fick en blick när de kom. Jag satt där och studerade under ca 3 timmar och bara två kvinnor fanns med på något sätt. Servitrisen och en kvinna runt 40 år, vars uppenbarelse och klädsel lika gärna kunnat placera henne på en nattklubb. Hon satt mest tyst, rökte, nickade åt någon då och då och drack någon sorts kaffedrink. Utan att veta så misstänker jag att gubbgängets hustrur var hemma och tog hand om hushållet och förberedde lunchen. Förmodligen är det den grekiska demokratin i ett nötskal, och här fanns ingen Angela Merkel… Den grekiska demokratin som sedan antiken handlat om fria och grekiska mäns förmåga att göra sig hörda och att argumentera logiskt.
Något annat jag noterade var att här gjordes morgonens inköp av framförallt grönsaker. Under några tillfällen dök det upp ytterligare någon gubbe, på sin moped med en fullpackad plastback fastspänd på ”pakethållaren”. Påsar med grönsaker bytte ägare och Euro lämnades över. Mopedbonden visste vem som skulle ha vilken påse. Squash, tomater och mjölk i 1,5 liters gamla vattenflaskor kunde jag notera. Ett intressant sätt att sköta dagens inköp av färkvaror, direkt levererade från bonden.
Kan tänka mig att ett återkommande ämne i dessa tusentals samtal som pågår över hela Grekland är
den överhängande Euro-krisen. Hur ska det gå med Grekland och Euron? Den kris som Grekland har befunnit sig i sedan de gick med i Euron har blivit allt mer tydlig. Under några år i början av medlemskapet i Euron har den ruttna grund som den grekiska staten och offentliga verksamheten bygger på kunnat döljas, men inte längre. De grundläggande problem med ineffektivitet och korruption som Grekland haft har aldrig åtgärdats utan kunnat döljas genom nya fördelaktiga lån. EU och de olika institutioner som t ex IMF som lånat ut pengar har aldrig satt ner foten på riktigt, utan man har hela tiden skjutit på ett avgörande beslut. Lite som ett chicken race - och varje gång har illusionerna och ”puckovärlden” vunnit - eftersom alternativet hade varit att se sanningen som den är. Att Grekland (och kanske några andra Euro-länder) antagligen inte skulle släppts in i detta samarbete, utan att man först gjort ”omöjliga” förändringar.
Idag styrs landet av en osannolik koalition mellan höger- och vänsterkanten som bara kan enas om att vara mot de gamla makthavarna och mot idéer kring överstatlighet som EU ibland får klä skott för. Ingen som vågar säga att huset måste rivas och en ny grund måste till. Ur mitt perspektiv verkar det enda positiva med den nuvarande regeringen att de inte varit lika insyltade i den vänskaps- och partikorruption som präglat tidigare ledarskap. Och än så länge har det grekiska ledarskapet inte kunnat förklara för grekerna att det är dags att bita i det sura äpplet. Istället har man har jobbat som offentlig verksamhet gjort och gör - även i Sverige. Ett tydligt exempel som jag minns var för kanske 15-20 år sedan, då en socialförvaltningen i Norrköping var tvungen att skära ner på sina kostnader.
Besparingskravet skickades ner i organisationen och resulterade till slut i att gamla på ett servicehus inte längre fick bullar till sitt kaffe. Så klart blev det rubriker i massmedia och till slut blev politikerna tvungna att backa från sitt besparingkrav…
Så när omvärlden (läs långivarna) kräver åtgärder och nedskärningar här i Grekland, så drabbas de som redan har det svårt. Den kortsiktiga strategin har - ur etablissemangets perspektiv - två fördelar:
Åtgärderna drabbar inte dem själva, dvs de beslutande och deras vänner, och sedan får den de krav som omvärlden ställer att framstå som omänskliga. Flera gånger under den senaste veckan har jag hört hur greker sagt att det är för djävligt att EU i allmänhet och tyskarna i synnerhet vill sätta åt de äldre och fattiga, dom som redan nu har en svår sits.
Det som går att se både på ett makro- och mikroperspektiv är ett klassiskt drag hos oss människor. Det är lättare att peka på dom andra och säga att det är dom som är dumma, det är deras fel - istället för att se och inte minst ta det egna ansvaret. Inte minst i ett land där idéen om samarbete i praktiken betyder att alla vill vara först och där ”man” i meningen det där måste man ta tag i aldrig får ett ansikte. Och i ett land där individualismen är en självklar utgångspunkt och ansvarstagande något som bara rör det som är "mitt".
Kanske är det just den här nästan omöjliga inställningen till tillvaron och livet i kombination med vädret, det historiska arvet, den dramatiska naturen och närheten till havet som gör att jag och många andra återkommer hit gång på gång. Här råder, bortsett från oron som den nuvarande krisen skapar, en grundläggande livsglädje och känsla av att ”det löser sig”. Det finns en frihet från effektiva myndigheter som lägger sig i och som ska styra och ställa i människors vardag som vi är vana vid i Sverige. Scootern jag får låna nu när jag är här är ett praktiskt och jordnära exempel. Antagligen är reglerna i Sverige och Grekland likartade när det gäller de formella krav som ställs på t ex ett sådant fordon. Scootern fungerar bra att köra med som jag gör, men skulle aldrig passera inspektion av en svenska poliskonstapel.
Kanske finns det något här som vi som kommer tillbaka till Grekland gång på gång, kan slappna av i, även om religionen och historien skapat och skapar beteenden och värderingar här som är "pucko".
Visst det går att skylla på värmen, men nog skulle det även i kallare delar av världen vara rätt skönt att ta en siesta på eftermiddagen? Att jobba lite mindre, att ha färre prylar, ha ett mera avslappnat förhållande till livet och alla regler hit och dit som välmenande intressen driver fram.
Ta bara den inställningen som svenska journalister ofta har när det har hänt något: Vem är ansvarig? Vem borde ha sett till så att det inte inträffade? Vilka åtgärder ska den som borde vara ansvarig vidta? Det i kombination med politiker som tror att de alltid måste ha svar på allt.
Och i all välmening och med ett gott syfte bygger vi ett samhälle som handlar om trygghet, som genomsyras av Jante, på bekostnad av vår lust, nyfikenhet, livsglädje och skapande. Ett samhälle med ett stort kontrollbehov och där att vara stressad, vara deprimerad och krascha in i väggen snart är lika vanligt som att köra en trygg Volvo.
Kanske är det så att här inser man att allt inte går att fixa, förbereda, förhindra och undvika. Eller så tänker de: det där är något ”man” borde ta tag i. Någon gång. Sen. Livet är fyllt av överraskningar och utmaningar, vissa svårare än andra och det blir som det blir.
Problemet med nuvarande situation och Euron är att grekerna bjöds in till fel sällskap, fick hjälp av övriga i klubben att ha lika stora spenderbyxor som övriga medlemmar och trots att medlemmarna visste, så lät de situationen fortsätta att förvärras tills den blivit ohållbar. Nu står de där med utlånade pengar till någon som inte har en chans att betala tillbaka.
Och hur det nu än är. Om jag skulle ställas inför valet mellan t ex den levnadsglade Zorba the Greek och den trygge Per-Albin Hansson, så är mitt val trots allt Zorba - även om det blir mindre tryggt och ordnat.
Så nu ska jag ta min scooter och åka ner till stranden för att ta ett svalkande dopp i Medelhavet!
Yamas!
Intressant...
Har just läst DN-artikeln som handlar om bråket mellan Ulf Lundell och hans dotter Sanna. Denna gång är det pappa Ulf som reagerar.
Sanna har skrivit en bok och någon har bloggat, om upplevelser från sin barndom. Pappa Ulf känner sig orättvist påhoppad och djävulsdansen är igång (som för övrigt Sannas bok heter). Och jag kan se något jag känner igen - från mitt eget liv och från det jag ser runt omkring oss. Något som är en viktig del av förklaringen till många av de problem vi upplever idag.
Utan att veta detaljer så känns det som att här finns några - kanske framförallt någon - som skulle behöva titta lite närmare på sig själv.
Det jag hakar upp mig på är viljan att försöka hitta någon sorts objektiv sanning, vilket egentligen inte har någon större betydelse så här långt efteråt. Det handlar om barnets upplevelse av en situation. Med barnets ögon, perspektiv, referensramar och position. Och vilken betydelse den upplevelsen får för barnets sätt att se på sig själv, sitt sammanhang och sin omgivning.
Jag minns en gång för många år sedan då jag fanns i en relation där hon hade med sig en son, som vid just detta tillfälle var 8-9 år. Denne son kom hem en dag från skolan och var helt uppriven. Han hade sett en person bli mördad i en skogsdunge på väg hem. Min första reaktion var så klart, att det måste varit något annat han sett. Men, han var så övertygad om det så jag bestämde mig till slut för att ta hans ord på allvar och jag ringde polisen. Polisen kom, vi åkte iväg till platsen för brottet - och där hittade vi ingenting.
Några dagar senare fick jag, av en händelse, veta att några äldre barn hade spelat in en film just där han sett "mordet" - och allt fick sin förklaring. Men fram tills dess så var hans sanning att han sett någon bli dödad - och att mördarna sopat igen spåren. Så klart att hans referensramar bland annat var sånt han sett på TV, och det vet vi alla, att mord till höger och vänster är vardagsmat. Om jag sett samma händelse så hade antagligen jag, med den erfarenhet och kunskap jag har, kunnat se att det var en filminspelning...
Med den kunskapen kunde jag bidra till att förändra hans minne av upplevelsen - ur hans perspektiv så var det det enda som faktiskt hade en betydelse.
Så tillbaka till den Lundellska historien. Den upplevelse av en situation som Sanna beskriver är förmodligen inte den objektiva sanningen - hon beskriver sin egen upplevelse av det som hände. Och det är den upplevelsen som har betydelse och minnet av den som sätter sina spår i Sanna - så länge som den får verka och leva utan att förändras. Och ju längre finns kvar - desto djupare sätter den sig. Bokskrivandet är antagligen ett av många sätt som hon använder för att bearbeta det där minnet och framförallt de slutsatser som den lilla tjejen drog utifrån upplevelsen. Slutsatser som påverkar världsbilden på många olika sätt - än idag som vuxen.
Att kommunikationen mellan far och dotter kan förbättras är tydligt, och så är det tyvärr i regel. Vi är dåliga på att kommunicera, vilket i sin tur leder till konflikter som vi dessutom är otränade på att hantera och den inlärda prestigen gör att vi istället för att försöka förstå varandra gräver ner oss i skyttegravarna... Trist, vanligt och en förklaring till många av de problem vi upplever, både i stort och i smått, när det gäller människors relationer.
Och eftersom vi befinner oss i midsommartider så har vi en förklaring till många av de bråk som uppstår just denna helg. Familjen samlas, mycket alkohol och scenen är upplagd för att eländiga minnen från historien ska få kliva fram och spela huvudrollen.
Visst går allt detta att förändra, men det kräver vilja, mod, kunskap och inte minst - träning.
Glad midsommar! Typ...
PS. Jag skulle kunna illustrera detta fenomen även med det som just nu utspelas mellan t ex Grekland å ena sidan och EU, framförallt Tyskland å andra sidan. Men mera på ett makro-plan...
Några reflektioner såhär när jag lämnat min Helsingborgstillvaro, mitt tonårsrum - eller väntrummet - som tiden från april fram tills nu känts som. Reflektioner kring att fråga om hjälp och om olika utmaningar och annat jag ställs inför. Att vårt sätt att se det vi står inför nästan alltid går att se på fler sätt.
Det känns skönt att ha kommit iväg. Att inte längre stå och trampa, liksom hästarna i en tävling innan dörrarna öppnas. Visst finns det saker som krånglat men nu har dörrarna öppnats!
Först jag vill även passa på att tacka Lars Hjulström - min ”hyresvärd” sen början av april. En kille som jag lärt känna de senaste åren och som jag är väldigt glad över att ha fått lära känna.
Det hus Charlotte och jag, hade i Malmö skulle säljas och mäklaren trodde att om allt gick bra, så skulle överlämnandet ske i juni… Nu gick allt väldigt bra (?). Huset såldes redan innan första visningen och överlämnandet skulle ske sista mars istället vilket satte mig lite på pottkanten, eftersom jag tänkt åka till Grekland först i Juni. Vad skulle jag bo nu???
Så kom jag att tänka på Lars som jag visste bodde själv i en villa i Helsingborg. Varför inte fråga om han har något ledigt rum? Det kändes lite jobbigt att fråga, men jag ställde frågan - och efter några sekunders betänketid var svaret, ja!
Samma Lars, dök upp igen, då Charlotte och jag skulle köra hennes flyttlass till Stockholm i början av mars. En uniformerad och motorburen konstapel vinkade in oss från motorvägan och visade vad en ”kontrollplats” utmed motorvägen användes till (något som jag för övrigt funderat över många gånger). Vår lastbil var för tungt lastad, så det blev böter och en kommendering att lasta av om vi ville fortsätta… Eftersom vi var utanför Helsingborg och den enda person vi kände bra där var Lars, så chansade jag och ringde. Återigen kunde jag känna det där motståndet - till att fråga någon annan om hjälp. Kan du komma och hjälpa oss att hyra en lastbil till, var tanken…
Och hur stor är chansen att någon som jobbar är hemma, en torsdag, mitt på dagen?
Jodå, Lars råkade vara hemma - och innan jag hann fråga om hyra lastbil så erbjöd Lars oss sin bil och tillhörande släp - eftersom han ändå inte skulle använda dom på några dagar.
Så, tack Lars för din gästfrihet och ditt sätt att ställa upp för mig! Och dessutom är jag tacksam över de återkommande små samtal kring livet och dess olika utvecklingar och utmaningar vi haft under sen början av april.
Så jag kom hit till Lesbos igår morse, en jobbig resa som tog sin tid. Väntan på
flygplatser som främst är designade för att man ska gå omkring, äta och köpa prylar - inte för att vila och slappna av. Planet landade 0620 och efter en kort bussfärd var jag vid 7-tiden inne i Mytilini, den regionala huvudstaden. Jag var svettig, varm, trött och hungrig. Klockan var tidigt på morgonen, och dom som känner mig vet att det inte är min tid på dygnet. Sovit 2-3 timmar de senaste 2 dygnen och på ryggen hade jag en stor ryggsäck och på framsidan en mindre. Jag hade precis blivit avsläppt av en grinig busschaufför som inte blivit gladare över att jag inte hade jämna pengar till bussbiljetten. Och jag visste inte vart jag skulle ta vägen för att hitta något café som kunde servera mig en frukost. Det var nästan så jag tyckte synd om mig.
När jag går genom en stor parkering, hör jag en babys gnällande. Och så ser jag ett litet ”läger” där på trottoaren, vid parkeringen. Det slår mig att Lesbos är en av de öar som ligger ”bra” till för dom som flyr från fasorna i Syrien. Och jag minns även att jag sett uppmaningar på Facebook från människor som lever och verkar på Lesbos, om att olika slags hjälp behövs för att kunna ta hand om den flyktingström som drabbar den här delen, som är en av EU:s gränsposter åt Syrienhållet.
Plötsligt fick jag även en förklaring till de människor jag från bussen sett komma gåendes på vägen mot Mytilini. Människor som kommit i land och nästan alla hade en liten ryggsäck med sina enda ägodelar. När jag plötsligt insåg det så förändrades min inställning. Jag insåg att även om jag gick omkring med en ryggsäck, kände mig ensam, svettig, trött - så var det ändå ett val jag själv gjort.
Jag befinner mig på en resa på väg TILL något - till skillnad från dom människor jag sett nu - som befann sig på väg BORT från något som inte bara är en känsla, utan en fråga om död och terror. Från att nästan ha tyckt synd om mig själv förvandlades känslan i mig till någon sorts tacksamhet över att min utmaning bara var att hitta ett café som kunde servera mig något att äta och en latte. Jag visste ju att jag var påväg till ett ställe där jag skulle bli mottagen, även om förutsättningarna är helt andra än dom jag blivit van vid.
Så Lars, ännu en gång: Tack för din vänlighet och villighet att hjälpa mig - och att det även skedde utan att ge goda råd om hur jag borde göra. Och jag fick tillfälle att träna - ännu en gång - att jag faktiskt kan fråga människor om hjälp när jag behöver. Något som jag och många med mig har svårt för. Den enda risken jag tar är ju att få ett nej - och det kan jag faktiskt leva med - till skillnad från de personer jag såg under min morgon igår. Och att behöva, inte alltid måste vara stort, dramatiskt och livsavgörande.
Jag vet att det är något som jag kommer behöva träna mera på eftersom vissa saker tar lite längre tid att lära sig, att verkligen få in i kroppen. Annars vet jag hur lätt jag undviker att be någon annan om hjälp och att jag ibland kan uppleva det som att tillvaron är sååå jobbig, när saker inte blir som jag tänkt.
Och jag har ännu en gång blivit påmind, att vi kan nästan alltid kan lyfta oss lite i nacken, se den lite större bilden och att inse att vi kan välja vårt perspektiv. Man måste inte vara flykting från ett krigshärjat område för att det ska kännas ok om
att be om hjälp. Det är ok, även om det jag behöver är betydligt mindre dramatiskt än att fly från död och terror. I grunden är vi alla likadana som ibland kan behöva en hjälpande hand, och i de situationer jag än så länge befunnit mig i - så skulle ett nej inte betyda att jag t ex riskerar att dö. Och när jag ser och förstår vilka utmaningar som andra mera avlägsna - men fortfarande - bröder och systrar har, så kan jag känna tacksamhet över att de alternativ jag väljer mellan ändå handlar om hur bra jag ska ha det.
Ops! Plötsligt kom jag på - det är midsommarafton - vilket inte märks av här.
Kanske för vi har ett annat perspektiv?
I vilket fall som helst: Grattis på midsommarafton!
Yes it feels strange... The last 6 months has really been a change, and I guess that it takes a while to get accustomed to my new life, and myself. Going from: married, house owner, event organiser, living in Malmö to... Hmmm - just me? Yes, that is strange.
The biggest change, or at least the most profound change is going from being part of a WE, to being just a "me". It's not that I thought of we all the time, but it was there. It gave life a certain shade - and that shade is gone. That feels strange, different, interesting and there is also sadness. Maybe sadness of loosing some of my dreams
There is a sadness in it. A sadness of loosing a lot of things that used to be important to me. Ok, maybe I did not loose it all - a lot of it was of my own choise.
 |
| Foto Erika Gerdemark, Copyright Kungahuset.se |
Om förändringar i relationen till en annan person...
Carl-Philip och jag, lika och så olika.
Och slutligen några ord på vägen, från en man med viss erfarenhet, kunskap och träning - till en någorlunda nybörjare.
Idag den 13 juni kommer vara en väldigt speciell dag i Carl-Philips och även i mitt liv. En dag vi kommer att minnas. En dag som handlar om stor en förändring i relation till någon annan.
Där satt jag och körde tillbaka till Helsingborg från Malmö. I radion kunde jag höra referatet från prinsens bröllop. Han hade precis kommit in i Storkyrkan och radioreportrarna sa flera gånger: Han ser så lycklig ut. Så klart, annars vore något väldigt fel. Han är en man som ska gifta sig med den person han älskar. Tyvärr råkar han ha hamnat i en taskig sits, så allt sker inför en jättestor publik som bevakar varje sekund och han har säkert inte kunna bestämma särskilt mycket själv.
Själv satt jag i efterdyningarna av att lämnat Charlotte vid stationen i Malmö. Nästa gång vi ses är antagligen först om 3 månader, på en liten ö i Grekland. Så länge har vi inte varit utan att träffas sen 2003. Nu har vi skilt oss på alla formella sätt och i praktiken - hon bor i Stockholm och på onsdag sätter jag mig på ett flyg ut i världen - utan att vara riktigt säker på vad som kommer hända.
När jag satt där i bilen, med tårarna rinnande nedför mina kinder, så kom jag att tänka på den gång för nästan 12 år sedan. Då Charlotte och jag gifte oss. Bara något 10-tal mil längre norrut än där jag var idag. Så olika jämfört med Carl-Philip. Ingen visste att vi skulle gifta oss, det blev en överraskning för alla, även för våra barn som var med. Ceremonin skedde vid en ruin, på en halvö i en liten skogssjö och vi var omgivna av näckrosor. Jag minns vi hade rosa flipflop på oss... Tänk så olika, men ändå så lika, prinsen och jag. Två män som skulle manifestera sin kärlek, träda in i äktenskapet - och även jag var väldigt lycklig - fast våra arrangemang och omgivande förutsättningar lite olika.
Så där satt jag alltså i bilen, och kunde höra om tillfället då de skulle träda in i sin gemenskap och visa världen sin kärlek. Jag satt där i bilen - både bildligt och bokstavligt på väg bort från den gemenskap som jag befunnit mig i. Visserligen har nedmonteringen av densamma pågått sedan sent i höstas - och idag var kanske det i praktiken största steget. Fram tills nu har vi ändå setts varje månad. Och oavsett vår formella status och geografiska distans, så kommer Charlotte alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta.
Men, då jag satt där så det var verkligen märkligt att dels känna allt det där som är kopplat till vår förändrade relation. Sorgen, saknaden, förlusten och samtidigt höra att just nu var en annan man på väg in i det jag har lämnat nu. Men jag kan tänka mig att det han kände var sånt som gemenskap, vi-et, glädjen, det gemensamma projektet och den obeskrivliga lyckan.... Känslor som jag kände för 12 år sedan. Så den 13 juni 2015 kommer vara en speciell dag i både prinsens och mitt liv. En dag som handlar om att ta ett stort steg i relation till en väldigt viktig person i våra olika liv.
Några ord till dig Carl-Philip...
Och jag vill passa på att ge Carl-Philip några råd på vägen. Från en man som har erfarenhet från 2 äktenskap och ett gäng relationer. Från en man som jobbat mycket med mig själv, min "inre ryggsäck" och mitt "inre barn" och jobbat tillsammans med många människor kring relationer av olika slag. Och kanske kan han behöva höra det mer än andra, eftersom han är i sin egenskap av prins, till stora delar ett resultat av pucko-världen - i kubik.
För dig som inte vet vad jag menar med pucko-världen så är det resultatet av alla de idéer och tankar som vi människor hittat på. Alla uttalade och outtalade regler, rädslor, traditioner, etikett, etc... Och i sammanhang där det finns kungligheter finns det dessutom massor av uppträdanderegler, som inte gäller i min närvaro.
För han, liksom vi andra har t ex rött blod, blir förkyld, ledsen, besviken, svartsjuk, glad, kåt och stolt. Han liksom vi andra känner skam och skuld. Och allt det här har han med i sin "inre ryggsäck" när han möter sin Sofia - på samma sätt som jag haft min ryggsäck då jag mötte Charlotte. Han liksom vi andra har fått en massa erfarenheter under sin uppväxt som gör att han ser sig själv på ett visst sätt - och det gäller oss alla.
För i grunden är Carl-Philip inte mer än en snubbe som fyller 40 om några år och idag har han manifesterat sin kärlek till Sofia - vilket inte märkvärdigare än det Charlotte och jag gjorde för snart 12 år sedan. Men till skillnad från dom allra flesta andra så har Carl-Philip växt upp i en miljö där det finns en mängd regler för hur tillvaron ska vara och betraktas, helt oberoende av vem Carl-Philip är och vill. Det vill säga - puckovärldens regler i kubik.
Så det jag vill ge dig - och här vänder jag mig direkt till dig Carl-Philip - är några ord i samband med en manifestation som denna. Ha dom med dig - jag tror att du kan ha nytta av dom - jag skulle ha haft det - om jag vetat och förstått dom då:
- Var sann mot dig själv och hör den där inre rösten, även när den säger något annat än vad omgivningen vill. Var sann redan från början av relationen - tro inte att det blir lättare sen.
- Du har 100 procents ansvar för relationen.
- Lär dig om dig själv, det som är just ditt "elände" i din inre ryggsäck - och ta ett eget ansvar för det.
- Du kan inte förändra din partner - däremot kan du påverka dig själv.
- Kommunicera! Det betyder att verkligen lyssna och att säga det som är viktigt för dig - även om du tror att Sofia kommer reagera negativt. Ta risken!
- Träna på att vara närvarande, att inte kastas in i reaktioner och beteenden som har sina rötter i historien och som hämtar sin energi och riktning från vårt "inre sårade barn".
- Var kvar i relationen, bara så länge som du kan höra och känna ditt JA till Sofia.
- Undanhåll inget - var hellre överdrivet ärlig mot Sofia.
- Sexualiteten ÄR viktig. Både din och hennes - så låtsas inte! Den som kommer förlora på det är du själv, Sofia och er relation.
Carl-Philip, om och när du några frågor eller funderingar så är du välkommen att kontakta mig. Kanske jag kan ge dig något ord på vägen och ge dig någon bra träningsövning att göra. Eller så kanske du inser att det nog skulle vara bra att få träna lite på att ta bort en del av det som pucko-världen prackat på dig under ditt liv.
Nu ska jag fortsätta packa mina saker - på onsdag ska allt vara borta och rensat. Några kartonger kommer jag förvara här i Sverige, resten hamnar i den packning jag tar med mig.
Ett fyrfaldigt leve för kärleken!
Den leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Charlotte skriver på sitt fina sätt om vårt avsked här.
Det senaste halvåret har jag fått möta en del av mig som står handfallen, är rörig och det som ska ske går sååååå långsamt. Det blev väldigt tydligt i samband med att vi skulle ut ur huset på Reginavägen nu i våras. Och det blir återigen tydligt för mig nu när jag ska packa det jag ska ha med i min resväska och resten ska in i några få kartonger. Trots den avsevärda skillnaden från förra gången så blir det samma sak. Rörigt och låååångsamt.
Ännu tydligare blir det när jag ser Lars, min temporära hyresvärd, som ska tömma hela sitt hus - eftersom han ska flytta. Det går effektivt och snabbt. Jag hinner knappt ta en kopp kaffe så har han tömt, rensat, lastat in… Imponerande. Och jag står bara och petar med mina pinaler.
Märkligt, eftersom jag t ex har planerat, organiserat och genomfört arrangemang med flera hundra deltagare. Och visst hade jag haft medarbetare som hjälpt till vid själva genomförandet - och då har jag stått för förberedelser, planering och struktur.
Eller då jag bestämde mig för att bygga en trädgårdsdamm - utan någon som helst tidigare erfarenhet eller kunskap inom området. Jag klurade ut hur jag skulle göra, fixade material, bar, murade, putsade...
Eller den gången jag förvandlade en tvåvåningssäng till en konstnärlig hångelsoffa som vi hade på vår altan.
Men så kommer det till att rensa och sortera mina egna prylar - då blir jag mer eller mindre handlingsförlamad. Och jag är förvånad.
Tja - vad vill jag då ha sagt med det här?
Ja en sak är att reflektera över hur jag själv är i vissa sammanhang och speciellt när jag få möta en sida hos mig som jag inte alls är imponerad av - tvärtom. Och det är bra att se sina egna brister ibland. Men viktigare är den tydliga insikten om hur viktigt det är att skapa ett samhälle, organisationer och sammanhang, där vi kan ta tillvara på varandras olika och unika egenskaper. Att skapa en anda där vi utgår från att vi alla är olika och att vi alla har saker som vi är extra bra på - och att det även finns sådant som andra gör mycket bättre.
Och jag inser även att det ena inte är bättre än det andra - när man tar ett steg tillbaka och betraktar tillvaron. Vi behöver en mångfald inom alla områden. För att nu återkomma till hyresvärden Lars, så har vi haft många tillfällen att prata om och reflektera över livet och om oss själva. Och i våra samtal har vi gång efter annan kunnat konstatera hur olika vi människor är. Att vi har mycket att lära av andra - eller i alla fall att vi
June 17 I will take off. Leave Sweden and the life I have lived here. I will step in to a dance with life - to see what it has to offer. Until September I will be surrounded by warm weather, the Mediterranean - or more precise - I will stay on the island named Lesbos. My idea right now is that I will stay there to the middle of September - when I leave for the ISTA core gathering on an other greek island. After that I will go to Japan, to visit my son, and to explore the japaneese culture and life. So one major reason for Japan is obvious, but why Lesbos? Several people has asked me - so here I will lay it out.
This will be my 4th visit to that island, and to the same place. To the small village Eressos, on the south west part of the island. It's an island that probably is most famous for a woman who is supposed to have lived there around 600 B.C. Her name was Sappho and was a great poet in her own time, and it is said that she, just like me, liked women. If you don't know how the word lesbian came to be - it comes from the name of an old ancient Greek dialect - Lesbian - that Sappho, amongst many others, used in that time.
So in that there are a few important factors on answering the question: Why Lesbos? Women, art, the weather - and also the policy of not turning the island in to a tourist-spot, like other greek islands (Rhodes and Mykonos).
But the major reason is that there is a retreat called Osho Afroz, and thats a place where I spent 3 summers together with my ex-wife Charlotte, working as assistants to two wonderful and very skillfull Osho therapists, Premartha & Swarup. So this retreat, situated among olive trees and surrounded by volcanic mountains and low hills will be my home during this summer.
It's a very special place. Simple, a bit chaotic, very loving, in many ways very greek, and in end it all comes together in a very beautiful way. They offer many different groups and processes, and the visitors come from all over the world.
So, after a lot of un-rewarded work during 2014, going through a divorce, selling our house and dealing with the question: Where am I going to live and work?
The answer came to me one night: Dance with life, and start it all in Afroz and on the island Lesbos.
I will do some work there as a volunteer and also give sessions - just like I have done here in Sweden.
And I'm also exploring the possibility to do some kind of events in the nearby village, Skala-Eressos. A small village located next to the sea and with one of the best beaches in the Mediterranean. And I know that I will meet a lot of interesting and life-embracing people, and in those meetings magic might happen, new doors and opportunities will open up. And I will not have any strings attached - holding me back - but my own imaginary ones...
So - if you still are making up your plans for this summer - check it out - it will be a great experience, probably a major event in your life. A friend, whom we recommended to go there, later said: Why didn't you tell me this before?!!! At the moment I know a couple of persons coming down from Sweden - and there is space for more. And when you get there we will have a chance to hang out, have fun, have a good laugh, enjoy and explore what life has to offer.
Now, any questions on: Why Lesbos?
Nu får vi väl för helvete ta ett steg fram!
Jag blir så besviken och trött på att vår svenska kultur har så svårt för i att stå upp för individens frihet. Det som vi kallar för mänskliga rättigheter. Att vi är så djäkla fega, eller svaga, eller vad det nu är - så vi inte klarar av att stå upp för självklarheter - även då det innebär att olika grupper eventuellt känner sig upprörda. Jag är verkligen trött på vår oförmåga att som kultur och nation förstå det som händer och att stå upp mot fundamentalismens kvävande skugga som sakta och breder sig ut sig, över oss som vill leva våra liv utan massa pekpinnar och outtalade regler. Även här på hemmaplan - i vardagen.
I vår kulturs iver att undvika konflikter och meningsmotsättningar och i vårt samhälles oförmåga att vara tydlig - så tillåter vi gång på gång att den där skuggan nafsar på vårt lillfinger, utan att förstå att dess mål är att ta hela handen, och om vi motsätter oss det, även ta vårt liv. Idag ser vi det tydligt i t ex islamiska statens kölvatten, och vi har gång på gång sett det i mänsklighetens historia. För fundamentalismen - i olika skepnader - växer sig starkare också i vår lilla del av världen. Även om det inte är lika tydligt och dramatisk som i t ex Syrien, Irak eller under de medeltida korstågen. Det finns mängder av exempel - och den välmenande och/eller fega attityden leder till att vi står där med något obehagligt som har vårt lillfinger i munnen - och vi vågar inte säga ifrån. För då skulle vi ju kunna bli beskyllda för att tänka på oss själva - och det vill vi inte!
På samma sätt som demokratin är något som vi varje dag behöver försvara, så gäller detsamma för vår individuella frihet. Vi som samhälle och som kultur behöver förstå hotet och hur det smyger sig på oss. Och vi behöver tydligt sätta ner foten!
Mot fundamentalisters idéer - oavsett om de hämtar sina argument ur bibeln eller koranen eller ur en diffus rädsla.
Mot dom som påstår sig ta ansvar för andra - för de kan bli upprörda.
Mot dom som anser att deras idéer ger dom rätt att bestämma över mig, dig eller till exempel Zeliha Dagli i Husby.
Det handlar om markera och manifestera rätten att få vara dom vi är. Och rätten att få leva ut dom vi är - så länge som vi håller oss inom de mänskliga rättigheterna. Även om t ex grannen, byråkraten, politikern, prästen eller imamen blir upprörda. Även om det bryter mot någons eller någras idéer om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt beteende. Och tydligast blir dessa pekpinnar och kvävande skugga kring könsroller, relationer, sexualitet, våra kroppar - om det de säger ”inte passar sig” - även om det inte är olagligt.
Det finns mängder av exempel på hur dess förminskande effekter smyger sig på oss.
Senast igår hörde jag en kvinna som sa: När jag växte upp så var det ok att gå utan bikinitopp på stranden. Idag har unga tjejer handduken med sig in i bastun - för att skyla sig. Vad är det som hänt?
Jag har hört liknande funderingar från många andra och jag ser unga killar stå med badbyxor i simhallens dusch.
Ett annat väldigt bra/sorgligt exempel utspelade sig för nästan ett år sedan, då Stiftelsen Malmö Sommargårdar bröt ett avtal - som fick väldigt stora konsekvenser för deltagarna och för oss som arrangerade. De var rädda för vad andra skulle kunna tycka om en kärleksfestival som Charlotte och jag jobbat ett drygt halvår med.
Och det som idag gav mig impulsen att skriva detta inlägg, var Zeliha Daglis debattartikel om hur fundamentalismens mörka skugga sprider sig i Husby. Men tyvärr är min upplevelse att dess utbredning är betydligt större än så - även om det inte alltid är uppenbart och än så länge mera urvattnat. Det här är bara några exempel...
Vårt samhälle har en oförmåga att klart och tydligt stå upp för friheten i praktiken och i vardagen. Vilket även skapar ett utrymme för olika grupper och politiska rörelser att kanalisera människors frustration in i idéer som är rasistiska, nationalistiska och som i sin förlängning lika fundamentalistiska och pucko - som de idéer och värderingar som de kritiserar. Men eftersom det sker i en "ansvarstagande" blå-gul klädsel så blir det svårare att se.
Jag kan rent tekniskt förstå att vi har svårt att göra så mycket åt de rädslobaserade värderingar och normer som sexualitet och den nakna kroppen skapar i USA. Vilket i sin tur får genomslag i mötesforum som till exempel Facebook. Värderingar som via olika slags medier påverkar oss i en fundamentalistisk riktning. Jag kan förstå det, även om det är totalpucko.
Men när det gäller sådant som sker i Sverige så kan vi försöka göra något mera medvetet och långsiktigt för att påverka och minska effekterna.
Jag tycker att betydligt fler borde markera och säga ifrån. Särskilt politiker, opinionsbildare och andra viktigpettrar - som säger sig vilja försvara den individuella friheten - skulle ta ett större ansvar och även våga göra så i praktiska handlingar. Att ta ett kliv fram - på det sätt som så många av oss på gräsrotsnivån gör varje dag. Vi försvarar och försöker manifestera den här friheten även om det kan innebära att någon med mer eller mindre tydlig religiös paketering blir upprörd, eller om det är en kommunal stiftelse som tar på sig uppgiften att ta ansvar för andras oro, eller det är ett politiskt parti som säger något diffust om nationalism, tradition och gemenskap. För värderingar och normer bekräftas i alla våra vardagshandlingar, i det lilla. Och inte minst så är det där de får ett genomslag om skuggan tillåts breda ut sig.
Det jag kan uppleva är hotat - och som Zeliha tar upp - är friheten och rätten att kunna vara dom vi är i verkligheten - inte dom som andra tycker att vi ska vara. Med verklighet menar jag det som beskrivs i humanism och mänskliga rättigheter och vars yttersta mål är att låta miljarder olika slags blommor få finnas på ängen - även dom som några kanske ogillar. Det är grunden för ett samhälle och en kultur som försvarar och främjar mångfald, nyfikenhet, öppenhet, förändring och utveckling.
Så fundera på; Nästa gång du känner att någon börjar nafsa på ditt lillfinger - vad tänker du göra då? Alltså rent konkret?!
Suck - ibland blir det bara för mycket...
Ännu en gång noterar jag hur människor är feltränade och vilka stora konsekvenser det kan få. Djäkla tur att schlagerfestivalen inte var i Albanien - i alla fall för Schlager-Måns. Och synd på så rara ärtor...
Den senaste månaden har jag tittat ovanligt mycket på film. Jag liksom befinner mig i "väntrummet" till livet kan jag känna ibland. Och det kanske inte så konstigt med det som skett de senaste 6 månaderna. Och jag väntar ju faktiskt på att åka iväg - 17 juni...
Så lite på måfå har jag tittat på filmer - via nätet. Och eftersom jag inte vet vilka filmer som är bra - så blir det verkligen vad som helst. En utgångspunkt är att se populära filmer - om inte annat så har många andra valt just den filmen - och det säger alltid något.
Och jag förvånas verkligen över hur mycket skit det finns, med; stereotypa roller, förutsägbar story, svart/vitt, "det goda" försvarar sig mot "det onda", macho och skönheten, kärlek/flirt, heder/skam - allt det där och lite till i regel presenterat i en action-film-förpackning.
Jag ska erkänna att rätt många av den senaste månadens filmer som jag börjat titta på aldrig når slutscenen. Jag stänger av och fokuserar något annat. Av flera anledningar - här är två: Jag kan använda tiden på ett betydligt bättre sätt. Den anledningen är enkel.
Den andra anledningen är betydligt krångligare. Kanske... eller inte.
Se en film (t ex någon av de filmer jag sett nu) som en informationsbit. Andra informationsbitar är t ex tidningar, böcker, sagor, ceremonier, skvaller, musik, ritualer, traditioner, bilder, reportage... Gemensam för allt är att det är skapat och presenterat av människor samt att de som gjort filmen har en förhoppning att det ska upplevas av andra människor. Helst så många som möjligt.
Små, små bitar av information som genom sin mångfald fått ett starkt genomslag i vårt eget sätt att tänka, i våra normer och värderingar. De kommer som filmer, sagor, symboler, tidningar, TV-serier, reportage, bilder... Alla är informationsbitar/berättelser vi får på olika sätt - hela tiden. Berättelser som bär på vissa värderingar och ideal - ibland väldigt tydligt och ibland svårare att identifiera. Men de är idéer som till slut får en betydelse i vår tillvaro. Sakta, sakta skapas våra värderingar - eller som jag brukar kalla det - vår privata regelbok. Den som talar om för oss hur vi ska vara, vad som är gott/ont, rätt/fel, bra/dåligt, etc... Det börjar redan i spädbarnsåldern. Ett barn har ju inte en aning om hur saker ska vara, och mamma och pappa har ju rätt, och storasyskonen, och inte minst fröken. Och i tonåren så blir i regel gängets värderingar även mina. Gemensamt för alla dessa idéer är att de kommer från någon annan än mig själv - och att jag även tränas upp i att i första hand lita på andra. Att det är andra som har "ansvar" för att jag mår bra, och att jag har ansvar för hur andra mår.
Och har du tänkt på att värderingar är något vi människor har hittat på. Det finns (enligt mig själv) en hel del värderingar och normer som lika gärna hade kunnat vara helt andra. Sen finns det nog en del värderingar som nog blir mer eller mindre lika oavsett kultur eller historia eller religion.
Eller så kanske du har noterat att schlager-Måns fått rejält med skit och hot för något han inte visste att han gjorde - och som han kanske inte har gjort. Fast många tror att han har. I somligas ögon har Måns kanske gjort något som är lika allvarligt, som en del tycker att karikatyrerna av Muhammed är.
Jag brukar ibland peka på att det är de små sakerna vi ska titta på när det gäller förändringar vi vill göra - ofta med oss själva.
Den här handlar det om hur våra värderingar påverkas - i smyg, utan att vi tänker på det.
Och så handlar det även om att en kändiskvinna vill att en känd man tafsar på hennes stora bröst. I TV!
Eller?
Vad tror du?
Här är ett intressant exempel på hur vi med små - nästan osynliga steg - blir påverkade i viss riktning när det gäller våra värderingar kring kropp, sexualitet, beröring, närhet.Det är från AB's web-TV och handlar om något som skett i TV-programmet Lets dance där programledaren har på något sätt råkat beröra en av de deltagande kvinnornas bröst. Själva klippet är drygt 1 minut.
Inslaget är väldigt litet och passerar säkert obemärkt förbi för många. Men eftersom samma värderingar kommer förpackade i olika skepnader, så träffas vi alla - förr eller senare. Tänk dig att vi blir fullständigt överösta av den här sortens information - och det påverkar oss... Och tyvärr ser jag mer och mer problemet med media som inte fattar vad som sker.
Jag påstår att; i det här fallet är det tyvärr "rädslan" som stärks - och några till förminskar sig själva. Just one baby-step...
Om detta inslag vore ett enda "sandkorn" så skulle det inte ha någon betydelse, men om vi samtidigt inser att den stora Saharaöknen i Afrika består av såna små betydelselösa sandkorn, så inser vi snabbt att många såna här små sandkorn verkligen kan påverka ordentligt...
Titta och fundera gärna på:
• Hur påverkar detta våra värderingar kring kropp, beröring, sexualitet, närhet?• Vilken är den värderingsmässiga utgångspunkten för själva inslaget? (rätt/fel? bra/dåligt? gott/ont? etc..)
- • Om du tänker dig att alla producerade kombinationer av text, ljud och bild är ett budskap från någon annan. Vilket är det budskap som detta klipp ger dig?
- • Varför är det ett av de mest sedda inslagen? Det har delats på Fb minst 450 gånger...
- • Varför väljer AB denna utgångspunk för klippet? (Med tanke på Books reaktion så skulle AB kunnat välja en helt annan utgångspunkt.)
- • Ingen av de som faktiskt var inblandade i själva händelsen verkar vara särskilt berörda, så AB spenderar resurser på att gräva vidare...
- • Du kanske har fler intressanta frågeställningar som du ser?
- • Så; Hur påverkar detta våra värderingar kring kropp, beröring, sexualitet, närhet?Och i det här fallet är det tyvärr "rädslan" som stärks.
PS. I ingressen och i valet av bild i det här inlägget använder jag mig precis av samma teknik som media - eller?
Jag fick några frågor... Hur mycket kan man älska? och så frågan: Är det lika bra att jag lägger ner - alla mina relationer går åt skogen.
Och jag har själv haft anledning att fundera kring det där med kärlek och relationer det senaste halvåret. Ja, lite mer än i vanliga fall alltså. Så det har alltså varit rätt mycket om kärlek och relationer hos mig. Jag har ännu inte svarat på dom där frågorna - eller rättare sagt - reflekterat. Eftersom det är väl det enda vi kan göra i förhållande till sådana frågor. Om frågor som handlar om människor och känslor, om den sortens frågor där svaren kan bli mycket oväntade.
Jag kanske ska börja med att försöka fånga. Lite i alla fall. Försöka fånga vad jag menar med kärlek. Så upptäcker jag hur krångligt det blir. För det finns ju en massa olika känslor som vi kallar för kärlek. Kärleken till hemlandet. Kärleken till äppelpaj. Kärleken till katten. Kärlek till sitt barn. Kärlek till medmänniskan. Kärlek till idrottskvinnan Snabba Stina. Kärlek till viss musik. Och inte minst - Kärleken till sin partner. Vi beskriver allt som kärlek - men nog väcker det lite olika saker i dig? Eller är de alla ett uttryck för en och samma sak - men de tar sig olika uttryck beroende på en massa olika saker.
En egenskap jag kunnat se med kärleken är att den inte tar slut. Faktiskt verkar det som att ju mer man slösar med det - desto mer kommer det.
Då kastar jag mig in i företagandets avigsida - administration och redovisning. Det som 99.99 procent av alla verksamheter INTE ska ägna sig åt. Egentligen... Det mesta av det där handlar om att staten ska kolla oss - och det är vi själva som får betala för övervakningen också. Fick en bunt frågor från banken som de ställer i ett led i att försvåra pengatvätt. Utgångspunkten för frågandet var antagligen att det är en nyföretagare som de pratar med. Själv har jag harvat i egenföretagarvärlden sen mitten av 80-talet. Så en del av frågorna blev lite fåniga...
Det kommer verkligen bli en utmaning för mig att hålla den ordning som behövs och redovisa rätt saker i tid - jag vet det sedan tidigare. Så klart kommer jag ta hjälp, men ändå så känns utmaningen. Jag har verkligen ett problem när det gäller ekonomisk administration, både då jag ska få pengar eller betala ut pengar. Något i hanteringen väcker starka känslor av oro. Nästan alltid helt obefogat dessutom. Men lik förbannat finns den där och bidrar till att jag prioriterar annat - vilket ibland skapar problem (förseningsavgifter, ränta, förelägganden, etc). Så djäkla onödigt alltså!! Så det är dags att undersöka vad den "störningen" är, och inte minst - att jobba med en förändring eftersom nuvarande inställning skapar problem och obehag. Och det är dessutom något som följt mig länge, men tidigare har jag kunna undvika genom att "delegera" själva bemötandet och hanteringen. Tack alla ni som hjälpt mig. Nu ska jag göra mera själv. Bli vuxen? Hmmm - nja, det vet i fan om det handlar om det. Eller så är det just det som allt handlar om... We'll see...
Är du störd eller?
Något stör, jag undviker, beteendet påverkas, jag är.... Du kan prova att byta ut min störning mot din egen störning och se hur det påverkar ditt liv. Kanske har du flera "störningar" som påverkar beteendet? Vissa ämnen är särskilt bra för att få igång störningar - dessa är t ex sex, pengar och relationer. I det sociala livet så är dessa ämnen sådana att de är omgivna av olika regler - outtalade regler som man blir en del av under den egna uppväxten. Osmosis
Och hur mår du? På riktigt alltså, när du känner ända längst in. När du känner efter på platser du sällan besöker. Hur känns det när du tillåter dig vara med dig själv? Hur känns det i ditt kön? I din mage? I ditt hjärta? Skulle förvåna mig om du inte har några störningar, något som håller dig tillbaka... För vi har alla gjort resan genom barndomen - en resa som inte lämnar någon oberörd. Du kan ju alltid ställa dig frågan - hur kommer det sig att jag är just där jag är nu? Vilka händelser och erfarenheter ledde fram till att du befinner dig där du är nu? Vilka slutsatser om tillvaron drog du under din uppväxt? För det är under våra tidiga år som vi skapar en bild av oss själva och oss själva i den tillvaro vi befinner oss i.
Det går att förändra beteenden som vi tränat in i "pucko-världen". Beteenden tränas in för att skydda oss själva - problemet är bara att beteendet baserar sig på ett barns perspektiv för 10-70 år sedan. +/- några år. Och det som triggar igång det är - är vårt eget inre barn. Dvs det något i oss som en gång blev präglat.
3 april var min födelsedag - alltså en sån där dag som de flesta av oss firar en gång om året.
Jag vill tacka alla som uppmärksammade mig på bland annat Facebook. Tack! Om det är en sak som Facebook är bra för, så är det just detta. Så tack alla ni - det kändes bra!
Jämfört med andra födelsedagar, var denna en annorlunda födelsedag. För det är verkligen en födelse som pågår. Min födelse. En födelse av något som redan är jag, men ändå inte. Det vill säga att det jag som tidigare kunnat säga: jag är gift med henne, jag bor där, jag har dom sakerna, jag har det där jobbet, jag som har den där rollen, jag som... Så är det inte längre. Allt det där är inte längre en
del av det som är jag - Alexander. Jag är inte Charlottes make, jag bor inte längre i Malmö, jag har inte kvar den damm jag byggt, jag har inte något vardagsrum med två soffor, inte längre ett kök där jag kan dansa runt och laga mat, jag har inte längre en massa andra saker och åtaganden eller bindningar som håller mig kvar. Bindningar som ibland varit med mjuka sidenband och andra med tunga och rostiga kedjor. Och där jag bor just nu, några månader, är jag en bara en gäst.
Just nu vet jag inte så mycket om framtiden. Den är - liksom för ett nyfött barn - ett oskrivet blad. Och som alla födslar har den varit förknippad med ord och känslor som till exempel smärta, kamp, förundran, liv, glädje, kärlek, tårar, förlust och förändring. I den bemärkelsen finns det en likhet med min ursprungliga födelsedag - när jag för första gången såg solens ljus. Man kanske skulle kunna kalla det här en pånyttfödelse?
För en en dryg vecka sedan fanns jag tillsammans med Charlotte i det som varit vårt hem i Malmö, i vårt hus sedan flera år tillbaka. Charlotte som den 25/4 2003 inledde något som utvecklades till en gemensam resa med mig. En resa där hon blev min hustru, livskamrat, älskarinna, bästa vän, partner...
På vissa sätt var det som "vanligt" då vi en kväll satt och drack vin i köket och pratade, eller när jag några timmar senare gick och la mig i en uppvärmd säng. Men nu fanns där något nytt i tillvaron - en förändring som klivit fram. Jag var fortfarande kvar i det gamla, men jag höll på att lämna.
Ungefär som det färdiga men ofödda barnet antagligen känner på sig, att något inletts - att det är dags att lämna livmodern - utan att veta vad förändringen kommer innebära. För jag vet faktiskt inte. Det var å ena sidan fortfarande det kända, trygga och gamla - men å andra sidan annorlunda, för jag vet inte längre vart jag är på väg. En förändring som pågått ett tag och som bitvis varit jobbig och tung, både fysiskt och mentalt. En förändring som väckt en massa frågor.
Det tog ett tag innan jag kunde känna en riktning - och under en period var jag mest förvirrad och ledsen över att det jag kände till tagit slut. Det var å ena sidan overkligt och å andra sidan något vi båda insett var nödvändigt. Frågorna hopade sig - mest från andra: Var ska du bo? Stockholm? Stanna i Malmö? Kanske utomlands? Vad ska du göra? Hur...? Vem...? När...? Det blev jobbigt att inte kunna svara - för det där var ju frågor som krävde svar. Och det skulle vara bra och genomtänkta svar. Trodde och tänkte jag...
Egentligen skulle jag redan för flera veckor sedan inlett sortering och nedpackningen inför flytten ut ur det som varit hemma. En flytt som närmade sig obönhörligt - men som var svår att fatta. Så jag väntade... Antagligen var jag fortfarande fast i det gamla. Fast i det jag har levt i och med tidigare. Jag var fast i hur man ska/bör göra - utan att riktigt tro på det - så veckorna gick och jag liksom stampade kvar på samma plats. Veckorna gick - flytten ur huset kom allt närmare. Frågorna växte sig större och blev allt mer högljudda och jag visste inte vad jag skulle svara.
"Frågorna växte sig större, blev alltmer högljudda och jag visste inte vad jag skulle svara."
Det var en natt det hände. Insikten överföll mig helt oväntat och befriade mig från mycket av det som tyngde. En tung börda försvann från mina axlar. Det kändes fysiskt i kroppen. Jag insåg att jag skulle släppa allt och utsätta mig för livet. Det vill säga att inte skaffa en ny bostad, att inte organisera och fixa allt som behövs för att flytta över till en ny bostad - och för att kunna fortsätta i ekorrhjulet, för att räta in mig i arbetlinjen. Jag bestämde mig för att göra mig av med allt. nåja nästan allt. Att verkligen göra det där som jag hört mig själv och många andra säga: Tänk att sälja allt, ge sig ut i världen, i livet - se vad som händer? Sånt där som vi är så många som säger - men som bara sker på film eller i böcker.
Att äga känslan att jag inte behöver ha svar på alla dom där frågorna som omgivningen ställer. Att förstå och känna att oron och frågorna är inte mina.
"oron och frågorna är inte mina"
Det svar jag har är: Vi får se hur livet utvecklar sig... Visst har det sen Charlotte och jag tog beslutet i höstas, funnits spår som kanske kunna utvecklats på spännande och intressanta sätt - med andra förutsättningar. Men så blev det inte... Allt har mynnat ut i ett stort frågetecken - och det är helt ok att inte veta.
Separationen från Charlotte har varit en resa i sig. Vi har mer eller mindre gjort allt tillsammans sen jag flyttade ner till Malmö försommaren 2004. Tillsammans har vi drömt, älskat, pratat, lyssnat, mött, riskerat, älskat, skrattat, gråtit, gjort galna saker, satsat, bråkat, undersökt, lärt, riskerat, utvecklat, sårat, stöttat, vaknat, planerat, njutit, skrikit, hoppats, somnat... Allt som livet består av - och det har skett tillsammans. Så den separationen har nog egentligen bara kommit en liten bit på väg - det finns många band kvar mellan oss. Det är ok - vissa band ha lossat och dom som finns håller mig inte tillbaka - deras betydelse har förändrats.
Nu har jag lämnat det gamla, det invanda, det trygga och så klart en massa materiella saker som betytt mycket för mig - någon gång - tidigare. Sakta insåg jag att jag burit på en massa
kanske och
sen. Jag upptäckte t ex en sak som jag burit med i en kartong sedan början av 90-talet någon gång. Något jag skulle ta tag i
sen. Ett
sen som 25 år senare ännu inte kommit. Där många fanns andra liknande saker - sådant som idag är bortskänkt, sålda eller slängda. Att släppa en del av det där kändes svårt - men efter den där natten så var riktningen klar och min styrka tillbaka - även om det inte är lätt. För jag har inga svar.
Så på något sätt var det lite märkligt att min traditionella födelsedag skulle komma att ske mitt i den här pånyttfödelsen. Symboliskt kanske... Jag är återfödd till att vara fri från en massa saker som varit trösklar, kanske murar samtidigt som de ofta varit trygghet och stöd. Jag är fri från ett hus, fri från en massa prylar som brukar återfinnas i ett hem. Jag är dessutom fri från allt det där många av oss brukar spara, som representerar min egen eller mina näras historia. Och inte minst är jag fri från alla "bra-att-ha" saker. Ja, allt vi trott oss kunnat, velat, behövt samla på oss efter ett drygt 50-årigt liv.
Idag huserar jag i ett rum som är ca 4x4 m hemma hos en vän i Helsingborg. De ägodelar jag har
kvar finns i några kartonger och allt skulle kunna få plats här i rummet. Just nu pustar jag ut efter den födsloprocess jag gått genom. Det känns för det mesta bra, spännande och - intressant. Men visst, jag ska vara ärlig och erkänna att jag ibland överaskas av sorgen och ensamheten, men det går över. Just nu finns en idé om att jag ska åka iväg till Grekland, där jag ska tillbringa sommaren. Sedan fortsätta vidare till Japan där jag får träffa min son. Därefter kanske det blir Australien och Nya Zealand. Eller så dyker det upp något annat innan dess och livet tar en helt annan riktning. Jag ska försöka vara öppen och se de möjligheter som tillvaron och livet presenterar.
Jag harklar mig lite, tar en klunk vin och kliver ut på min egen scen...
Här kan du läsa hur Charlotte skriver - från sitt perspektiv...
April 3rd was my birthday - that is one of those days which most of us celebrate once a year.
I want to thank everyone who noticed that, specially on Facebook. Thank You! If there is one thing that Facebook is good for, it is just that. So, thanks to all of you - it felt good!
Compared to other birthdays, this was a different birthday. For it is indeed a birth in progress. My birth. A birth of something that already is me, but not really. Previously I have been able to say: I'm married to her, I live there, I have those things, I have that job, I who have that role, I like... That is not part of me - Alexander -anymore.
I'm not Charlotte's husband, I no longer live in Malmö, I don't have the pond I built, I do not have a living room with two sofas, no longer a kitchen where I can dance around cooking, I no longer have a lot of other things and obligations or bonds that hold me back. Bindings that sometimes have been with soft silk ribbons and others with heavy and rusty chains. And where I live right now, a few months, I'm a just a guest.
Right now I do not know much about the future. It is - like being a newborn - a blank paper. And like all births, this birth has been associated with words and feelings such as pain, struggle, wonder, life, joy, love, tears, loss and change. In that sense, there is a similarity with my original birthday - when I first saw the light of the sun. Maybe you could call this a rebirth?
Just over a week ago there was I, along with Charlotte in what has been our home in Malmö, in our house for several years. Charlotte, who since 25/4 2003, has been on a journey with me. A journey where she became my wife, companion, lover, best friend, partner ...
In some ways, it was as "normal" as we sat one evening and drank wine in the kitchen, talking, or when, a few hours later went to bed in a heated bed. But now there was something new in life - a change that stepped forward. I was still in the old, but I was about to leave.
Much like the ready but unborn child probably has the feeling that something has started - it's time to leave the womb - without knowing what the change will lead to. Because I really do not know. At that moment I was on one hand. still in the known, secure and old - but on the other hand it was different, because I no longer know where I am heading. A change that has been going for a while and that at times been hard and heavy, both physically and mentally. A change that has raised a lot of questions.
It took a while before I could feel a direction - and for a period I was most confused and sad, because what I had known was over. It was on one hand surreal and on the other hand, something we both realized was necessary. The questions were piling up - most from others: Where will you live? Stockholm? Stay in Malmo? Perhaps abroad? What are you going to do? How...? Who ...? When ...? It was hard not to answer - because the questions demanded answers. And not any answers would do. At least that's what I thought and felt...
I should have started several weeks ago, to sort, pack and prepare to move out of what had been my home. A move that was approaching inexorably - but that was difficult to understand. So I waited ... Probably I was still stuck in the old. Though there I have lived in the past. I was stuck in how I should do - without really believing in it - as the weeks went by and I kind of stomped in the same place. Weeks went by - te move out of the house came closer and closer. The questions grew larger and became increasingly loud and I did not know what to say.
"The questions grew larger and became increasingly loud and I did not know what to say."
It was a night it happened. The realization assaulted me totally unexpected and freed me from a heavy burden. A big load disappeared from my shoulders. It felt it physically in the body. I realized that I would drop everything, let go and expose me for life. That is not to obtain a new mortgage, not to organize and fix everything needed to move to a new home - and to continue in the rat race, to straighten me into the working line. I decided to get rid of everything. well almost everything. To really do what I heard myself and many others say: Imagine to sell everything, explore the world, life - and see what happens?
Things that so many of us have said - but that only happens in movies or in books.
Owning the feeling that I do not need to have answers to all those questions that are surrounding me. Understanding and knowing that the unrest and the questions are not mine.
"unrest and the questions are not mine"
The answer I have is: We'll see how life unfolds ... Sure, it has since Charlotte and I made the decision last fall, been options that might have developed in exciting and interesting ways - in other circumstances. But that did not happen ...
Everything has resulted in a big question mark - and that's ok not to know.
The separation of Charlotte has been a journey in itself. We have more or less done everything together since I moved to Malmö early summer 2004. Together we have dreamed, loved, talked, listened, met, risked, loved, laughed, cried, done crazy things, invested, feuding, examined, learned, risked, developed, wounded, supported, awakened, planned, enjoyed, screamed, hoped, slept ... All that life consists of - and we have been together. So the separation has only started and will never be total. There are many ties remain between us. It's ok - some bands have loosened and those who are still there are not holding me back - their role has changed.
Now I have left the old, the familiar, the safe and of course a lot of material things that meant a lot to me - at some point - before. Slowly I realized that I carried a lot of
might and
later. I discovered, for example, one thing that I brought in a box since the early 90s sometime. Something I thought I learn and take care of. And still, 25 years later that moment has still not appeared. There were many other similar things - things that I have donated, sold or thrown away. To release some of that stuff was difficult - but after that night, the direction was clear and my strength was back - but I'm not saying it's easy. And I still have no answers.
So somehow it was a bit strange that my traditional birthday would occur in the middle of this rebirth. Symbolically, perhaps ... I'm re-born to be free from a lot of things that have been thresholds, perhaps walls and at the same time been my security and support. I am free from a house, free of a lot of stuff that is usually found in a home. Furthermore, I am free from all that many of us usually save that represents my own or my nourished history. And not least, I am free from all the "nice-to-have" items. Yes, everything we thought we could, wanted, needed to collect us after a more than 50-year life.
Rignt now I'm in a room which is about 4x4 m in the home of a friend in Helsingborg. The possessions I have are in a few cartons and everything could fit in this room. Right now I take a breather after the birth process I have gone through. It's mostly good, exciting and - interesting. But yes, I'll be honest and admit that I sometimes get surprised by grief and loneliness, but it will pass.
Right now there is an idea that I should go away to Greece, where I'll spend the summer. Then continue on to Japan where I get to meet my son. Then maybe it will be Australia and New Zealand. Or it might pop up something else before that, and life takes a completely different direction. I'll try to be open and see the opportunities that existence and life presents.
I clear my throat, take a sip of wine and step out on my own stage...
PS. Let me hear from you if you live in Greece, Japan, New Zealand or Australia - who knows, we might be able to rock the world. At least a little bit!
Om att bryta upp, om att upptäcka att jag har en ex-hustru och om att bli fri från alla prylar för att kunna resa ut i världen för att undersöka vad som kan hända... Fast jag inte är 21 eller så.
Om förändring - om djäkla mycket förändring...
När jag skriver detta så är mitt hem helt upp-och-ner-vänt… Liksom livet.
Charlotte har varit här några dagar, vi håller på att gå genom det som är gemensamt och hon sorterar sitt och det som ska iväg någon annanstans. Nu fortsätter vi, var och en för sig. För mig är det kanske först nu som det vi kommit överens om har blivit "på riktigt". Innan har det bara varit en idé, något som uttalats, något som kommit på papper och något som inte omsatts i en faktisk förändring. Särskilt på natten, då jag legat ensam i mörkret och tänkt - hmmm, nä hon är bara bortrest och kommer hem om någon dag. Jag hinner i alla fall tänka så i bråkdelen av en sekund, innan jag blir närvarande. Och nu är det på riktigt, jag kan känna och se förändringen. Se hur det som var vårt hem delas upp, packas ner - det gör ont.
Så nu har vi rensat och imorgon åker hennes flyttlass. En hel del har åkt iväg till ”tippen”. Jag har varit ett par rundor hos Myrorna med böcker, böcker, böcker och åter böcker… Och så lite mer böcker. Vi har säkerligen haft 5-6 kubikmeter böcker känns det som. Nåja, nu kan de leva vidare på eller eller annat sätt.
En väldigt jobbig process där kampen står mellan närvaro och minnen… Ur kartonger, skåp och lådor väller det fram minnen. Sen det ständiga konstaterandet: Fan så mycket saker jag hunnit samla på mig. Vissa kartonger som stått förvarande i källaren har inte öppnats på säkert 15 år, men hängt med till olika adresser. Till exempel en air-brush med tillhörande kompressor som jag glatt köpte i början av 90-talet, insåg snabbt att det handlade mer om teknik än konstnärlig ådra, la ner den i en kartong för att ta tag i det sen…
När man har ett hus, så blir det mycket saker som man ska ta tag i sen, och även en hel del ”bra-att-ha” saker… Och visst har det funnits många situationer där det varit bra att ha en plåtbit, en planka, eller något annat som Charlotte gärna velat slänga. Nu är det jag som slänger…
Imorgon, torsdag åker jag med Charlotte till Stockholm för att hjälpa henne att komma igång i sitt nya boende. Köra lastbil, bära, skruva upp och annat sånt där ”manliga” och rätt tråkiga/jobbiga saker. Men så klart jag hjälper min ex-hustru… Känns väldigt ovanligt att beskriva Charlotte så. Den kvinna som jag levt med i ur och skur sen sommaren 2003 - och som fortfarande är den person som står mig närmast (förutom mina barn)… Men livet går vidare.
Och väl i Stockholm så får jag spendera någon dag med min dotter som snart kommer hem från New York där hon varit några dagar med min son, som just nu är japansk utbytesstudent i USA. Japp, hans bas är ett universitet i Tokyo, men han gör ett års gästspel i USA.
Så vad ska då jag göra sen? Det är jag inte helt säker på ännu - men när jag nu inte blir direkt överöst av intressanta erbjudanden så har en idé växt fram. En idé som jag lekt med tidigare, men då trösklarna har varit lite för höga. En idé som håller på att förändras till verklighet - eftersom nu är tröskeln bara min egen. Men eftersom vi inte vet något säkert om framtiden så väljer jag att beskriva det som en idé - än så länge.
Att göra det jag inte gjorde då min kropp var yngre - att ge mig ut i världen och resa, att vara öppen för det som händer. Att inte ha några direkta planer. Visserligen har jag varit runt en del under mitt liv, men då i huvudsakligen på västra delen av klotet. Så nu gör mig av med det allra mesta - tar några månader hos en god vän i Helsingborg där jag kan ägna mig åt att förbereda nästa kapitel i mitt liv.
Idéen för närvarande är att börja med att vara några månader i Grekland (Lesbos), där jag förhoppningsvis kommer jobba på ett center för personlig utveckling. En plats där Charlotte och jag spenderat 3 somrar fram tills 2008. Så det blir ett fint återseende.
Därefter är nästa planerade anhalt Japan, dvs någon gång efter september. Och eftersom jag inte besökt den delen av klotet särskilt mycket, så kommer jag även passa på att undersöka Australien och Nya Zeeland. Dom ligger ju i samma krokar ;-) Så ser idéen ut - typ…
En av de många fina sakerna med det jag jobbat med de senaste 10 åren är att jag fått vänner runt om i världen, och nu så får jag en chans att se deras hemmaplan. Rätt ofta har jag svarat, klart jag kommer och hälsar på, fast jag nog inte riktigt trott på det själv. Sånt där man säger… Men nu så!
Framöver kanske jag står där och knackar på en dörr i t ex Nya Zeeland. Vi får se vad som händer. Jag ska vara öppen för de möjligheter som dyker upp under färdens gång. Inser hur låst jag blivit vid ett sådant liv och boende som jag alltid haft. Prylar och inte minst en massa utgifter som banklån, el, vatten, bil, räkningar och inte minst en massa åtaganden och planer…
Har fått inspiration från många vänner inom ”personlig-utvecklings-branschen” där många lever större delen av livet med det de kan bära i USA på väg till Israel eller Berlin eller Australien, eller Malmö…
Inte minst har vännerna Anders och Wivan som för några månader sedan sålde huset, slutade sina jobb och gav sig iväg. Ena veckan vaktar de hus och sköter om husdjur och nästa så rensar de i rabatter eller hjälper till på annat sätt i ett nytt land. Ersättning är mat och husrum - typ…
Verkar vara ett spännande sätt att resa på. Träffa nya människor och komma in i ett sammanhang. Till skillnad från resor jag gjort tidigare, där hotell-tillvaron varit rätt lika oavsett om jag varit i Thailand, Amsterdam eller Atlanta, turiststråk. Och inte minst - kortare besök. För sen ska jag jobba… Men, nej, inte den här gången… Nu har jag inga måsten som hänger över mig. Det känns härligt, spännande, lockande och samtidigt läskigt. Hissnande... "Home is where I leave my hat" får en konkret innebörd.
Så om du har några tips eller förslag - hör av dig!
Hur ska vi människor hantera livet och tillvaron när verkligheten inte längre är anpassad till dem vi är? När vi har skapat en värld som är problemfylld och dessutom oekonomisk?
Vad kan vi som enskilda individer, som grupp och som samhälle göra?
Hur kan vi skapa ett samhälle som vi verkligen vill ha och som fungerar långsiktigt.
Jag har en del tankar om det. Jag tror att det är kulturen, eller rättare sagt det som är grunden för det vi kallar för kultur, är en nyckel till en ljus framtid för människan.
[if gte mso 9]>
0
0
1
1188
6772
Encourager AB
56
15
7945
14.0
Normal
0
false
false
false
SV
JA
X-NONE
Har du tänkt på vilken resa människan har gjort och hur
snabbt den har gått? Tillåt dig att, för en liten stund, kliva ur ditt vardagliga
perspektiv, ställa dig lite vid sidan av, så att du har möjlighet till
överblick.
För 20 år sedan visste få vad internet var. I dag har internet totalt förändrat människor sätt att
kommunicera. Nätet har skapat möjligheter som några få visionärer skrev om i
böcker för tio år sedan.
Ta sedan ett kliv bakåt. Hur var det att leva för hundra år
sedan?
Hur tror du det såg ut där du är för tusen år sedan? Eller
ännu tidigare? Vad hade du sett om du suttit vid en sprakande brasa och
sett dig omkring? Hur mycket av det som är självklart i dag, fanns då? Antagligen väldigt lite, förutom själva naturen.
Den här snabba resan bakåt i tiden visar vilken svindlande
snabb resa människan har gjort på bara några tusen år. Ur ett evolutionärt
perspektiv är den tiden som ett andetag, knappt mätbart. Det sammanhang vi lever i har totalt förändrats. Och
samtidigt är vi människor de samma. Med samma kroppar och hjärnor som när vi
sprang och jagade med pinnar och stenar. Och det är vi som har lyckats göra den här resan, så här
blixtsnabbt. Jag tror drivkrafterna till människans snabba
utveckling är:
Njutning
nyfikenhet
kreativitet.
Hur förhåller vi oss då till dessa tre ord eller kvaliteter?
Det kan ha varit nyfikenhet, behov av njutning eller ökad
bekvämlighet som gjorde oss kreativitet och där startade något. Det enda gav
det andra. En långsam rörelse som sedan gått allt snabbare. Människans liv
förändrades i grunden.
På bara några tusen år har människan gått från att bestå av
små isolerade nomadgrupper som jagade och samlade. Varje grupp hade sin samling
idéer livet som var gemensamma för just dem. Andra grupper skapade egna idéer,
sina sanningar om livet – det fanns en självklar mångfald. Gemensamt för dem
var att de levde i samklang med naturen, som de vilda djuren ännu gör. Förmågan att vara närvarande och medvetna var nyckeln till
överlevnad. Och det är dessa två förmågor – närvaro och medvetenhet – som är
lite speciella. Jag återkommer till det.
Vi blev fler och fler
Idag är
människan bofast, grupperna har blivit få och otroligt mycket större, och vi
organiserar oss på olika sätt. Vi lever mer eller mindre ovanpå varandra, vi
lever länge, kommunicerar obehindrat även
till andra sidan jordklotet, vi har
ständigt tillgång till information – en googling bort – men människan har idag
bara enstaka gemensamma sanningar och vi har slutat leva i samklang med
naturen. Vi
lever i ett samhälle där vissa maktstrukturer säger att de äger sanningen. Jag
talar i första hand om de stora monoteistiska religionerna, som kristendom,
judendom och islam. Gemensamt för dem är att de menar att deras sanning är
allmängiltig och att hela världen bör följa just deras idéer.
Ur
dessa ”sanningar” har till exempel många rättssystem byggts.
Men en
av konsekvenserna av dessa tankar, idéer och regelverk, är att människan
förbrukar resurser på ett ohållbart sätt. Vi har köpt idéer om vad som är bra
och dåligt. Och människor jagar lycka genom att försöka leva upp till dessa
idéer. Det
innebär även att när en grupps sanning stöts mot en annan grupps sanning och så
uppstår konflikter. Mycket
av det här skapar rädsla som resulterar i rädsla, konflikter, hat, skam,
stress, depressioner och misstänksamhet.
Och det
har lett till att många människor tappar bort sig själva, förmågan att vara
närvarande och bristande medvetenhet. Istället strävar människor efter att leva
upp till andras idéer. Effekterna av det är globala.
En möjlig lösning?
Det är viktigt att hitta tillbaka till de tre
grundkvaliteterna som satte fart på människans utveckling. Kreativitet,
nyfikenhet och njutning. Dessa tre kvaliteter förutsätter närvaro och medvetenhet.
De tar också vara på människans inneboende förmåga och resurser.Vi stöter på de här kvaliteterna i det vi kallar kultur,
fritidsaktiviteter och naturupplevelser. Upplevelser som är omedelbara.
Upplevelser som är här och nu och som väcker något i oss. Upplevelser som
kräver närvaro. Försök att se på konst, äta en god måltid eller vandra i naturen
utan att vara närvarande. Då är det bortkastat, då skulle vi lika gärna kunna
titta på en vit vägg, äta något smaklöst eller vandra runt i mörkret.
Eller om det rör sig om mera fysiska upplevelser som judo, innebandy,
sex eller yoga, där vi använder
kroppen. Kroppen är den del av oss som alltid
är här och nu, alltså närvarande. Är vi inte närvarande i aktiviteten så
fungerar det inte. Eller att uppleva en teaterföreställning, konsert eller en
manifestation. Upplevelser som vi även delar med andra, där vi kan känna en
gemenskap. Alla dessa aktiviteter drar in oss i nuet, i det som är sant och
sker just nu. När vi gör det möter vi någon annans kreativitet, nyfikenhet
och närvaro.
Det kan ske genom att vi möter något som sker precis i
ögonblicket, som en föreställning, en måltid eller en tävling. Eller när vi
möter något som har skapats för att förmedla en idé, en berättelse eller en
känsla. Det sker ofta genom tavlor, skulpturer, litteratur eller i det fysiska
rummet.
För att vi ska kunna ta emot detta och vara delaktiga
behöver vi vara närvarande.
Närvaro, när vi upplever något i ögonblicket, förs vi bort
från det som inte är på riktigt. Då släpper vi minnen rädslor, tankar, idéer
och föreställningar – som för många tar väldigt stor plats i livet och och som
väldigt ofta är destruktiva.
Jag, gruppen och samhället
Jag tror att det behövs många förändringar. En början är att
vi som individer anstränger oss för att bli bättre på att vara närvarande och
medvetna. För tusentals år sedan lärde vi det automatiskt redan som små barn, eftersom
det var en förutsättning för överlevnad. Nu får vi hitta andra sätt att
återerövra dom kompetenserna, som till exempel att söka upplevelser - som
hjälper oss att bli närvarande.
Då kommer vi tillbaka till njutning, nyfikenhet och
kreativitet. Att vi som grupp möts i sammanhang där dessa tre kvaliteter
uppmuntras - oavsett om gruppen är arbetsgruppen eller om det är på den lediga
tiden i till exempel en förening eller ett löst sammansatt nätverk. Och att
samhället i form av offentlig sektor, föreningar, företag och enskilda
anstränger sig för att uppmuntra, inspirera och underlätta att det sker. Vi kommer alla att tjäna på det.
Du och jag som enskilda individer får rikare och mera
meningsfulla liv - det är den största vinsten.
Sedan kommer en rad följdeffekter - om vi blir mera
närvarande och medvetna.
Din arbetsplats kommer ha anställda som mår bättre och trivs
på jobbet. Samhället får minskade kostnader för att vi mår bättre och dessutom
kommer den ökade närvaron skapa mera medvetna medborgare: Människor som förstår
att de val vi gör har betydelse för det som finns runt oss, till exempel för de
människor vi möter, den lilla del av världen där du bor och verkar, eller för
de människor som producerar det du vill köpa. Och inte minst förstår vi att
våra val har betydelse för våra gemensamma resurser, det vi kallar för naturen
och vår miljö. Och nu när vi börjar förstå att resurserna både kan förstöras
och ta slut - så kommer det finnas med i våra beslutsunderlag. Min kanske
viktigaste insikt är att detta arbete behöver börja hos individen. För vi kan
inte fortsätta göra som vi fått lära oss, att luta oss tillbaka och tro att
någon annan ska fixa det. Det måste börja hos dig och mig - inte hos någon
annan.
Det finns ett samband mellan jihad, Marit Paulsen, 11 september, barndom, Carolina Klüft, trauma och träning. Min tes är att vi kommer aldrig vinna över terroristerna genom att föra en intellektuell diskussion med egot - vi måste gå djupare än så. Läs så förstår du.
Hur ska man stoppa terrornätverkens rekrytering av unga män i väst? Frågan har blivit högaktuell efter att vi sen 11 september 2002 blivit matade med terrorister som bakom religiösa dimmor kommer
allt närmare och närmare vår ombonade vardag. Nu senast genom attentaten i Paris och Köpenhamn. President Obama trummar ihop viktigpettrar från hela världen för att diskutera terroristhotet. Och till skillnad från sin företrädare G W Bush så har Obama och hans medarbetare tänkt till och menar att man måste stoppa rekryteringen av unga män runt om i världen. För om det är något världens ledare bör ha fattat efter katastroferna i Afganistan och Irak, så heter lösningen inte mera våld och bomber - utan kunskap, utbildning och träning.
Men kanske inte på det sätt du tror...
Religionen skurk?
Efter att ha sett SVT's intervju i Uppdrag granskning, av den unge jihadisten från Göteborg som redan varit nere i Syrien och krigat med IS, inser jag för miljonte gången att religionen är en av orsakerna till problemen. Eller rättare sagt, problemet är hanteringen av det tomrum /hål/behov som skapas genom upplevelser under barndomen. Och där något som paketerats som religion/livsåskådning blir ett svar, ett sätt att hantera tomrummet, som är förödande. Ett svar som ännu en gång sprider terror och död. Ett fenomen som gång på gång under mänsklighetens historia mer eller mindre effektivt utnyttjats av makthungriga gubbar som kallat sig presidenter, partiledare, präster, påvar, shejker, kungar, imamer... En paketering som påstår sig ha det enda och det sanna svaret (på behoven som uppstått i barndomen).
Barndomen skurken?
Jag ska göra det väldigt enkelt och förklara det där med "hålet" eller behovet så här:
Under våra tidiga år kommer de allra flesta av oss vara med om upplevelser som ur det lilla barnets perspektiv är omskakande i någon mening kanske till och med livshotande. För att förenkla det så kallar vi det ett trauma. Det är viktigt att understryka att det är ur det barnets perspektiv, eftersom en vuxen kanske inte ens skulle noterat händelsen. Under alla förhållanden skapas någon form av mentalt eller känslomässigt "hål" - ett sug efter att känna mera trygghet - som är barnets sätt att i framtiden försöka undvika det som påminner om traumat. Och bland annat färgat av den erfarenheten, skapar barnet en bild av sig själv och sitt förhållande till omgivningen. Och med det som utgångspunkt skapas olika former av drivkrafter och beteenden.
Marit och Carro
Så när man frågar sig; vad är det som gör att någon väljer att göra något som många av oss inte skulle välja? så vill jag börja med att visa att upplevelser under barndomen styr mycket mer än vi anar. Vi börjar med två välkända kvinnor i Sverige. Marit Paulsen och Carolina Klüft. Utan att överdriva kan man konstatera att båda verkligen lagt ner ett stort engagemang inom sina områden. Marits område är mat och Carros område friidrott.
Nyligen berättade Marit i TV-programmet Min sanning om sina upplevelser som barn före och under 2a världskrigets Norge, där bristen på mat var en central fråga. En erfarenhet som senare skulle komma att påverka henne under resten av livet, både som privatperson och som opinionsbildare. Hennes livslånga engagemang som opinionsbildare har varit direkt eller indirekt kopplade till mat. I programmet berättade hon bl a att vid någon period fanns det 7 (sju) fyllda frysboxar hemma.
Och så har vi Carolina, som verkligen har haft en motivation att göra något som är utöver det vanliga. I bland annat TV-programmet Renees Brygga nyligen, berättade Carolina om vad som varit hennes drivkraft. Att idrotten blev hennes sätt att kunna ge igen, mot dom som mobbade henne. För på idrottbanan upptäckte hon ett område där hon verkligen kunde vara bättre och vinna över dom som mobbade henne.
Dessa två exempel, och jag skulle kunna redovisa många fler, visar hur upplevelser i barndomen har varit totalt avgörande för senare livsval och att vi i regel inte har en aning om det då det händer. De alla flesta kommer antagligen inte till den insikten. Vi tror att det ÄR så, eller att vi ÄR sådana.
Och när vi fattar dom besluten så kan de kännas relevanta ur barnets perspektiv - som handlar om att överleva. Och dessutom lär vi oss att undvika situationer som väcker den ursprungliga känslan (som ur barnets perspektiv kan vara en fråga om liv och död). För att att möta de känslor, den rädsla och den smärta som den ursprungliga händelsen kan ha orsakat kan vara väldigt svårt och jobbigt. Då blir det enklare att placera utmaningen - eller svaret utanför sig själv. I till exempel idrotten, i engagemanget för mat - eller i det som uppfattas som den religiösa tron. Och den sistnämnda är lite extra raffinerad, eftersom den utlovar en fantastisk belöning - paradiset. Men det är en belöning som predikanterna inte behöver infria. Det är något som sker sedan - efter döden.
Inom psykologin finns det vetenskapliga teorier som beskriver detta på olika sätt. Själv har jag upptäckt det genom min egen resa och genom att möta andra på deras resor. I exemplena med Marit och Carro så blir effekten av deras upplevelser i barndomen inte något som är särskilt jobbigt för oss andra att hantera, även om den där känslan de själva känt, den där drivkraften haft rädslan som ett stark inslag. För Marit rädslan för att gå hungrig och för Carro var det rädslan för att bli mobbad.
Killen från förorten
Tänk dig nu en kille uppväxt i någon av våra mer trista förorter. Föräldrarna kanske har kommit dit som flyktingar från t ex Afghanistan. Relationen mellan dom är kanske inte särskilt bra, kommunikationen i familjen är dålig och föräldrarna kanske inte kunnat få jobb. Killens växer upp i en situation där han inte känner sig älskad eller välkommen. Livet i förorten är inte särskilt utvecklande eller stimulerande, även om det går ok, för honom i skolan. Men inombords finns sen barndomen, en tomhet, ett sug efter att få tillhöra ett sammanhang. Att få tillhöra något större, att känna att livet har en mening - att känna sig behövd, att inte känna sig utanför.
Och så får han, i 15-16 års ålder höra en predikant... Han får höra svar som tilltalar honom och han får en beskrivning av världen som passar in i en tonårings sätt att se. En kanske ovanligt vilsen tonåring, eftersom hans känsla för Sverige eller Danmark eller Frankrike eller var nu förorten ligger, inte är särskilt djupt förankrad.
I den här unga killens fall är det lätt för predikanten att måla upp dom onda och dom goda. Vilket gör att det inte blir särskilt svårt att motivera den grymhet vi fått se prov på i olika filmer som cirkulerar på nätet. För det är ju de onda som får sona sina brott.
Predikanten uppmanar honom att agera, att göra något nu. Engagemanget väcks. Livet får en mening. Han hamnar i ett sammanhang. Och det där suget/behovet han känt hela livet får ett svar. Åtminstone så får han göra något där han slipper känna det där suget och den där tomheten. På samma sätt som Carros engagemang inom idrotten eller Marits engagemang kring maten. Att hans val är förenat med att riskera livet gör inget, eftersom predikanten utlovar en belöning om engagemanget skulle leda till döden. Ja, då är ju risken minimal. Det är rent av en möjlighet att komma till något ännu bättre.
Och ju längre vi får ägna oss åt att träna in den där beskrivningen av verkligheten - desto svårare blir den att förändra.
Träningsläger?
I den debatt som nu börjar ta fart nu, kring hur vi nu ska förhindra alla dom unga män som väljer att åka iväg och ansluta sig till t ex Islamiska Staten, så känns det som att politiker och byråkrater inte går så långt som behövs. Man riktar in sig på att skära av problemet vid marken men missar att
rötterna finns kvar. Och alla som har haft maskrosor i sin gräsmatta vet att om man inte tar hela roten så kommer det tillbaka, även om vi skulle ta i och lägga asfalt över. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom vi tenderar att göra så inom många områden. Att undvika orsaken och göra det enklare - att försöka åtgärda symptomen.
I dom här fallen handlar det inte om en intellektuell diskussion där man ska lägga fram så bra argument som möjligt för det ena, och mot det andra. Därför att den där ursprungliga känslan, den som skapades under barndomen kommer aldrig att kunna argumenteras iväg eller övertygas bort. Den finnas kvar och kommer liksom maskrosen förr eller senare hitta tillbaka till ytan. Känslan måste mötas, tas hand om och förändras. Det är i grunden inte krångligare än all annan kompetensutveckling och färdighetsträning. Det behövs kunskap, utbildning och sedan träning.
Och ju äldre vi är, dvs desto längre vi tränat in den där bilden vi skapat och som kanske utnyttjats av en predikant av något slag, desto svårare är den att träna om. Det viktiga är att förstå att bilden är skapad av oss själva och sedan har vi tränat in en världsåskådning och tränat in beteenden baserade på den bilden. Det betyder att om vi skapar en annan bild, så kan vi förändra.
Det här är inget vi gör över en natt, utan det är ett långsiktigt arbete som har två fokus. Det ena är att hantera dom som idag är i riskzonen och satsa på en strategi som minskar skadorna. Det andra är att se till så vi får in den här kunskapen i vårt skolväsen, i hela vårt utbildningssystem. Kunskapen om att vi inte ÄR si eller så, utan det som inte har att göra med min fysik är i väldigt hög grad något som jag lärt och tränat in. Och om det jag lärt och tränat in inte gynnar mig - så kan jag förändra genom att lära om och träna nytt. Förutom att vi minskar risken att bli en exportör av jihadister eller något annat elände i framtiden, så kommer den kunskapen få en lång rad andra och för hela samhället VÄLDIGT positiva bieffekter.
Tror du på något som kallas för rättvisa? Till exempel att om vi gör gott, så kommer vi bli belönade. Att vi får vad vi förtjänar, kan någon säga.
Visst kan det vara så att den som gör gott i sin omgivning - gentemot sina medmänniskor - ökar chansen att stöta på någon som vill återgälda det goda.
Ideen att om vi är goda så kommer vi få tillbaka det på ett eller annat sätt bygger på någon sorts rättvisetanke. Som i förlängningen bygger på idéen att om du följer det kyrkan säger, så kommer du förtjäna att släppas in i himlen när du lämnar kroppen. Att du ska förtjäna ditt inträde, liksom.
Men allt det där är idéer.
Och då är min fråga: Vad har t ex dom kvinnor och barn som blir våldtagna och mördade i Syrien gjort för att förtjäna det? Eller vad har de människor som drabbats av naturkatastrofer som tsunamin för drygt 10 år sedan gjort för att förtjäna det?
Tror du att du ibland förtjänar något? Själv tror jag att det där är en illusion. Vi (de allra flesta av oss) lever med en illusion som vi kallar för rättvisa. Det finns en idé som går ut på:
Jag förtjänar bättre än så här... Så kan jag tänka ibland. Och kanske bli besviken eftersom jag förtjänade bättre. Så hör jag någon annan säga: Man får det man förtjänar... Någonstans i bakgrunden finns en idé att den som gör gott ska belönas.
Så tänker jag, vadå förtjänar? Finns det någon som sitter där och delar ut det vi förtjänar? Och nästa tanke som dyker upp är ordet rättvisa. För om jag nu inte fick det jag tyckte jag förtjänade, så kan jag grotta ner mig i tanken: Jag är orättvist behandlad! Det är orättvist! Och så kan jag vara bitter på någon. Lite oklart vem jag ska vara bitter på. Omvärlden? I alla fall så ger idéen om rättvisa och att förtjäna, mig en möjlighet att slippa ta mitt eget ansvar.
När jag tänker till lite mer så vet jag att idén om rättvisa är en mänsklig konstruktion. För när jag tittar ut i trädgården, är ute och går i naturen eller ser ett naturprogram så ser jag inget som är rättvist. Det bara är... Och när jag ser mig om i det som sker runt om i världen - så känns det knappast särskilt rättvist. Om idéen är att den som gör gott ska belönas.
Ideen om rättvisa och förtjäna bygger på att det finns en idé om vad sanningen är - om att saker ska vara på ett visst sätt. Om hur det SKA vara - att det finns gott och ont. Där finns även en idé någonstans som handlar om att motiv och intention har betydelse. T ex om jag sköter om min trädgård så ska jag kunna skörda på hösten. Men så inser jag att det inte är sant. I trädgården här utanför har jag några träd som ger äpplen, varje år. Och så finns ett träd som de senaste 7 åren inte levererat ett ända äpple. Och alla träden har misskötts lika mycket varje år. Det bara är...
Eller förtjänade Charlotte och jag att nästan göra konkurs när det enda vi ville skapa en mötesplats som präglades av kärlek i somras? Vi ville ju gott.
Eller om jag ska spetsa till det ytterligare: Vilka kvinnor och barn förtjänar att bli våldtagna av förvirrade IS-terrorister i Syrien? Eller genom historien? Rättvisa?
Eller alla dom som drabbades av tsunamin för drygt 10 år sedan. Eller dom som drabbas av sjukdomar som t ex Ebola.
Så kommer jag på, att idéen om rättvisa och att förtjäna i hög grad är en religiös konstruktion. För dom som tror på att det finns gud, de tror även att rättvisa kommer skipas och att man kommer få det man förtjänar. Om inte här på jorden och i detta jordeliv- så kommer den skipas i himlen. Sankte Per (eller motsvarande) står vid pärleporten och sorterar ut dom som förtjänat komma in i himlen och skickar de andra till helvetet.
Där skipas rättvisan, och för den finns ett rättesnöre. Det här rättesnöret är t ex 10 guds bud och motsvarigheter inom framförallt Islam och Judendomen. Tanken är att om mänskligheten genom att följa dom där idéerna ska få det de förtjänar. Rättvisa ska skipas. Den som gör gott ska belönas. Och idéerna om vad som är gott, har formulerats av skäggiga gubbarna för tusen eller två tusen år sedan. Och så har de kallat den en gudomlig rättvisa... Men för säkerhets skull har de organiserat sig och ställt sig mellan människorna och det gudomliga. Risken finns ju att människorna tänker själva.
Så jag ser att vissa drabbas av människors dumhet och rädsla. Möjligen kan det beskrivas som orättvist, eftersom om dessa människor varit vid sina sinnens fulla bruk, så hade utfallet varit annorlunda.
Jag blev kontaktad på Facebook. En kvinna, som vet vad jag jobbar med, hade funderingar och kände ett behov att dela, att få någon annans reflektioner. Det handlade om relationen mellan henne och tonårsdotter (tidiga tonår).
Hon berättade: Jag anstränger mig jättemycket, och igår hade jag verkligen ansträngt mig för att vi skulle få en fin dag. Vi gjorde det ena och det andra, men hon (dottern) var sur hela tiden. Så gick mitt halsband sönder - och en massa bitar "rann ut" på golvet. När jag bad henne hjälpa mig leta och plocka upp, var svaret nej. Hon var bara sur - och jag blev så ledsen och besviken. Men hon bryr sig inte. Jag försöker verkligen, men ibland orkar jag bara inte....
Det här inlägget handlar inte om alla de problem som kan uppstå i fältet mellan förälder och tonåringar. Utan om den där besvikelsen, det där nejet och det som väcks. Den där besvikelsen jag kan känna när något jag riktigt spetsat in mig på, något jag sett fram mot - inte blir. Och inte blir, därför att någon annan - vars medverkan är avgörande - inte vill. Jobbigt...
Den här känslan av besvikelse är något som vi kan vara med om i massa olika sammanhang. Inom familjen, på jobbet, i föreningen, etc... Det är något som kan ställa till mängder av problem, både för mig själv och andra. Och det kanske kan vara bra att försöka förstå det som sker. Annars riskerar jag att stöka till det ytterligare för mig själv - helt i onödan.
Kallt bad...
I det här specifika fallet var det dottern, som trots mammans alla ansträngningar, fortsatte att vara sur - och pricken över i:et när mammans halsband går sönder, att dottern väljer att inte hjälpa till att plocka upp delarna.
Jag känner igen känslan - tror jag - den där känslan som mamman beskrev. Att ha ansträngt sig, att vilja så väl och så händer något där den där ansträngningen inte blir bekräftad och erkänd - och personen som varit föremål för den här ansträngningen väljer att säga Nej. Hon borde ju sagt ja och visat lite tacksamhet. Eller?
I dom där situationerna är det så lätt att mentalt snubbla ner i minnet av barndomens kalla vatten - och känna det som att den andre puttat i mig. Och nu tror jag att jag ska drunkna och jag får inte hjälp att komma upp. För det är under barndomen vi lärt oss att det är någon annan som är skyldig till att jag känner det jobbigt. Där det är hennes fel. Ja, jag skriver hennes - eftersom det oftast var mamma som förnekade oss något, och det är i barndomen som vår förmåga att hantera såna här situationer grundläggs. Inte så konstigt att det är mamma, eftersom i de tidiga åren är många gånger hon som är den viktigaste vuxna personen i vår omgivning. Och när det inte gick att tvinga "mamma", så låg manipulationen nära till hands - och så kommer offret fram. Hur många har inte sett cocker spaniel-blicken? Eller tänkt tanken riktad mot den som är "skyldig" - jag ska aldrig mer... För att återgå till det inledande exemplet - där mamman genom att vara ledsen försöker få hjälp av dottern att samla ihop halsbandet.
Det jag vill säga är att, en hög grad av det vi känner och reagerar på en sån där situation är i stor utsträckning inlärt, och kopplat till vår barndom och uppväxt. Visst, det är jobbigt att hamna i det kalla vattnet. Men det var inte någon som puttade i mig, vattnet kanske inte är så där jättekallt och om jag skulle ställa mig upp så skulle jag märka att jag faktiskt bottnar nu när jag är vuxen.
Vad väcker det?
En sak som väcks är så klart besvikelsen, att jag går miste om något jag sett fram mot. Och det är ju alltid trist - särskilt om det är något som känns speciellt som jag går miste om. Som barn kunde nästan vad som helst bli speciellt. Väldigt speciellt... Så somliga av oss har fått mycket träning - särskilt om min omgivning har lätt att känna skuldkänslor. Det lär vi oss snabbt att använda till vår fördel. Krokodiltårar känner du säkert till...
Vissa aktiviteter förutsätter medverkan från en annan person - annars skulle jag ju kunna göra det själv. Jag kan t ex inte spela badminton själv - däremot kan jag gå på bio. Dvs ett nej skapar ibland mera praktiska problem.
Sedan kan det som väcks bli jobbigare om det är en specifik person som säger Nej. Som i exemplet med mamman som ansträngt sig, och att det var just dottern som sa nej. Eller kanske en av de jobbigare varianterna, att min kärlekspartner inte längre vill fortsätta tillsammans med mig. Den insikten ställer många saker på sin spets - även om jag är med på beslutet. Några känslor jag personligen fått känna av i varierande grad den senaste tiden - eftersom jag själv precis går genom en skilsmässa. Rädslan för att bli ensam är stark. Känslor kring egenvärdet - ingen vill ha mig. Tillit - inte ens henne gick det att lita på. Behovet av att få bekräftelse spökar nog även här - Det finns säkert fler känslor som triggas. Och så klart - man har inte längre tillgång till allt det som var positivt - så det är ju helt klart en förlust.
Så besvikelsen över att det inte blev som vi ville och hoppades finns där. Den kan vara tung att hantera, och känslan blir inte lättare av att alla min barndoms besvikelser, stora och små, väcks till liv i förhoppning om att bli sedda och bekräftade. Så, istället för att se och hantera det - så är det lättare att peka finger på någon annan. Den här gången var det "hennes" fel - t ex den otacksamma dottern som inte hjälpte till - nästa gång är det någon annans.
Ansvarsfördelning
Visst om nu någon ändrat sig, eller någon som jag har förhoppningar på ger mig ett nej. Så är det jobbigt. Och visst - det var faktiskt hon som sa nej eller ändrade sig. Men att beskriva det som en hennes fel - är ändå inte rätt.
Ja, hennes nej - triggade en viss reaktion hos mig eller hos mamman med halsbandet. Men själva reaktionen och mitt beteendet är mitt ansvar. Och jag kan lära mig rensa bort det skräp som följt med från barndomen. Vattnet är inte så kallt, det var jag som snubblade, jag kan simma och jag bottnar dessutom.
För lika väl som att jag ska ha den självklara rätten att kunna ändra mig, att kunna säga nej och känna mig respekterad i det, så ska alla andra ha samma rätt. I min historia fanns en en gång en kvinna som var mästare på att inte respektera sådana beslut - utan istället drog igång stora skuldbeläggarkampanjen i syfte att manipulera fram ett nytt och annat beslut. Och det var ju mycket enklare, än att rensa bort skräpet som hon hade med från sin egen historia. För det är såååå lätt att göra på det sättet - att luta sig tillbaka och peka finger - det är hans/hennes fel att jag mår dåligt.
Besvikelsekänslan, den finns där och den kan vara mer eller mindre relevant. Om jag nu ger mig ut att vittja kräftburar inför den stora kräftfesten och det visar sig att burarna är tomma - så klart jag kommer bli besviken och jag får ett praktiskt problem. Om sen den där kvinnan jag spanat in och flirtat med ett tag plötsligt skulle ändra sig, och inte komma på festen - så kommer jag bli besviken och ledsen. Eller att den relation som jag under 11 år haft med Charlotte tog slut - så kan jag känna en besvikelse och en sorg. Och det tycker jag är helt ok att jag känner i alla dom där fallen.
Men att det skulle vara någons fel? Eller att det skulle ha med mitt värde att göra? Eller att inte acceptera och skuldbelägga?
Nej! Men det är inte så lätt alla gånger, skräpet från barndomen har en förmåga att hänga sig fast...
Vill du lära mer om hur barndomen stökar till just din tillvaro som vuxen?
Gör en primalcoachning! Läs mer här!
För några dagar sedan såg jag lite på ett TV-program som visade hur det vilda livet flyttar tillbaka in i städerna. Hur björnar, leoparder, rävar, tvättbjörnar, kängurus ser möjligheter i den miljö människan skapat. Och det är ju inte svårt att förstå - människorna har ju tagit över det som varit "deras". Så vart ska de ta vägen? Och dessutom fixar vi ju mat (sopor, planteringar, etc), vatten och varma
 |
| Fotograferad på en gräsmatta i centrala Stockholm. |
ställen att bo på...
Vissa vilda djur, som småfåglar, ekorrar, kaniner, råttor är redan våra grannar, och det är vi vana vid. Här uppmärksammades djur som är lite större, farligare... Så klart att när de flyttar in uppstår problem.
Mötet mellan människan och det vilda - det som inte är del av våra idéer - väcker en del intressanta funderingar över hur vår egen tillvaro bygger på inlärda idéer.
Vi lever i en tillvaro där väldigt mycket av det vi förhåller oss till, ser som "sanningar", bara är idéer som vi människor konstruerat. Idéer "fungerar" om alla förstår och accepterar samma uppsättning idéer. Det är något som inte "är" - utan det är något som vi upprätthåller genom att manifestera det hela tiden. Värderingar, myter, lagar, ritualer, tradition, moral... Vi lär oss. Vi präglas. Ta bara en så enkel sak som högertrafiken. Något vi bestämt och så lär vi in. Tränar tills det sitter i kroppen - utan att vi behöver tänka. Det sitter automatiskt - vi håller till höger.
Så här ÄR det
Över tiden eller om vi förflyttar oss geografiskt eller mellan olika sammanhang och grupper kan vi se att dessa idéer förändras, men vid varje givet tillfälle så "är det såhär".
Om man är i ett visst sammanhang under en längre period - så blir ofta idéen en del av mig själv. Eller jag blir en del av den.
Så här är det! Jag är sån! Det är onormalt! Och visst, om man inte vet att det kan vara på ett annat sätt, så är det en rimlig slutsats - även om den inte är sann.
Jag åkte till Thailand för några år sedan och hyrde en scooter. Där har de vänstertrafik - och det vet jag mycket väl... Men det var tur att jag hade en levande röst i örat då och då - som skrek Håll vänster!!! För det inlärda (håll till höger) smög sig in, hela tiden...
Vissa av idéerna upphöjs till lag, till exempel den om högertrafiken. Medans andra idéer styrs av något annat - mera diffust och svårhanterat. I Thailand kunde jag t ex inte hitta något ställe att sola och bada naken, något som jag med enkelhet
hittar i Malmö. I Thailand är nakenbad förbjudet - även i lag - däremot mindre reglerat i Sverige. Här i Malmö har man avgränsat en liten plätt där den idéen att bada naken är ok. Men om jag förflyttar mig 50 meter på samma strand, så blir jag antagligen betraktad som konstig, fel och onormal - om jag fortfarande är naken. Men det är inte säkert att jag begått något brott. I det här fallet hänger det helt på hur omgivningen reagerar. Så samhället har gett våra rädslor och värderingar makten - vilket kan kallas för "den allmänna uppfattningen" - eller kanske ännu bättre beskrivas som;
rädslan för vad andra ska tycka.
Lär mig i barndomen
Fundamentet för hur jag tar emot och tolkar det som sker mig och runt mig, skapas framförallt under min barndom. Det är då jag även får stora delar av det jag kallar för den inre regelboken. Den uppsättning idéer som jag fått med mig från mina föräldrar, min familj, sagor, upplevelser, media, etc... Den som jag bär med mig i livet och den jag använder för att avgöra hur det jag möter är. Bra/dåligt. Gott/ont. Rätt/fel. Fint/fult. Normalt/onormalt. Pålitligt/opålitligt.
Dels använder vi den för att "döma" det som händer runt mig i min omvärld. Och dels använder jag den för att döma mig själv och mina handlingar. Och här spelar
rädslan för vad andra ska tycka en central roll. Men det är väldigt sällan jag verkligen vet, utan istället är det vad jag
tror att andra ska tycka. Och då är det nog bäst att dessutom ha en marginal. Så vi förminskar oss, och så lite extra, för säkerhets skull...
Med utgångspunkt från den där inre regelboken skapar jag beteenden som väldigt ofta går ut på att jag ska göra på ett bestämt sätt i en viss situation. Och det "rätta" beteendet har i regel ett barns perspektiv - fast jag är vuxen. Det vill säga; vi är beroende av andra, vi är svaga, vi måste anpassa oss - annars finns risken att vi blir uteslutna ur den livsviktiga gemenskapen. Med andra ord -
vad ska andra tycka? Och det gör vi, fast vi är vuxna, och kanske betraktar oss som självständiga och starka.
Om vi nu kommer tillbaka till nakenhet, där vi av olika anledningar lärt oss ha många regler, så är det väldigt sällan som någon knallar omkring naken på en vanlig badstrand. Inte ens den som är på väg till nakenbadet. De regler som finns inbyggda i oss - dvs vår inre regelbok - får oss att uppträda på ett visst sätt, även om det inte finns några lagar. Vissa har t ex svårt att gå nakna hemma ensamma inomhus.
Vi får mindre plats i livet
I vissa fall, kan de allra flesta av oss tycka att det vi lärt in är bra. Vi kan se praktiska fördelar. Som till exempel med att alla kör bil eller scooter på samma sida. Men sedan finns det annat - som exemplet med nakenbadet - där det inte finns någon praktiskt orsak. Där handlar det mer om en uppsättning värderingar kring nakenhet som styr oss genom rädsla och skam, och som förminskar våra möjligheter. Anta att jag inte har några badkläder med mig - då kan jag inte bada, även om jag är varm och svettig. För att alla andra på badstranden har valt att ha badkläder på sig och därför andra skulle kunna tycka något.
Det exemplet kan överföras på en mängd områden som inte styrs av lagar. Där vi istället styrs av både vår regelbok och vad vi tror att andra ska tycka. Framförallt i situationer där vi relaterar till andra på något sätt. I familjen, i kärleksrelationer, på jobbet, ute på stan, på dansstället... Vi reagerar utifrån ett barns perspektiv - och för säkerhets skull, med marginal - för man vet ju aldrig vad andra ska tycka.
Vi förminskar oss, håller tillbaka, är tysta och står ut. Somliga mer - andra mindre. Och vissa mår väldigt dåligt...
De vilda djuren
För att nu knyta säcken och komma tillbaka till de vilda djuren, så är ett av problemen med dom att de inte har fattat våra idéer. Inte ens några av våra heligaste idéer. De struntar till exempel i äganderätten och de går längre än att bada nakna - de har sex när det passar och det finns en möjlighet. Oavsett vad andra som finns i närheten kan tänkas tycka.
Medans vi människor som lever i en kultur som t ex den svenska, eller den thailändska eller den amerikanska eller den syriska. De flesta av oss gör vårt bästa för att följa vår inre regelbok, outtalade regler och rädslan för vad andra ska tänka. Och så mår vi dåligt...
Primalkurs
Ta en titt på vad du har med i din ryggsäck och vad du kan göra för att bli mer fri. Jag har en halvdagskurs 22/2 där deltagarna får en introduktion till Primalterapi och få en förståelse för det som händer när man reagerar på olika saker - ofta helt utan en faktisk anledning.
Och en väldigt viktig fråga för att dessa miljöer ska skapas tycker jag är kunskapen om: Vad är det som hindrar oss från att nå dit? För något är det - så mycket är helt klart. Ett väldigt konkret bevis för det är att kostnaderna för sjukskrivningar rusar i höjden. Vi mår mentalt kass.
Så jag googlar lite för att se vad dom som vet, dvs forskare och beslutsfattare tycker: "Det gäller att
skapa en öppen atmosfär där människor kan känna sig trygga och våga ta risker." Så säger Lundaforskaren Farida Rasulzada i en artikel i DN nyligen. Farida har ägnat många år åt att studera kreativitet på arbetsplatser.
Jag får inte svar på frågan om vad som står i vägen, men jag har med mig orden mod och trygghet.
Jag googlar vidare och hittar Farida igen. Denna gång i en artikel hos Arbetsmiljöforskning.se. Rubriken är Kreativa arbetsplatser är hälsosamma. Det vill säga att det finns ett samband mellan kreativitet och sjukskrivningar. Farida målar upp hur arbetsplatser ska vara - för att människor ska trivas och vi ska kunna dra nytta av kreativiteten. Men hur kommer vi dit? Frågan är fortfarande obesvarad - men stärks i känslan av sambandet mellan kreativitet och god hälsa.
En annan Lundaforskare, Stephan Schaefer, menar att här krävs tålamod och organisering för att kunna dra nytta av kreativiteten. Och visst - så kan det säkert vara. Men då finns den där och det handlar om att dra nytta av den. Men hur kan vi komma åt den?
Och så hittar jag en artikel på forskning.se som ska besvara frågan kring vilka myter som finns om kreativitet. Men inte heller där hittar jag något vettig ledtråd.
Varför är det så svårt att få till den där tillåtande och uppmuntrande miljön? Är det så att vi inte riktigt vågar eller vill se?
Så finner jag till slut en artikel där Farida börjar närma sig något viktigt, det står: "krävs mod från arbetsgivaren och de anställda känner att de får misslyckas för att kreativiteten ska blomstra"
Mod, trygghet, tålamod, organisering, tillåtas att misslyckas har jag har med mig nu.
Att leka?
Samuel West, även han forskare i Lund konstaterar att leken är ett sätt att komma åt kreativiteten. Och där börjar vi kanske närma oss något. För vad är det som krävs för att vi ska bli lekfulla? På riktigt alltså, inte spela monopol eller schack - utan att bli lekfulla. Att våga släppa fram barnet i oss! Ta fram vår inre clown! Ja - där har vi kanske något. För clownen gör ju ofta något vi vanliga människor sällan vågar. T ex har modet att göra bort sig (i regel att misslyckas), och för att ta fram det modet - då krävs tryggheten.
Bakvägen?
Så om man tar det bakvägen - dvs undersöker vad det är som gör att vi har svårt att känns trygghet, att misslyckas, att leka? Varför har vi inte tillgång till det mod som kan krävas av oss för att göra detta?
Jo, antagligen för att de allra flesta av oss måste släppa på en mängd av de försvar som vi lärt oss att gömma oss bakom - särskilt på jobbet. Möjligen kan vi släppa lite på garden med vår kärlekspartner - om vi har en sådan. I en situation där vi känner oss trygga och inte är rädda för att bli utsatta för backhåll, ironi och sarkasmer. Då vågar vi kanske - när vi hittar modet...
Då räcker det förmodlingen inte med att chefen säger: Och nu ska vi leka... Att skapa den miljön på en arbetsplats kräver tålamod och organisering. Dvs det måste få ta tid och det behöver finnas en medveten idé.
En annan sån där viktig sak som vi behöver ha tillgång till är sårbarhet. Forskaren Brené Brown, som forskar kring hur människor relaterar till varandra, har ett helt underbart föredrag på TED-talks där hon lyfter fram betydelsen av att kunna ha tillgång till sin sårbarhet. I föredraget berättar hon hur upptäckten av detta förändrade hennes liv. Och att kunna ha tillgång till sin sårbarhet - kräver mod.
Massmord och miljardkostnader
Estradpoeten och vännen Bob Hansson skrev nyligen i sin blogg om att det för närvarande pågår ett massmord av idéer. Han gör ett rimligt antagande att alla genererar minst en egen idé som rör arbetsplatsen i veckan och att denna idé leder till ytterligare minst en ide till. Vi är ungefär 4 miljoner anställda och vi har 5 veckors semester och jobbar 48 veckor. 4 000 000 personer x 48 veckor x 2 idéer = 384 000 000. Det blir väldigt många idéer. Så vi kan runda av det till 300 000 000 idéer som rör arbetsplatserna. Sedan brukar man i entreprenörssammanhang säga att av hundra idéer så brukar en idé vara bra. Så om vi tillämpar samma synsätthär så betyder att det tänks tre miljoner någorlunda bra idéer som rör det som händer på jobbet.
Men, nu är väldigt många arbetsplatser är sådana att det är större att tänka rätt, än att tänka fritt. Det har vi får intränat redan i skolan. Det är bara "rätt svar" som premieras. Uppsala universitets devis är ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Och så är det ju i skolan. Jag kan minnas när jag blev
skrattad åt av mina klasskompisar, då jag svarade fel. Och jag är fullkomligt övertygad att även jag gjorde likadant om någon av mina klasskamrater svarade fel. Och det har inte blivit mycket bättre idag. Så vi lär oss att vara tysta - om vi inte är helt säkra. Helst med svångrem, hängslen och silvertejp. Vi får inte misslyckas! Vi får inte svara fel - för då kan de skratta åt oss. Kanske mobba också.
Enligt arbetsmiljöforskning blir ca 10 % av de anställda mobbade på jobbet. Vilket rimligen betyder att samma sätt att förhålla sig till den som gör fel, finns kvar - även när vi är vuxna. Det vill säga - om vi inte är säkra på att det vi säger och gör landar bra - så är vi hellre tysta. Vem vill ta risken att bli en av de 10 procenten? Det borde betyda att en mycket stor andel av de 3 miljoner bra idéer som tänkts ut - förblir outtalade idéer.
För att citera Bob - de "skrapas ut på vår mentala abortklinik". Så tänk dig hur många Ericsson, Alfa-Laval, Tetra Pack, Volvo, Scania eller Skype, som vi går miste om där? Eller så kanske det bara är små idéer som gör tillvaron lite bättre och enklare på en avdelning på ett dagis, eller på en skola.
Så, att Försäkringskassan i en prognos i höstas säger att kostnaderna för 2015 beräknas öka med 3 miljarder, och fram till 2018, med 7 miljarder. Orsaken till ökningarna är, enligt Försäkringskassan - att vi mår mentalt dåligt. Och notera att det enbart gäller ökningen.
Ingen av viktigpettrarna har något bra svar. Försäkringskassan vet inte varför. Den gamla aliansregeringen fattade inte frågan, mer än att köra arbetslinjen och att be Försäkringskassan, Arbetsförmedling och rehabiliteringsapparaten att göra mer av det man redan gör och snabbare. Inte heller den nya regeringen har fattat frågan. Under pompa och ståt tillsattes en framtidsminister. Och till min stora sorg kan jag konstatera att i de förklaringar hon gjort om sitt uppdrag, finns inte ens en liten idé som pekar på insikten av detta.
Stolta, och allt mer sjukskrivna, fortsätter vi att göra som vi gjort tidigare. Köra huvudet i stenmuren. För vem kan ha modet att vara lite kreativ, att ta risken att våga misslyckas och föreslå att vi ska börja leka lite mer istället?
19.30 skulle vi träffas hos mäklaren för att skriva under. När jag klev ut ur bilen möttes jag av ett Malmö som visade upp sig från sin sämsta sida. Kallt, regnigt och blåsigt.
Dörren in till mäklaren gick inte att öppna, de är nyinflyttade och mäklaren har inte gått dörröppingskursen ännu, så jag fick gå in personalingången. Köparen var sen och jag hann dricka ur mitt kaffe innan de kom. Ett par i ungefär den ålder jag var när jag flyttade ner hit till Malmö för drygt 10 år sedan. Huset ska renoveras och det som var vårt ska rivas ner - känns det som.
En tjock bibba papper som skall gås genom. Charlotte i Stockholm så jag har fullmakt. Signaturer på varje sida och så en massa onödigt babbel som jag avbryter då och då - det där kan ni lösa sedan.
Det känns märkligt. Tomt. Vem ska ta hand om mina fiskar? Och dammen som jag kämpade så med? Jag måste ha burit 1,5 ton tegelsten när den byggdes. Aldrig tidigare hade jag gjort något sådant, och jag lärde samtidigt som jag byggde. Sprang med ritningar och frågade experthörnan på Bauhaus om vad de trodde, sedan fixade jag materialet gratis eller till låg kostnad via Blocket. Jag murade och tänkte på min morfar som var murare, att han nog satt däruppe i sin himmel och tittade ner på mig med en nöjd min i ansiktet.
Dammen som jag suttit vid så många sommarkvällar, hört porlandet från vattentrappan, druckit vin, funderat över livet och sett fiskarna simma in i det lampsken som skurit sig ner i vattnet. Vattentrappan jag gjorde i betong - något jag aldrig heller tidigare gjort. Skar ut mönster och form med vinkelslip till grannarnas förtret. - Det är ju söndag och det dammar överallt.
Trädgården där vi haft fester - t ex Charlottes 50-årskalas där hela gräsmattan täcktes med ett stort tält fyllt med folk som åt helgrillat lamm - från den hemmagjorda grillen jag byggde för tillfället.
En något vildvuxen trädgård som var Charlottes ansvar. Själv skötte jag dammen och fiskarna. När SVT var här och spelade in programmet Från Sverige till himmelen med oss - så var deras kommentar om vår växtlighet, att den var tantrisk... Ja, så var den nog - liksom delar av vårt liv tillsammans.
Ja - nu är den här delen av livet över. Sista mars överlämnar vi nycklarna. Och det gör ont... Tårarna rinner långsamt ner för min kind, jag känner det i kroppen, i bröstet och jag är inte säker över vad det är som gör ont.
Att skiljas är att dö en smula - tror jag att någon har sagt eller skrivit. Och det ligger något i det. Jag dör lite och det gör ont. Den här delen av livet tillsammans med Charlotte är över. Vi har vetat om det i ett par månader, och vi har bott på olika platser sen vi klarade av att genomföra minifestivalen The JoyRide Winter i början av december. Men kanske har vi vetat det ännu längre - fast valt att inte se det. För vi var upptagna med att kämpa och att skapa. Hela våren och sommaren jobbade vi med förberedelserna av vår festival - The JoyRide Experience. Kanske den bästa festival som aldrig blev.
Tack älskade Charlotte! Du och det som varit VI har lärt mig mycket och jag är tacksam för det jag fått uppleva tillsammans med dig de sen vi träffades i slutet av april 2003. Vi vågade, vi kämpade och ibland lyckades vi - men inte hela vägen. Vi vågade spänna bågen på ett sätt som kanske inte så många gör. Vi utmanade och klev ut på okänd mark. Bara en sån sak som att gifta oss efter 100 dagar. Nu har det sista steget tagits på den här delen av vår gemensamma resa. Det som var vårt gemensamma hem kommer om några månder inte längre finnas. Nu får vi packa ihop våra prylar, denna gång i varsina kartonger och vända blad.
Samtidigt ser jag friheten som breder ut sig framför mig. Nu har jag ingen annan än mig själv att tänka på. Det känns lite läskigt, inte minst ovant och spännande. Jag har har egentligen inget som håller mig kvar här i Malmö, inte heller i Sverige för den delen. Möjligen min dotter som tycker att jag ska flytta till Stockholm där hon bor. Å andra sidan så bor min son i Philadephia några månder till - sen flyttar han tillbaka till Tokyo. Visst finns det vänner här i Malmö - men det har jag ju även i Umeå och Los Angeles.
Någonstans i bakhuvudet återkommer Barcelona, gång efter annan. Jag kan en del spanska, vädret är bättre, kulturen en helt annan än den jantelagspräglade lagomkultur som råder här. Att lämna Malmö känns inte som någon förlust - speciellt inte med tanke på hur dom som representerar Malmö, de styrande sosse-politikerna behandlat mig, eller oss. Oss och alla andra som planerat åka på en festival i somras, där vi ville manifestera kärleken, närvaron och rätten att få vara dom vi är. Det som skulle bli starten för vår gemensamma bäbis - JoyRide.
För det var nog deras feghet, arrogans och rädsla, deras kontraktsbrott som ledde till en inställd festival och de ekonomiska problem som följde, som var droppen. Droppen som fick oss att bestämma - nä, nu orkar vi inte längre.
Så, nu vänder jag på bladet och ser att jag har ett helt oskrivet uppslag framför mig. Och det är jag som har pennan i min hand, och jag är fri att använda det här uppslaget precis som jag vill... Wow...
Här kan du som vill läsa vad Charlotte skrev straxt efter detta inlägg publicerats.
Ibland reagerar vi på ett sätt som känns märkligt, och ofta inte alls är till vår fördel. Efteråt kan vi ställa oss frågan: Varför gjorde jag så? Och du har säkert varit i situationer där känslan varit att dom du betraktat uppfört sig som småungar i en sandlåda, inte som de vuxna du ser. Förklaringen är antagligen att det är våra "inre barn" som är i farten. Det "inre barnet" kidnappar oss, vi reagerar för att undvika känna rädslan för något -och så styr "barnet" våra liv. Fast vi är vuxna. Vi förminskar oss själva. Vågar inte. Håller tillbaka.
Om du vill - så kan du ändra på det!
Vårt inre barn
Det som ibland kallas för "vårt inre barn" är prägling från barndomen. Barndomen, den del av våra liv där vi skapar den grundläggande bilden av oss själva, och som vi har med oss sedan i livet. Där bestäms även hur vår relation till omvärlden ska utvecklas - det vill säga, hur vi ser på oss själva i relation till andra (partners, föräldrar, kollegor, chefer, grannar, auktoriteter, etc).
Man skulle kunna säga att det är några av de viktigaste byggstenarna i det fundament som vi står på under resten av livet - även när vi är vuxna. Inom psykologin och inom personlig utveckling kallas det ibland för primala frågor. Alltså sådant som var av betydelse under vår tidiga barndom. För många av oss skapar det här "inre barnet" en hel del problem, och vi begränsar, förminskar oss och våra liv.
Som barn är vi med om olika saker, som från barnets perspektiv ibland upplevas handla om liv och död. Det kan vara fysiska eller mera mentala upplevelser. Det kan vara enstaka händelser eller det kan vara något som sker över längre tid. Erfarenheter som ur barnets horisont blir en anledning att "bestämma något". Att något är "farligt" och att just detta farliga måste undvikas. Så föds olika beteenden hos oss.
Ett beteende som i regel går ut på att undvika olika situationer.
Ett beteende där att slippa känna rädslan blir en starkt drivkraft. Ett beteende som sakta blir en del av oss själva. Jag är sån!
Betraktat ur en vuxens perspektiv så kanske händelsen inte ens skulle noterats och än mindre vara farlig. Men då är det ett perspektiv där vi har hunnit skaffa erfarenheter, kunskap och inte minst styrka.
Barnets perspektiv är ett helt annat.
Som barn är vi helt beroende av vuxna, dvs framförallt våra föräldrar, och att då blir relationen till dem central. Som lite äldre barn är man även mer beroende av att tillhöra ett sammanhang (t ex en familj, en grupp, en skoklass, en klubb, etc), och då blir sammanhangets värderingar, reaktioner, känslor, etc - väldigt viktiga. Och det som riskar att inte få vara med blir väldigt farlig.
Allt detta sammantaget skapar något inom oss - som vi kan kalla för vårt inre barn. Vars starka drivkrafter är bland annat att se till så vi överlever, får bekräftelse och inte utesluts ur vårt sammanhang. Det styr våra liv - om vi inte gör något åt det.
Begränsande idéer
Vårt "system" - dvs allt som är jag, är så fantastiskt så ibland kan vi glömma eller förtränga den ursprungliga orsaken som orsakat ett visst beteende, och efterhand tror att "vi är såna". Och vi utvecklar beteenden som bygger på idéer som:
• Jag är inte accepterad • Jag har inget värde • Jag retar mig på sånt som andra gör. • Jag vågar inte hävda mig. • Jag är tyst. • Jag tillåter att mina gränser kränks. • Jag är gränslösa. • Jag åsidosätter mig själv. • Jag litar inte på andra. • Jag går snabbt i försvar. • Jag ska vara alla till lags. • Jag ska inte gråta. • Jag skäms för allt. • Jag får inte göra andra arga på mig. • Jag måste ha andras bekräftelse. • Jag får inte göra fel. • Det är andras fel • Jag får inte misslyckas • Jag måste ta ansvaret • Jag ska inte lyda • Jag måste klara mig själv • • • •
Rationellt? Tja, det beror vilket perspektivet är. Men, det är inte särskilt rationellt att vara vuxen och agera som ett barn som inte vill bli rädd. Och om vi inte förstår och lär om - så kommer vi fortsätta agera helt idiotiskt ibland.
Om vi skrapar lite på vår yta och vår historia så kan vi alla säkert hitta vilka idéer som styrt våra liv. Kanske du känner igen någon eller några av dessa - eller så hade du andra. För somliga har dessa idéer haft en mindre betydelse och för andra så har det dominerat hela livet.
Min egen erfarenhet
För mig blev idéen
jag är inte accepterad en av de idéer som dominerat mitt liv. Första gången jag mötte det var när jag var runt 20 år fick höra av en vän:
En sak som är bra med dig är att man alltid vet att du tycker att alla andra är idioter. Och visst låg det något i det han sa. Alltså att min attityd och mitt beteende var sådant. Det var mitt sätt att skydda mig. Genom ironi och att vara tuff, så kunde jag hålla en distans till alla andra. Inte låta någon komma nära och undvika situationer där jag skulle kunna riskera hamna en sits där någon skulle kunna välja att inte acceptera mig. Att det sedan innebar att jag samtidigt sa nej till alla som skulle acceptera mig tänkte jag aldrig. Rädslan var drivkraften. Såhär i backspegeln kan jag se många beslut jag fattat under mitt liv, där drivkraften varit den där rädslan. Där jag valt bort nyfikenhet och kärlek. Fast det fattade jag ju inte då -
jag var ju sån. Men idag vet jag bättre, jag har lärt om och mitt inre barn är betydligt lugnare och tryggare idag än för 10-15 år sedan.
Primalcoachning
Primalcoachning är en process där du får undersöka din barndom och möta ditt inre barn. Du lär dig förstå vad det är som driver det där inre barnet och du får verktyg att kunna förändra de beteenden som inte gynnar dig. Du får möta ditt inre barn, lära känna det samt de idéer och rädslor som barnet bär på. Det ger dig en möjlighet att reflektera över varför du agerar som du gör nu när du är vuxen. Antagligen kommer du upptäcka att ditt inre barn har en rätt stor makt i ditt liv.
Primalprocessens mål är att du som vuxen ska ta tillbaka den makten och att skicka iväg barnet att leka, istället för att försöka hantera konflikter, möten med andra vuxna eller hantera andra situationer som kan kännas farliga. Hör av dig så berättar jag mer!
Läs mer om primalcoachningen här.
Under några år har jag läst om ett stort problem i Japan. Problemet på ett nationellt plan är att det inte föds tillräckligt många barn. Åren efter 2a världskriget hade en kvinna i Japan i genomsnitt 4,5 barn. 2015 är samma siffra 1,5. Det är en utveckling som skapar problem på sikt, eftersom befolkningen minskar och det blir för få som ska jobba ihop och stötta dom som inte klarar det längre.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/japaner-matta-pa-sex/
"Dagens japanska män vill gifta sig med gårdagens japanska kvinnor. Dagens japanska kvinnor vill ha morgondagens japanska män."
Idag har fotografen och mäklaren varit här. Vårt hem, sen 2007 har fotograferats och är snart ute på nätet - till försäljning. Charlotte har varit hemma några dagar, vi har putsat och fejat och tagit ytterligare några steg mot att inte längre vara ett "äkta par".
Den medvetna delen av förändringen sker med små steg. Baby-steps... I november ett medvetet beslut. Sedan fanns det en möjlighet för Charlotte att bo i Stockholm ett tag så nästa steg blev att hon tillfälligt blev Stockholmare. Nu hitta mäklare och komma igång med att börja avveckla vårt gemensamma hem och sälja det till några andra. En både konkret och väldigt symbolisk handling. Väcker tankar kring att bryta upp, förändra och ta risker... Får även ögonbryn att höjas, eftersom vi är ju "experter" på relationer.
Unik - men ändå inte
Egentligen är ju det vi går genom något som många andra gått genom, går genom och kommer gå genom. Ur den aspekten är Charlotte och jag "bara" några sandkorn bland alla andra i skilsmässoöknen. Dessutom är det inte första gången vi gör en sån här förändring. Men ändå så är det bitvis jobbigt när jag väl är mitt i händelserna. När jag ser hemmet få en make-up, för att se snyggt ut i prospektet.
Och jag inser att alla och allas såna här processer är unika. I vårt fall med just de speciella egenskaper och förutsättningar som fanns hos oss. Vi har varit genom mycket tillsammans, i stort och i smått, och mycket av det som finns här i vårt hem speglar dom uppelvelserna. Förändringen triggar gamla och bekanta sår såklart, men sen finns det även sådant som är nytt som rör just den här förändringen. Och jag får tillfälle att känna, att lära och att träna på att vara närvarande i nuet. Det blev inte som tänkt - men vad brukar bli det?
Ta risken
Ja, det är smärtsamt att lämna, att släppa och att avsluta - utan att veta vad som finns bakom hörnet. Det är spännande och utmanande också. Och ja, jag är nyfiken. Att lämna plats och utrymme för något nytt, att undersöka hur min energi vill ta form imorgon - och hur tillvaron tar emot mig… För trots det jobbiga finns det en insikt hos oss båda som gör att vi bestämde oss för den här förändringen.
Att vi tror att det finns något större och att vi inte nöjer oss med något som vi tror kan bli bättre. Vi tar risken… Och så inser jag att oavsett vad vi gör - så tar vi risken. Livet har aldrig några garantier - även om vi för det mesta lever som om det var så. Vi vet inget om hur en relation kommer utvecklas och vi vet inget om vad som kommer hända imorgon. Inte ens om det finns skriftliga avtal - det har vi fått lära oss den hårda vägen.
Men ni är ju experter?
Flera gånger har jag fått frågan kring vår skilsmässa. Va, ska ni två skiljas? Allt verkade ju så bra och ni är ju relationsexperterna!
Ja, vi är duktiga på relationer. Att jobba med relationer - som Charlotte och jag gjort de senaste åren - innebär inte att det bästa är, att man i alla lägen måste hitta tillbaka till det som varit. Relationen i sig har inget egenvärde om inte den är ett resultat av ett frivilligt och medvetet val från dom som relaterar. Men de allra flesta verkar tro det. Det gäller de klienter vi haft och har - och inte minst oss själva. Och det är inte så konstigt, vi får ju lära oss redan i blöjåldern kring tvåsamheten. Så levde de lyckliga i hundra år, och när vi blir lite äldre och kliver in i instutionen äktenskapet - tills döden skiljer oss åt. Att göra den här förändringen som vi gör, är ett sätt att bryta med den idéen. Att se tillvaron som den är. Ibland går det inte att fortsätta som tänkt, och då är utmaningen att acceptera det. Konsten blir att hitta till ett nytt läge där relationen fortfarande känns bra.
Såklart har jag även ställt mig själv frågan: Är detta beslut det bästa? Tja, det är som livet i stort - dvs inga garantier. Jag måste våga lyssna inåt och våga lita på magen eller min inre röst. Även om det alternativ jag väljer inte (heller) har några garantier. Och dom garantier vi tror oss ha kan snabbt visa sig vara en illusioner. Vi har båda lyssnat inåt och vågat se det som ÄR, inte dölja det med den illusion som så många försöker att hänga kvar vid. En illusion som göder lögner, frustration, otrohet, vanmakt...
Nej tack!
Jag tar ett djupt andetag och hoppar ut i det vi kallar för livet - så får jag se vad som händer!
----------------------------------
Häng med på en endagskurs i Malmö 31/1!
Kursen Våga komma närmare ger dig detta:
Den här dagen kommer ge dig en introduktion till hur du vågar komma närmare dig själv och andra samt hur du
förbättrar din egen självkänsla. I samband med kursen bokar vi tid för en enskild uppföljande coachning, där vi under en timme där vi går genom de insikter du gjort under kursen och de utmaningar du står inför.
Kursen innehåller olika slags övningar, rörelse, dans och samtal/föredrag.
Vet du att ditt deltagande och ditt engagemang är viktigt?! Det är viktigt att stå upp för det som känns angeläget - både i stort och smått. Om vi vill ha en förändring - så behöver tillräckligt många stå upp och visa det. Inget sker av sig självt. Det är ditt engagemang som ger energi åt den process som behövs för att förändringar ska ske. Förändringar hos dig, hos mig, hos oss och i samhället.
Imorgon 21/1 finns chansen för dig att visa ditt engagemang. Ditt engagemang för en värld där nyfikenhet och kärlek är dom stora drivkrafterna. Mot en värld där rädslan och förminskning dominerar. Kommer du med?!
Mitt eget engagemang
Under hela mitt liv har jag engagerat mig i att försöka påverka, förändra och i att väcka människor. Redan i högstadiet började det, och jag blev ordförande i elevrådet. Sen fortsatte det på gymnasiet.
Och det blev dessutom ett partipolitiskt engagemang som varade drygt 15 år. Under värnplikten blev det värnpliktsriksdag och där blev jag invald i de värnpliktigas regering (vpl-ag).
%2Bkopia.jpg)
I slutet av 80-talet var jag engagerad för det fria ordet - för att avskaffa den monopol-lagstifning vi hade här i Sverige. Under 90-talet hade jag ett stort engagemang i att få människor att förstå vilka möjligheter som IT-revolutionen skulle kunna ge. Jag startade ett projekt - Den digitala salongen - som fick med kulturinstitutioner runt om i hela landet med målet att lära och förstå vad IT kunde betyda för bibliotek, museet, kulturtidskrifter, dramatiker...
Jag fick stöd från regeringen att driva Den Mångkulturella salongen som gav kunskap åt människor som jobbade med integration, mångkultur och mot rasism att lära sig att dra nytta av IT.
Och under de senaste 10 åren har mitt engagemang varit kring den personliga utvecklingen. För att vi - du och jag och hon, och han, och hon... Att vi ska ta större plats i våra egna liv. Att våga välja kärlek istället för rädsla.
Där har jag arrangerat kurser, workshop, festivaler och inte minst tillfällen för människor att få uppleva och känna. Att känna hur det kan vara. Att känna att det faktiskt går. Att förändringen börjar hos var och en av oss. Att förändringen börjar hos dig.
Engagemang är viktigt! Mitt engagemang kretsar kring den enskildes möjligheter att utvecklas, att kommunicera, att få uttrycka sig och inte minst att kunna och våga uttrycka sig.
Men det är inte så att alla passar för att starta, organisera och driva - så ditt engagemang att vara deltagare är också viktigt. Ditt deltagande är det som gör att allt arbete som vi initiativtagare, organisatörer och "baxare" gör, blir värt något. Att du väljer att delta och att vara med, istället för att ligga på soffan och säga: Jättebra att ni gör sånt, jag är med en annan gång.
Kramas imorgon!
Imorgon 21/1 kommer massor av människor att träffas för att kramas. Och jag finns även med bakom det tillsammans med ett större gäng "baxare". Charlotte och jag gjorde det förra året och då var vi ett mindre gäng. Då träffades vi och kramades i Stockholm och Malmö. Den här gången samlas det även människor i Göteborg och Borås. Härligt!
Kom med! Visa ditt engagemang! Visa dig själv! Visa andra!
[if gte mso 9]>
0
0
1
75
431
Encourager AB
3
1
505
14.0
Normal
0
false
false
false
SV
JA
X-NONE
• Göteborg - https://www.facebook.com/events/726113177486283/
• Stockholm - https://www.facebook.com/events/779755115393755
• Borås - https://www.facebook.com/events/388481291329042/EndFragment
Du kan faktiskt ha ett bättre liv! För somliga så finns det jättestora förändringar/förbättringar att göra. Problemet är att många inte vet att det går att förändra. Många människor tror att de måste stå ut, att hålla tillbaka, att känna att man inte vågar, inte kan - och att det "bara" blir fel. Min kommentar är - det går att förändra! Du kan ha ett bättre liv - mycket bättre! Det gäller bara att börja.
Det allra mesta vi gör, känner, hur vi uppfattar världen runt oss och de beteenden vi har är inlärda under vårt liv, som vi till exempel lärt engelska, matte, biologi... Fast oftast är det inte i en skolbänk, medvetet och strukturerat - utan genom olika livserfarenheter, i stort och i smått.
Det vi lärt oss blir sedan utgångspunkten för hur vi möter livet. Skuld och skam är säkert något du känner till - och dessa två känslor i kombination med rädslan är ofta väldigt effektiva på att lära oss att hålla tillbaka och att förminska oss själva. Så gör de allra flesta - somliga mer och andra mindre. Dom jag möter är dom som insett att de vill förändra. Att deras liv kan bli mera, roligare, bättre - att de kan få mera liv i sitt liv.
Det jag jobbar med tillsammans med mina klienter är i grunden inte konstigare än att lära sig en ny sport eller ett nytt språk. Det som behövs är tillgången till kunskap, träning och kanske det viktigaste, viljan och modet att förändra. Sen behöver man så klart förstå att vissa saker tar lite tid att förändra - särskilt om vi ägnat 20, 30, 40 år åt träna in dom.
Bara eländigt minne...
Föreställ dig att det är du som vill ha en förändring.... Min uppgift är att hjälpa dig i den processen. Att du inte längre är ett offer för sådant som faktiskt "bara" är eländiga minnen från upplevelser i din egna historia. För det är i regel bara minnen - även om det kan ha varit fruktansvärda upplevelser när de väl skedde. Här kan du följa en klients resa - då hon fick i läxa att skapa/rita en bild mellan våra sessioner. Hon är ett fantastiskt inspirerande exempel på utveckling från skam till lust.
 |
En av min klients teckningar.
Publicerad med hennes tillstånd. |
Våra minnen av sånt som skett tidigare i vårt liv gör en del av oss - kanske du - till en del av personligheten - eller egot. Några typiska tankar som växer fram ur det är:
- Jag är sån...
- Så kan jag inte göra...
- Jag måste...
- Det är onormalt...
- Jag är onormal...
- Vad ska andra tänka...
Jag brukar säga att klienten går omkring med en tjock "regelbok", och det har förmodligen du också. En personlig regelbok som talar om hur just ditt liv ska levas, vad som är ok eller fel. För att slippa den rädsla som finns förknippad med minnet undviker du vissa situationer och/eller ämnen - medvetet eller omedvetet. Efter en viss tid så kanske du glömmer bort själva händelsen, men rädslan finns kvar och styr och påverkar.
Och med "rgelboken" blir även kontroll ett viktigt inslag. Ju mer/bättre kontroll du har - desto mindre är risken att du kommer i närheten av något "farligt". Nåja, det är i alla fall en av idéerna som många har med sig till mig. Och det påverkar beteendet. Vissa saker, situationer och ämnen blir förbjudna eller väldigt omgivna av "regler". Det kanske blir tydligast på jobbet eller så är det i den nära relationen som du har - eller önskar att du hade.
Min roll
Vi börjar med ett förutsättningslöst möte där vi undersöker just din utmaning, och om vi kan jobba tillsammans. Tryggheten är viktig eftersom det många gånger handlar om känsliga och sårbara ämnen. Dessutom är det viktigt att förstå att det som behöver ske är en process som i regel kräver engagemang och energi. Jag finns med under den processen. Jag hjälper dig att identifiera det som behöver förändras, hur det påverkar ditt beteende och därmed ditt liv. Ofta är påverkan betydligt större än du anar.
Jag har med mig kunskap, jag har distansen, jag är envis, kreativ, oväntad och hjälper dig hålla kursen då det behövs. Ibland är jag utmanande, ibland är jag ett stöd och inspiration - beroende på situationen. Jag ser till att det finns en rörelse, att du inte stannar upp - baby-steps eller stora kliv. Vi gör det du behöver i en trygg, och ibland utmanande resa. Kroppen är ett viktigt verktyg och utgångspunkt. Kroppen ljuger inte och kroppen är alltid närvarande i nuet.
Somliga vill ha en intensiv process, där vi arbetar koncentrerat. Andra jobbar långsammare.
Kolla in min hemsida, så får du kanske en bättre bild av mig. Önskar du personliga referenser så finns även den möjligheten.
Hör av dig!
Vi är offer för vår egen historia. Och det kommer vi antagligen fortsätta vara även i framtiden. Men vi kan göra något åt det. Vi kan förändras, lära om och minska de problem som uppstår. Det som händer 21 januari, på den internationella kramdagen, är i någon mening en uppmaning till det. En uppmaning att stanna upp, se det vi gör och inse att vi har ett val vi kan göra.
Vi kan välja att våga komma närmare oss själva och bli medvetet närvarande.
Vi kan våga komma närmare andra och drivas av nyfikenhet och kärlek .
Istället för att låta minnen, föreställningar och rädsla dominera.
 |
| Är du rädd som en liten mus? |
För mig är det vi gör den 21e en manifestation för en sådan förändring. En förändring som börjar hos var och en av oss. 31/1 erbjuder jag en endagskurs som ger deltagaren en start i en sådan förändring.
Rädslan dominerar
Rädslan har blivit den dominerande drivkraften hos människan. I alla fall i den värld vi skapat. Se dig om, så kan du se det. Känn efter, så kan du känna det. Rädslan för "den andre". Rädslan för...
...att min sanning inte gäller. ...att inte bli accepterad. ...att inte bli lyckad. ...att bli förlöjligad. ...att inte tillhöra. ...att bli avslöjad och bestraffad. ... att inte kunna. ...att bli ensam. ...att inte räcka till.
Jag skulle kunna fortsätta och rabbla upp hur många rädslor som helst. Var och en har en unik uppsättning rädslor, och där "rädslan för vad andra ska säga/tänka" - kanske är en av de starkaste, eftersom behovet att få tillhöra en grupp är starkt. Historiskt sett skulle vi som art på jorden inte överlevt utan rädslan. Rädslan är i grunden ett viktigt verktyg för vår överlevnad. Och det finns rädslor som är rimliga, t ex rädslan för att personen som kommer springandes mot mig med en yxa i högsta hugg ska slå ihjäl mig, att bli dödad av lejonet jag ser framför mig eller att flygplanet som störtar mot marken ska krascha. Det är inte dom rädslorna jag menar - utan de rädslor jag menar handlar om de rädslor som uppstår i oss själva i relationen med andra.
Vissa rädslor handlar om skam, - att vara "fel". Andra rädslor handlar om skuld, - att göra "fel". Gemensamt för nästan alla rädslor är att de skapats i vår egen historia, särskilt under barndomen. Och rädslorna skapar och påverkar våra beteenden, så vi gör val som går ut på att undvika rädslan. För "bakom" rädslan finns ju något som vi "tror" är farligt. Det är i alla fall så som våra system fungerar och så vi tränar in beteenden med en övergripande idé om att undvika det farliga - för att överleva.
För gamla program
Problemet är att den värld och det sammanhang människan har skapat och lever i har förändrats så otroligt mycket mer än vad vi som art har utvecklats. På bara 2000-3000 år har människans sammanhang, förutsättningar och liv förändrats totalt. Och ur en evolutionsaspekt är den tiden inte mer än en fjärt i rymden. Det innebär så klart att det blir problem. Försök bara att köra ett några år gammalt datorprogram i en ny dator så fattar du.
Det vi som art behöver göra är att ta till oss kunskap om att det faktiskt går att förändra. Att vi inte är "sådana". Bara den insikten är svår eller nästan omöjlig för somliga, eftersom det innebär att de måste börja titta på och släppa den mask vi kallar vårt ego.
I människans fall går det inte att byta program. Istället får vi ta det program (det vi lärt och tränat in) vi har och programmera om det. Vi behöver alltså kunskap, insikt och träna in något nytt. Ju tidigare vi börjar - desto bättre och enklare. Och det finns aldrig någon ursäkt för att inte börja. För alla inser att det blir problem där majoriteten av beslutsfattandet sker med för gamla program. Just så är det nu. Och det skapar problem i stort och i smått. Problem för enskilda individer och problem för grupper, organisationer, samhällen, kulturer, nationer och hela planeten.
Lära om
Många av oss som deltar 21 januari har dom här insikterna och jobbat/jobbar en med "omprogrammeringen". Att kunna vara medvetet närvarande är viktigt - att vara i nuet. Att inte låta oss bli styrda av gamla program. Vi lär oss, vi tränar, vi går kurser, utbildningar, i terapi, vi coachas - vi vågar och vi mår bättre. Ibland kan det ta ett tag innan vi finner den metod som passar, men vi försöker. Vi har insikten att det går, och vi har viljan att göra den nödvändiga ansträngningen. Många av oss har förstått att ju längre vi tränat in ett visst beteende - desto äldre vi är - desto längre tid tar det och desto svårare är förändringen. Barn har det däremot betydligt lättare, både att i att förändra och i att lära och ta till sig något nytt.
Tyvärr är vi än så länge för få som gör den här ansträngningen. De allra flesta reagerar fortfarande med att försöka fly från rädslan - att istället låta sig drivas av rädslan. "Jag är sån".
Ett klassiskt exempel är föräldern som blir arg på barnet som inte kom hem i tid. Istället för att våga känna rädslan över vad som kan ha hänt barnet, så blir vi arga på barnet och kanske bestraffar. Barnet i sin tur lär sig att komma hem i tid - med drivkraften rädslan - att inte utsätta sig för en arg förälder.
Eller för att ta något annat område - som handlar om våra kärleksrelationer. Rädslan för vad min partner ska tänka och tycka. Rädslan för att min partner ska lämna mig. Eller rädslan för att inte få någon partner över huvud taget. Istället för att våga möta dom rädslorna så låter vi dom styra oss. Vi spelar teater, vi låtsas, vi tillåter att våra gränser kränks, vi förminskar oss själva, vi gömmer oss, vi dövar oss... Och så länge som vi inte vågar möta rädslan så kommer den finnas där och spöka för oss. Så länge som vi inte tänder lampan för att se att det inte finns ett monster i garderoben (att bli medvetet närvarande) så kommer rädslan för monstret finnas kvar.
Kramen 21 januari
Kramen den 21 januari är en lååång kram. Minst 20 sekunder, för att må-bra-hormonet ska komma släppas loss i våra kroppar. Men en 20 sekunders nära kram blir "för mycket" och obehaglig för den som har rädslan som en stark drivkraft. Så, kramen blir en liten övning i att möta "rädslan" för den som vill våga. Och den som bara tycker att det är mysigt att kramas ordentligt så är den 21e ett ypperligt tillfälle att få många kramar. I Malmö kan man fortsätta med en workshop och i Stockholm har vi hittat två olika alternativ.
Vill du sedan utveckla detta och utforska hur du kan våga komma närmare på olika sätt. Då ska du gå en workshop, en kurs eller på något annat sätt skaffa dig mera kunskap och börja träna. Bland dom du träffar den 21e kan du säkert få många olika bra tips på sådana tillfällen. Själv erbjuder jag ett sådant tillfälle den 31 januari.
Här kan du kramas 21 januari
Malmö, Stockholm, Göteborg, Borås - och så klart kan du kramas var och när du vill.
Pressmeddelande:
Våga komma närmare - är ett sätt att beskriva vår insikt att vi alla behöver komma närmare. Vi behöver våga komma närmare oss själva och andra. Vi behöver bli mer närvarande i det som är nu - istället för att låta vår historia och/eller våra förväntningar och fantasier om framtiden störa oss.
Kramen är en manifestation av detta. Kramen är ett sätt att manifestera viljan att låta närvaro, kärlek och nyfikenhet dominera våra liv.
Genom kramandet den 21 januari i Stockholm, Göteborg och Malmö vill vi uppmärksamma den erfarenhet vi har, att ökad närvaro och kärlek är sätt att få människor att må bättre. Och vi är övertygade över att en del av de psykosociala problem som finns i samhället skulle minska om denna insikt vore en del av beslutsfattarnas kunskap. Exakt hur stor del är svårt att säga - men det rör sig om miljarder i samhällsekonomiska vinster och för den enskilde individen som drabbats kan det vara livsavgörande.
Vi vill uppmana beslutsfattarna att istället för att enbart fokusera lindringen av symptomen, istället titta på orsakerna till varför psykosociala problem uppstår.
Vi vet att om vår allmänna kunskap kring våra möjligheter att ta ett större ansvar för våra liv och våra känslor, så skulle en del av de problem som samhället idag försöker lösa, bli mindre. Det finns forskning och kunskap som kan bekräfta detta, det som behövs som ett första steg är att ta fram den och göra den tydlig.
Vad har vi här i Sverige och i västvärlden att lära på ett djupare plan av det som hände i Paris nyligen?
Alltför ofta händer det sådant som jag har svårt att förstå. Jag tänker på det som hänt i Paris den 7 januari. Massakern. Där några personer ansåg sig ha rätten att döda andra därför att de kände sig kränkta. Hur i helvete är man funtad i huvudet om man väljer att göra så? För mig finns det ingen satir eller andra sätt att hantera ett ämne som kan motivera en sådan handling. För mig är yttrandefriheten helig - även om den skulle innebära att det jag tycker är heligt blir kränkt.
Det som hänt väcker så klart en lång rad frågor och funderingar. Och det väcker en djävla vrede i mig mot alla som tror och driver tesen att det bara får finnas en sanning - deras - och den får man inte skoja med. Så inser jag att det i grunden är synd om dom som gör dom valen. Att de i grunden är rädda för att deras idéer om "den enda sanningen" ska ifrågasättas och avslöjas - och då rasar ju deras bild av världen, av sanningen. Rädslan är en stark drivkraft som får oss människor att göra märkliga saker. Det har vi sett under hela mänsklighetens historia, det ser vi i t ex Syrien och Irak och nu fick vi ett smakprov i Paris.
Inte bara därborta - även här
Men tyvärr är det så att vi dagligen får smakprov på företeelsen "deras sanning är viktigare än min sanning", och att somliga har eller tar sig rätt att förtrycka mig, förhindra mig, tvinga mig och om jag inte gör och tycker i enlighet med deras idéer så kanske dom till och med dödar mig. Den inställningen tar sig uttryck i lagar, det tar sig uttryck i beteenden, normer och värderingar som går ut på att "så gör man inte och det måste du förstå". Dessa människor - som anser sin sanning vara viktigare än min - är jag säker på har funnits så länge som vi människor har funnits som tänkande varelser. Människor som drivs av rädsla. Och det paradoxala är att dom antagligen skulle vara dom sista som skulle erkänna en sån sak, det vågar de helt enkelt inte.
Det är i regel en viss livsåskådning och vissa värderingar/normer ska försvaras och bevaras. De som dominerat är såklart de stora världsreligionerna som kristendomen, islam och judendomen. Men även exempel på liknande beteende finns inom buddhismen och hinduismen. Och alla känner vi till vad kommunismen och nazismen har åstadkommit. Alla dessa "ismer" har en blodig historia - där de i olika situationer ansett sig (eller anser sig) vara mera "rätt" än andra livsåskådningar.
Copernicus ifrågasatte i början av 1500-talet kyrkans idéer om himlakropparna rörde sig runt jorden. Hans idé om att solen, istället för jorden, var centrum tystades ner med hotet att Copernicus skulle brännas levande. Att bränna människor levande var populärt i de häxprocesser som rasade i den västerländska delen av världen mellan 1200- och 1700 talen. I Sverige hade vi t ex dödsstraff för trolldom ända fram till 1779. Även här handlade det ofta om att den kristna sanningen var viktigare än t ex kunskaper och erfarenheter som kloka och kunniga människor hade - och kunde kallas för trolldom.
I modern tid
Under modern tid - har sexualiteten varit ett område där bara en sanning fått råda. Speciellt i kulturer där de abrahamitiska religionerna dominerat har det varit så. Dvs där det gudomliga varit en (1) enväldig fadersfigur som haft en sanning och en förklaring. Kyrkan, dvs den organiserade religionen, ställde sig mellan människorna och det gudomliga. Kyrkan, prästerna, imamerna, rabbinerna blev dom enda som tilläts tolka och förkunna det gudomliga. För säkerhets skull så spreds idéen att de var de enda som kunde.
Och eftersom sexualiteten erbjuder vägar att nå något gudomligt på egen hand, utan kyrkans reglerade väg, så skulle skulle det styras och regleras.
Sen 300-400-
talen e. Kr. har deras tolkning av heliga skrifter och annat varit den sanning som tillåtits där deras religioner fick makt. Och överallt har man velat reglera sexualiteten och relationer. Allt annat än det som de makthavande formulerat var fel. Så är det fortfarande i länder som t ex Saudiarabien, Yemen, där katolska kyrkan eller kommunismen är stark. Där har kyrkan (eller dess motsvarigheter inom andra livsåskådningar) styrt lagstiftningen och i länder där religionen inte är lika stark så är det värderingar och inte minst inpräglade rädsla som styr.
I Sverige var det inte så många år sedan som
homosexualitet ansågs vara en sjukdom och när centerpartiet bara för något år sedan diskuterade idéen att fler än två skulle få ingå äktenskap så reagerade hela etablissemanget - och diskussionen tystades snabbt. Och i somras utsattes vi som ville arrangera en
kärleksfestival för ett
avtalsbrott, enbart baserad på rädsla för eventuell nakenhet och sexualitet. Här var det socialdemokratiska
politiker i Malmö stad som var
rädda för vad andra skulle kunna tycka - detta trots att inget hade hänt.
Städa på vår egen bakgård
Ju mer jag lär mig om hur somliga anser sin sanning vara mera värd och riktigare än någon annans. Desto mer inser jag att det är inte våld som löser det här problemet på lång sikt, utan yttrandefrihet, kunskap och utbildning. Massakern i Frankrike är ett tragiskt bevis. Ett av resultaten från den var att insiktsfulla människor världen över reste sig i protest mot deras motiv.
Det som lett till t ex förändringar kring vad som nu anses vara accepterat gällande relationer och vår sexualitet, har växt fram genom kunskap och det fria ordet. Visserligen långsamt, men ändå.
Den som är bildad, har kunskap, är normalbegåvad och får bilda sin egen uppfattning om olika saker, inser att speciellt yttrandefriheten och mångfalden är några av våra viktigaste verktyg för att försvara och utveckla demokrati och frihet. Där respekten för varandra och allas lika värde är hörnstenar - oavsett vilka idéer vi har om livet, sexualiteten och relationer. Som en bonus så är det även ett sådant samhälle som visat sig vara långsiktigt bäst på att använda våra resurser.
Vi kunde nyligen se hur beslutsfattare från den fria världen och vanliga medborgare runt om i världen marscherade för yttrandefriheten, och mot det våld som somliga anser sig ha rätt att utöva mot dom som vill beskriva tillvaron på "fel" sätt. Och det är ju bra.
Men tyvärr vågar eller vill de (vi?) inte se att vi själva - i den så kallade fria världen - har kvar en hel del rester från de principer som protesterats så kraftigt mot. Vi behöver städa upp på vår egen bakgård, därför att rädslan är en av de dominerande krafterna - även hos oss. Framförallt rädslan över "vad andra ska tycka". Det vill säga, att den andres sanning är mer rätt än min.
De flesta länder har visserligen tagit bort lagstiftning som t ex förhindrar människor att välja vem de vill älska och ha sex med och vi har en relativt sett hygglig frihet att t ex uttrycka oss. Men där finns fortfarande normer och värderingar som lägger sin kalla och våta filt över våra liv. Vi lever fortfarande i ett samhälle där "någon annans sanning är viktigare än min sanning". Det gäller livet och relationer i allmänhet och sådant som har med sexualitet och närhet i synnerhet. Och det tillståndet skapar stora problem för den som drabbas och kostar samhällsekonomin miljarder årligen.
21 januari är jag med och arrangerar en manifestation. Det är internationella kramdagen. För närvarande kommer ett 10-15 minuters kramande utbryta i
Stockholm,
Göteborg,
Malmö,
Borås och förhoppningsvis på fler platser. Motivet för mig att vara med och arrangera detta är att kramen är ett sätt att manifestera det behov vårt samhälle har att lära sig "medveten närvaro".
Förmågan att vara närvarande i nuet är det bästa och enklaste sättet att motverka den rädsla som finns och som skapar så mycket problem. Rädslan har oftast inget att göra med det som är just nu. Rädslan är inlärd under vår personliga historia. En medveten närvaron är ett sätt att acceptera det som är just nu - att
Tänk vad vi skulle kunna göra med mer närvarande människor och några miljarder kronor!?
Vårt samhälle är alltför lite inriktat på att åtgärda problemen där de uppstår - dvs göra något åt orsakerna. Istället har vi skapat ett beteende där den som ser/äger problemet - dvs symptomen - tillsammans med dom som tjänar på att problemet inte åtgärdas, bara fokuserar symptomen. En strategi som är dömd att misslyckas - om målet är att minska problemet. Ungefär som att tro att den som säljer regnkläder skulle vara intresserad av att det slutar regna. Sedan börja av 90-talet har olika slags "lyckopiller" blivit en av storsäljarna i västvärlden - eftersom allt fler mår mentalt dåligt. En quick-fix som snabbt skapar en gråare och mentalt jämnare vardag. Där vår känslomässiga berg-och-dalbana plattas ut och blir rätt trist.
I höstas begärde Försäkringskassan om ett extraanslag för 2015. De behöver ytterligare ca 3 000 000 000 kronor, dvs 4 miljarder för att kunna möta en ökning av sjukskrivningarna. Deras prognos är att de behöver ytterligare 7 miljarder till år 2017. Då talar vi enbart om ökningen. Och ökningen beror huvudsakligen på psykosocialt relaterade sjukskrivningar. Dvs att människor inte mår mental bra.
Deras analyschef Laura Harman citeras i pressmeddelandet: "Än så länge saknar samhället tydliga förklaringar till varför sjukskrivningar med psykiska diagnoser ökar."
Jag vill inte påstå att jag har förklaringen till allt detta. Alltså inte förklaringen med stort F. Men jag är fullt övertygad över att jag har en del av förklaringen - till varför de (psykiska diagnoserna) finns och varför de ökar. Det skulle kortfattat kunna beskrivas: bristande närvaro.
 |
| Bristande närvaro? |
Nu kan vän av ordning fråga: Va, är de inte närvarande? Jo, men det handlar om mental närvaro i det som är "här och nu". Vi människor har en utomordentlig förmåga att inte vara närvarande i det som händer just nu. Istället har vi tränat på att släppa in information i vårt mentala tillstånd som egentligen inte har med nuet att göra. Många gånger kan det vara minnen från vår historia som t ex skapar rädsla och stressen triggas. Det är där som problemet uppstår - som så småningom leder att Försäkringskassan måste be regeringen om mera pengar. Och bakom den begäran finns tusentals och åter tusentals personer som mår dåligt. Och beslutsfattarna vet inte vad de ska göra.
Hallåååå...
Hur stor del av förklaringen som den bristande närvaro är, vet jag inte. Men om vi vet att depressioner kostar samhället runt 60-70 miljarder varje år. Och om vi vet att de ökningar i utgifter som Försäkringskassan fått de senaste åren huvudsakligen förklaras av att människor inte mår bra. Så är även en liten andel av förklaringen värt mycket i kronor räknat - och för att inte tala om vad det skulle kunna betyda för alla de enskilda människor vars livskvalitet skulle kunna förbättras.
Manifestation
Det vi vill göra den 21 januari, i Malmö och i Göteborg, handlar egentligen inte om att kramas - även om det är det vi kommer göra. Och när jag skriver "kramas" då handlar inte om den chica snabbkramen som mest sker för att alla andra gör så, utan om en riktigt nära kram som är minst 20 sekunder lång. En kram som sker då vi är fullt närvarande i mötet med den vi kramar.
Jag är med och genomför detta för att lyfta fram "närvaron" som ett sätt att skapa en bättre värld. En ökad närvaro bidrar till mera kärlek, mindre rädsla och en ökad nyfikenhet. En ökad närvaro bidrar även till lägre kostnader för Försäkringskassan, vilket är ett uttryck för att människor mår bättre. Det betyder att energi och resurser kommer frigöras för att kunna användas på ett bättre sätt. En värld där vi vågar komma närmare oss själva och varandra.
Man skulle kunna säga att det finns en dold potential.
Våga komma närmare - det var en mening som blev rubrik till kram flash mob som Charlotte och jag arrangerade med hjälp av en bunt andra människor april 2014, i Malmö och Stockholm. Båda skedde samtidigt och vi var över 250 personer som deltog.
Nu för några dagar sedan fick jag utmaningen från vännen Patrik Deijenstedt i Göteborg.
21 januari är internationella kramdagen, vi gör en kram flash mob i Göteborg, du kan väl fixa något i Malmö?! Och vi kanske kan få igång något i Stockholm? Så klart jag hakar på…
Jag hoppas även att du är med!
Sätt en kråka i din kalender, 21 januari kl 17.50-18.10. Eventuellt fortsätter vi med någon form av fortsättning sedan på kvällen. Mer information kommer.
Varför kramas?
Att krama någon är intressant ur olika synvinklar. En är t ex att en kram som är minst 20 sek orsakar ett oxytocinrus. Oxytocin är kroppens må-bra-hormon som kommer loss när vi kramar vår partner, våra barn eller gullar med ett husdjur. Den ger oss en skön känsla i kroppen med andra ord - och den är alltså bra för vårt allmänna välbefinnande.
En annan synvinkel är samma som var viktig 11 april 2014, var just att snabbt kunna få en annan person att "känna" vad det betyder: att inte vara hemma, att inte vara närvarande. Den person som efter några sekunders kram känner att det blir jobbigt, att närheten känns obekväm har antagligen något "inre" att titta närmare på. Lite svårt att förklara, betydligt enklare att ge en upplevelse genom kramen.
När jag för många år sedan var på en kurs i Italien fick jag en första lektion i just hur jag då hanterade närhet. Vi satt ett gäng utomhus, det var kort paus och några av oss satt utomhus i solen. En ung och vacker kvinna, som tillhörde gruppen kom och alla stolar var upptagna, så hon hade ingenstans att sitta. Hon valde att sätta sig i mitt knä och höll om mig och satt på ett sådant sätt så jag fick hennes bröst och dekolletage precis framför ansiktet. Det enda jag tänkte då var - hon vill nog ha sex med mig. Jag åkte rakt upp i huvudet och "tankecirkusen" drog igång. Med den erfarenhet/träning i närhet jag hade haft fram tills dess, så var att sådan närhet är ett uttryck för att vilja ha sex. I alla fall i den värld jag levde i då. Senare insåg jag, att det inte alls varit hennes intention - hon hade bara behövt en plats att sitta på, och mitt knä hade passat den gången.
Och så är det antagligen för de allra flesta, särskilt oss män, att vi lärt oss att närhet betyder sex. Så därför är det kanske inte så konstigt att många känner sig lite obekväma i en lång och nära kram, en kram som passerar gränsen för den vanliga och chica vänskapskramen som vi hämtat från sydeuropa. När vi har haft kurs, så har vi ibland haft en liten kramskola, där vi visat olika former av de kramar som brukar användas. Grabbkramen, tonårskramen, den kontrollerade kramen, "kyrktornet", "vill-ha-kramen"...
Den långa kramen, där vi vågar vara nära någon annan, utan att det betyder något än en stunds närhet. Det är den kramen vi kommer använda oss av den 21 januari. Där vi är i nuet, utan att låta tankar, idéer, fantasier och rädslor gå igång. Att känna värmen och närheten av en medmänniska som jag möter. I regel är det någon jag känner sen tidigare, men det kan lika gärna vara en person jag aldrig träffat innan.
Det som skedde våren 2014 på Centralen i Malmö och i Stockholm, var även en manifestation kring behovet som finns i att vi alla tränar på att vara närvarande och att närhet inte är farligt. Att vi vågar vara nära varandra, utan att det ska betyda något annat. Att vi ska kunna möta en medmänniska, vem som helst. Att kunna mötas i en lång, nära och varm kram. Det kan vara den rumänske tiggaren, min granne, en vacker kvinna, en invandrare, farbror polisen eller ett barn. Jag möter människan.
Jag ser det även som ett politiskt ställningstagande. Mot dom som anser att vi som bor här i Sverige enbart ska vara dom som har en viss bakgrund, eller en viss sexualitet och eller ha vissa värderingar. Kramen är ett sätt att möta alla - även den vars värderingar och åsikter inte stämmer överens med mina. Att möta även den som har en annan hudfärg, annan etnicitet eller sexualitet än den jag har. Den blir ett sätt att säga - jag möter dig som medmänniska. Jag accepterar dig precis som du är.
Att göra ett sånt här event blir även ett sätt att uppmärksamma något. Att lyfta fram behovet att verkligen möta varandra i närvaro. Dom som går förbi och inte vågar stanna, får förhoppningsvis något att tänka på.
Så, bortsett från att det blir en stunds mysiga kramar den 21 januari, så är det vi gör ett sätt att lyfta fram olika saker som alla handlar om att:
Våga komma närmare.
Närmare sig själv och närmare en annan.
/A
Lite inspiration från 11 april 2014
•
Sydsvenskan om Malmö
•
Skånska dagbladet om Malmö
•
TV4 om Stockholm
•
Expressen TV om Stockholm
%2Bkopia.jpg)
